logo

KULTUR

Nils Anderssons underbara resa

2018-01-04

Här blir det tal om François Mitterrand, Enver Hoxha, Ismail Kadare, Jacques Vergès med flera. En resa i tiden. Femtiotal, sextiotal och så vidare. Framtiden ligger i backspegeln ...
Boken borde givetvis översättas till svenska. Det tyckte jag var en bra början. Artiklar som startar så där, helt abrupt, lite mystiskt (vilken jävla bok?!) och på ett klurigt sätt indirekt rakt på sak brukar ha den benägenheten att fånga upp intresset. Så länge jag inte säger vilken bok kan jag tänka mig att spänningen inte flagnar.

Men, alltså, vilken jävla bok? Jo, Nils Anderssons memoarer, utkomna förra året på ett litet förlag i Lausanne i Schweiz med titeln Mémoire éclatée (Sprängt minne). Alltså på franska, alla de över 500 sidorna på franska. Nils Andersson råkar nämligen vara lite hemlandskulturellt splittrad, om man får säga så. Vandrande rötter, som han själv uttrycker det.

Här stannar jag
Morsan Yvonne hade sitt ursprung i Frankrike, i Lyon närmare bestämt, av hugenotthärstamning: det var många reformerta (protestanter, säg) som flydde det katolska förtrycket under 1500- och 1600-talet. Hur nu svenske farsan Anders, son till en stationschef nära Kattegat, också hamnade i Schweiz kan sägas vara lite sagolikt.

Det var när han som ung ville resa ner till Italien för att, i sann Goetheanda, med egna ögon se konstverken där. Tåget gjorde uppehåll i Lausanne och han beslöt att övernatta. Det första han såg från hotellfönstret när han vaknade nästa morgon var Lemansjön. Det bidde kärlek vid första ögonkastet: "Här stannar jag." Men svensk förblev han, likaså sonen Nils, född 1933. Detta hade till följd att Nils i värnpliktsåldern följdriktigt blev inkallad till ett förband i Linköping (utan att kunna ett ord på svenska!), samt att han senare, 1967, som svensk utlänning utvisades från Schweiz såsom en för statssäkerheten farligt fientlig individ. Mer om det senare. För stunden jobbar jag på att hålla uppe läsarintresset.

Rallarliv
Det kan ju vara bra att från början ha en översikt av Nils livsbana. Som sagt, född och stadgad i Lausanne. Den svenska värnplikten utgjorde vid det här laget blott en liten parentes. I Schweiz förblev han fram till 1967, det vill säga fram till utvisningen. Han var då 33 år, gift och väldigt politiskt vuxen. Frihetskriget i Algeriet hade satt djupa spår. Han vistades då en kort i Bryssel innan han fick erbjudandet att jobba i Albanien på Radio Tirana. Där stannade han i fem år och om det berättar han utförligt. Mer om det senare. Till Schweiz kunde han inte återvända, ej heller till Frankrike, som utfärdat ingångsförbud. 1972 flyttade han i stället till Sverige, slog sig ner i Uppsala (med flera turer till Falun i en gammal Renault 4L) och fortsatte med det han hade varit bra på i Lausanne, att jobba för spridningen av franska böcker, helst subversiva. Det gjorde han fram till åttiotalets slut. Varthän härnäst? Paris, så klart (det franska förbudet hade upphävts). En bra slutstation. Revolutionens och högkulturens europeiska huvudstad. Schweiz, Albanien, Sverige och Frankrike, det är väl inte många som kan säga sig tillnärmelsevis ha smakat på dylikt djuplodande luffarliv.

Till översikten kan, som smakprov, tillfogas en antydan om vänskaps- och bekantskapskretsen, den är rätt imponerande. I Frankrike Henri Alleg, Vidal-Naquet, Henri Curiel, Francis Jeanson, François Maspero, Jerôme Lindon, Siné, flera bortgångna eller mördade. I tredje världen Samir Amin och Ben Barka, mördad han också. I Sverige Lennart Grönberg, Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Nils Holmberg, Åsa Hällström och Jan Stolpe. Därtill Ilya Ehrenburg och Enver Hoxha. Omnämns också i en oväntat mörk dager den beryktade franske advokaten Jacques Vergès (tjallade till franska polisen för att sätta fast Nils när han olagligt besökte Frankrike) och den albanske världsberömda författaren Ismail Kadare (länge Enver Hoxhas skyddsling men, när vinden vände, då vände ock Kadare kappan).

