logo

KULTUR

När ska blodlösa DN få en ny Olof Lagercrantz?

Olof Lagercrantz var DN:s chefredaktör mellan 1960-1975.

2019-01-15

Idag tisdag är det precis 100 år sedan Rosa L bragtes om livet av representanter för de kretsar som obetydligt senare slöt sig till den österrikiske korpralen A Hitler. FiB/Kulturfronts Mats Parner läser en fantastisk essä om Rosa Luxemburg, polsk-tysk socialist, av Olof Lagercrantz. 

Dagen före nyårsaftonen i fjol lyssnade jag på Anna Hedenmos långa intervju med David Lagercrantz i Min sanning i SVT2. Åtskilliga av frågorna kom, inte alldeles oväntat, att handla om intervjuoffrets far Olof Lagercrantz (1911–2002). Inget tydde på att sonen misstyckte.

Efter att Anna H satt punkt klockan 21 genomsökte jag mina bokhyllor och hittade efter en stund den 600-sidiga utgåvan Vårt sekel är reserverat åt lögnen – Artiklar 1938–1993 (Karneval förlag 2007) och började läsa. Jag fortsatte sedan att läsa fram till midnatt och hade då plöjt igenom tredjedelen av de bortåt 135 texterna … om Stig Dagerman, Alexander Solzjenitsyn, Edith Södergran, Pablo Neruda, Nils Ferlin, Albert Camus, Sara Lidman, Kroppsarbete och klassgränser, Idédebatter inom arbetarrörelsen, Röd stjärna över Kina, Vänsterns återkommande dispyter, Kvinnobilder av gamla Fattigsverige o s v, o s v. Samtliga artiklar är skrivna av Lagercrantz senior och lejonparten har tidigare publicerats i DN.

Jag både förbluffades och fascinerades av den analytiska skärpan och språkliga vitaliteten (något som en bättre uppdaterad Parner knappast skulle ha gjort).

Mitt favoritinlägg heter Rosa Luxemburg och skrevs för närmare 57 år sedan. Lagercrantz gör reda för konturerna av denna polskfödda kvinnas dramatiska livsöde (1871–1919), noterar att hon i kroppsligt avseende var ganska spröd och dessutom låghalt efter en tidig inflammation i höften samt att hennes nerver angreps av de återkommande fängelsevistelserna i Tyskland.

Obestridligt är att Olof L värderade Rosa L sällsynt högt: ”Sådan hon ter sig i sina skrifter och brev hör hon till 1900-talets verkligt stora gestalter. Om de föreställningar och de ideal som behärskade henne fått sätta sin prägel på Sovjetunionen, skulle världen i dag /1962; MP/ ha sett annorlunda ut.”

Denna Lagercrantz förbehållslösa hyllning gläder mig. Han kan sitt ämne och betonar att Luxemburg i V I Lenins bolsjeviker såg de historiska arvtagarna till Englands rundhuvuden och Frankrikes jakobiner men att hon för den skull alls inte visade några prov på den fåraktiga underkastelse eller självpåtagna döv- och blindhet som kännetecknade kommunisterna i flera länder utanför Sovjetunionen. Tvärtom! På avgörande punkter vände hon sig i sitt arbete Den Ryska Revolutionen (1918) EMOT bolsjevikernas politik. Bland annat riktade hon skarp kritik mot Lenins ståndpunkter i den nationella frågan, och med samma frenesi dömde hon ut revolutionärernas plötsliga bojkott av den konstituerande församlingen månaderna efter Oktoberrevolutionen/Oktoberkuppen.

Långt mer än allt annat kritiserade hon emellertid bristen på demokrati i den nya, socialistiska staten. ”Frihet endast för dem som stöder regeringen är i realiteten ingen frihet alls”, antecknade hon iskallt. Frihet är alltid frihet för dem som tänker annorlunda.

Men det som gör allra största intrycket på mig är ändå att Olof Lagercrantz i sin essä kopplar samman Rosa Luxemburg med en annan revolutionär outsider, nämligen Leo Trotskij (1879–1940) – som även bestås en helt egen artikel. De två var bägge internationalister, skriver Olof L, och ”djupt förankrade i den stora dikten”. Proletariatets världsförbrödring var för dem eviga ledstjärnor, men till skillnad från Lenin önskade de största möjliga frihet OCH demokrati inom den framtida socialistiska staten. Vidare motsatte sig båda ”den leninska idén att en elit, sammansvetsad under järnhård disciplin, skulle leda arbetarklassen till seger och satte i stället sitt hopp till massornas idealism och spontana aktioner”.

