logo

KULTUR

Myrdal om vänsterns folkförakt

 –   Överklassen bestämmer vad som är smakfullt och acceptabelt, det förklarar såväl vänsterns som hela elitens hat när underklassen bryter mot detta.

Foto: Arkiv

Den bok – Proleten, Pöbel, Parasiten – som Christian Baron just har gett ut på förlaget Das Neue Berlin tillhör det viktigaste som nu i Tyskland getts ut på "vänstersidan". Den bör snarast översättas och ges ut i Sverige.

Förlaget var ett av de viktigaste i Tyska Demokratiska Republiken, DDR, och har efter dess undergång, trots såväl polisingripande och olika ekonomiska kriser, fortsatt som ett ledande fristående tyskt förlag för såväl allmänlitteratur som politisk litteratur "till vänster". Författaren är född 1985 i en arbetarklass i svårt socialt underläge men studerade, doktorerade och är nu kulturredaktör på Neues Deutschland. Sozialistische Tageszeitung. Tidningen ges ut sex dagar i veckan som tysk rikstidning och står nära, men är fristående från, Die Linke. Christian Barons bok är alltså inte en stencilskrift på marginalen. Den öppnar en central debatt (en som också påtagligen rör mitt arbete under senare tid).

Den är såväl starkt personlig och utgår från egna och närståendes erfarenheter som brett analytisk. Jag skulle som lektör ha gått fram med rödpenna och reducerat de 286 sidorna en del. Men det betingas av att jag är två generationer äldre och redan hade varit med i världsförbättrarbråket i mer än fyrtiotre år när han föddes. Jag är alltså inte bara överens med hans slutsats om nödvändigheten av en "vänsterpopulism" utan vet också att jag i detta bestämts av vad Mr. Francis i Lincoln School med New Masses lärde mig i New York 1939 om The Populist Party fyrtiofem år tidigare.

Christan Baron befinner sig inte utanför utan mitt i den stora traditionen. Vilket jag tror han vet. Just i ett läge då, i Tyskland som hos oss, de fattigare blir allt fattigare och de rika allt rikare kom faderns missbruk och arbetssvårigheter och moderns förtidiga död i cancer att bestämma hans liv. En känslovarm proletärfaster tog hand om honom. Samtidigt sörjde goda folkskollärare för att han studerade. Hade fadern varit mindre alkoholiserad och våldsam och modern fått leva vore han nog nu tillfällighetsarbetare, kanske arbetslös. Den sociala verkligheten bestämmer.

Han använder begreppen Unterschicht och Oberschicht, allltså motsvarigheten till de av Quiding och Strindberg i vårt språk populariserade underklass och överklass. De är inte vetenskapliga, marxistiska, klassbegrepp. Men de tydliggör en synlig verklighet. Hur överklassen bestämmer såväl smak och "allmänna meningen" som konst och kultur har Marx påpekat. Men "underklassen" bryter av klassintresse upp detta då och då. Inte undra på att "vänstern" föraktar underklassighet!

"I dag när Förbundsrepubliken Tyskland åter för krig, när välfärdssamhället ligger i ruiner och miljön går åt helvete, har vi inte bara lärt oss att Socialdemokratin och de Gröna inte har något intresse av en social-ekologisk förnyelse av samhället." (s. 147) Det finns ingen väg tillbaka till "välfärdssamhället". "Inte någonsin i kapitalismens historia har så många människor tvungits sälja sin arbetskraft så billigt för att kunna överleva." (s. 148).

I denna situation sysslar "vänstern" med identitetsfrågor och "språkpolitisk censur" i ett "diskriminerings-delirium" i stället för konkreta makt- och klassfrågor. Den "vänstern" grubblar sedan över varför den verkligt utsatta arbetarklassen röstar på AfD (motsvarigheten till SD) trots att de är marknadsliberala. Men det räcker för det äcklade folket med att de är emot "de övre".

Barons skildringar av den akademiska "vänstern", oftast ur eller utvecklad till mellanskikt eller överklass, kan vi alla på denna kant känna igen. De står främmande för det sinnevärldsliga folket, den faktiska arbetarklassen, i liv som i ord och erfarenheter. När de lyssnar till dess faktiska språkbruk och iakttar dess beteende tar de avstånd, ja skäms.Vilket innebär att denna "vänsters" egentligen klassbestämda ideologiproduktion som HBTQ, den ständigt växande listan av förbjudna ord eller rasifieringsbegreppet faktiskt tjänar den härskande klassen.

Ja, det är en rik bok. Visst kan jag invända mot ett och annat. Konstigt vore annat. Att Bernie Sanders nog kunnat vinna mot Trump är en sak. Men praktiken visar ju att han gav upp och stödde Hillary Clinton. Han var av samma skrot och korn som Syriza.

Denna bok bör snarast översättas och ges ut på det att en bred och folklig principiell diskussion kan bidra till att vi i vårt land förmår vrida "vänstern" rätt. Till klassfrågan!

Jan Myrdal

KULTUR

Arundhati Roy: ”Det vore idiotiskt att inte vara rädd”

Sigge Andersson

2017-10-18

Hur känns det att vara en stjärna kvittrar DN-tanten från scenen som dominerar FiB/K:s flygel av bokmässan, där FiB mittemot slagit upp sin monter och som en påminnelse om att hegemonin utmanas med en vepa där av en mun igenstängd med blixtlås öppnas upp. 
- Är jag en stjärna, det vill jag inte vara. Om jag är en stjärna vill jag att folk ser upp - man ska inte lita på stjärnor, svarar Arundhati Roy.

DN-tanten pratar mod och känslor, pratar rädsla - frågar om Roy är rädd, rädd för hatare, rädd för att framträda.
- Det vore idiotiskt att inte vara rädd, säger Roy lågmält.

KULTUR

Konstauktion: lägg ett bud på linoleumsnitt av Gun Kessle

Agnes Käll

2017-10-12

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under oktober ligger ute till försäljning är är ett signerat linoleumsnitt med titeln ”De landsteg i gryningen” (med motiv från Indien) av Gun Kessle (1926-2007).

KULTUR

”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön …”

Bengt Berg

2017-10-04

Gustaf Fröding tillhör de i bästa mening klassiska svenska diktarna. Trots hans relativt korta levnad (1860–1911) och den mycket begränsade skaparperioden kunde han ändå åstadkomma så många både till form och innehåll vitt skilda dikter. Ibland folkligt humoristiska på rimmad värmländska, ibland sökande, filosofiska eller helt enkelt galna dikter, som tillkom under hans sjukdomsperiod. Bland Frödings dikter finns också dikter med stort socialt och politiskt patos, till exempel den skoningslösa Den gamla, goda tiden.

KULTUR

Bokrecension: Alla de andra dagarna

Christer Lundgren

2017-10-03

Döden kan vara lätt som en fjäder eller tung som Taiberget, sa en kinesisk tänkare.
Ett cancerbesked skärper naturligt nog funderingarna kring liv och död.
Två kvinnor i min bekantskapskrets har med denna utgångspunkt skrivit ner sina betraktelser. Agneta Willans är den ena. Hon lever ännu. Den andra är den nu bortgångna Siv Öberg med boken Min död eller din – om en klasskamp.
Deras böcker är mycket olika.