Som karakteristik av Luxemburgs uppfattning träffar Lagercrantz alldeles rätt med sina formuleringar. Gentemot Trotskij är dock fader Olof i generösaste laget och offer för betygsinflatoriska idéer.

Betecknande är att Olof Lagercrantz under sin växlingsrika karriär som journalist, kritiker, biograf och lyriker successivt blev allt radikalare eller, mera precist uttryckt, orienterade sig allt längre åt vänster. Till en början var han, med sitt knapadliga rotsystem, konventionellt borgerlig. I militärtjänsten ådrog han sig tbc, sökte tröst hos ett antal av de främsta diktarna – August Strindberg, Joseph Conrad, Nelly Sachs … – och började själv skriva. Under 1940-talet medarbetade han sedan i Svenska Dagbladet och Bonniers Litterära Magasin (BLM) men blev 1951 kulturchef på Dagens Nyheter och var åren 1960–75 en av DN:s två chefredaktörer. I bortåt ett kvartssekel gjorde han skarpslipade avtryck i denna tidning och bidrog verksamt till dess modernisering. Han gav röst åt den spirande Vietnam-opinionen i landet och rapporterade själv, kanske alltför okritiskt, från ordförande Maos kinesiska folkrepublik.

Efter pensioneringen 1975 kom böckerna slag i slag med den uppmärksammade Strindberg-biografin som den första. Senare följde Ett år på sextiotalet, Om konsten att läsa och skriva, verken om Marcel Proust, Gunnar Ekelöf, Emanuel Swedenborg och mycket annat. I denna relativt sena livs-fas vägrade Olof L att använda etiketten ”liberal” om sig själv, eftersom den enligt hans synsätt blivit meningslös. I den utsträckning som han låter sig politiskt positionsbestämmas, så är han på sin ålderdom ett slags utopisk socialist. Man kan se honom som en produkt av upplysningstraditionen. Genuin strävan efter jämlikhet ligger honom varmt om hjärtat. Förenklingar är däremot något han avskyr.

Det menar i alla fall Niklas Nåsander som ansvarat för artikelurvalet och skrivit ett insiktsfullt efterord på 25 sidor till den mastiga Lagercrantz-utgåvan.

I den anser jag som sagt att analysen av Rosa Luxemburgs politiska gärning är något av det allra bästa och mest vidsynta. Tisdagen den 15 januari är det för övrigt precis etthundra år sedan Rosa L bragtes om livet av representanter för de kretsar som obetydligt senare slöt sig till den österrikiske korpralen A Hitler.

Jag skulle bli förvånad, om detta 100-årsminne uppmärksammas i 2019 års liv- och blodlösa DN.

Ytterligare litteraturtips: Nina Björks Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (W & W 2016).

Rosa Luxemburg, mördades den 15 januari 1919 av några anhängare till Hitler. 

Mats Parner

KULTUR

Testa dina 68-kunskaper!

Demonstration, ockupationer, hungerstrejker och drömmen om revolutionen. I historikern och författaren Henrik Berggrens bok -68 utforskas det laddade året. FiB/K har gjort ett test utifrån boken. Hur radikalt var egentligen 1968? Testa dina kunskaper och skicka in till redaktionen - du kan vinna boken -68. 

KULTUR

Alex Schulman far med osanning i nya boken!

Mats Parner

Alex Schulman har gått för långt i den nya boken Bränn alla mina brev anser litteraturkritikern Mats Parner. Han ändrar datum på viktiga händelser så att det blir förtal av avlidna. Och frågan man ställer sig är vad som är sant i boken om hans morfar Sven Stolpe och mormor Karin?

KULTUR

Så stöttade DN:s kulturredaktion Kulturprofilen!

Idag inleds rättegången mot Kulturprofilen i hovrätten i Stockholm. Det är inte bara Svenska Akademien som stöttat honom. Även några av landets största kulturredaktioner har krattat manegen åt honom. Här skriver en person som har haft stor insyn i det outtalade samarbetet mellan Kulturprofilens Forum och landets största kulturredaktioner. Läs om hur redaktionerna "sponsrat" Kulturprofilen och hans scen Forum. 

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.