Ja men varför?
Vid det här laget borde jag kanske tänka på recensionens uppläggning. Det är egentligen något man skall göra innan man skrivit textens första ord. Klart att det hjälper. Man går, helst logiskt, från A till B, från B till C och så vidare till sista paragrafen vars innehåll då tar formen av en från början uttänkt slutsats. Men den här gången struntar jag i det. Fortsätter alltså i gonzo-stil. Slutsatsen får bli en överraskning, för mig, i skrivande stund.

Tills vidare, en förvarning: bland bokens brister (de är mycket få) är nog den mest iögonfallande avsaknaden av någon sorts förklaring till varför det blev som det blev. Nils är kommunist (mer om det senare, kanske). Det han trodde på, det vill säga en utveckling mot en annan bättre samhällsordning, humanare, rättvisare, rationellare, allt det bara spårade ur. Varför? Vid ett ställe påpekar han att en grundlig genomgång av de fel vänstern har begått vore i sin ordning, vid ett annat att generationsfrågan kan ha haft en viss betydelse: de som kom till världen före kriget (andra så kallade världskriget) och de som kommit efter. Tja, varför inte? Men det är tankar han inte utvecklar, inte nämnvärt. Det är han inte ensam om. Jag såg för inte så längesedan Ken Loachs underbara film The Spirit of '45 (2013) om efterkrigstidens socialistiska upp- och nedgång. Uppsvinget är med all tydlighet framställt: aldrig mer armod och elände yrkade arbetarklassen efter det fruktansvärda blodbadet. Men så gick det som det gick: man får bilder av Reagan och Thatcher men inte minsta förklaring till varför dessa röstades fram. Om det är Loach tyst, lika tyst som Andersson (och så många andra).

Utvikning
Det kanske hänger ihop med ett bristfälligt (för snävt) tidsperspektiv. Människosläktet tror ju så lätt att nu är det hänt, paradiset väntar runt nästa hörn, bergsäkert, allt skall gå bra, om ett par minuter, dagar eller – hum! – år. Den store ekonomiteoretikern John Maynard Keynes är till exempel välkänd för det optimistiska yttrandet, 1931, att inom hundra års tid kommer det "ekonomiska problemet" vara helt löst och ingen kommer att jobba mer än tre timmar om dagen. Tro det den som törs.

Vad man då glömmer bort är att det är mycket långsamt flyt på de stora skeenden. Som filosofen Ernst Bloch spetsfundigt påminnt oss om tog det människan flera årtusenden för att bemästra tekniken som möjliggjorde förflyttning medelst blott bakbenen. (Detta poängterade Enzo Traverso i den på franska utkomna Mélancolie de gauche, 2016, sid. 38). Och för att ytterligare understryka hur trögt det kan gå kan man med behållning erinra sig att bourgeoisien behövde fem sekler för att undergräva och till slut omintetgöra den feodala samhällsordningen. (Påpekandet kommer denna gång från den franske filosofen Louis Althusser i den 1994 posthumt utgivna Sur la philosophie, sid. 75). Med andra ord, den framtid Marx skönjde ligger där någonstans, den går inte att hasta på. För närvarande får man väl nöja sig att konstatera att konjunkturen är rätt sjaskig.

Resa i tiden
Men nu har jag kommit på avvägar. Det var ju Nils Anderssons bok det gällde. Det är en upplyst rundvandring i tiden då orosmolnen hotade med atombomb, då det algeriska folket stod i spetsen för de "underutvecklades" självständighetskamp, då Vietnam därefter lyste som den nya frihetsstjärnan, då vänstern hade att välja mellan Moskva och Peking, då Palme mördades på öppen gata ... En tid, också, då statscensurens tunga hand tvingade till nästan heroiska motåtgärder, något som för många är svårt att föreställa sig i dag när den antagit formen av likriktande medieutbud. Albanien är ett bra exempel. Han var där under fem år, 1967-1972. Hans vittnesmål har nedtecknats "inifrån".

Albanien är ett litet land, knappt två miljoner invånare. Det kan vara värt att hålla i minnet när allsköns väderkvarnstyckare vill påstå att mot "globalisering" kan bara stormakter värja sig. Landet frigjorde sig egenhändigt under andra världskriget. Det satsade sedan på egna krafter. Lån från utländska banker och monetära inrättningar var enligt lag uteslutet. Målet var industrialisering och folklig uppskolning (80 procent analfabeter 1945), samt kvinnans frigörelse från patriakalt klanvälde. Det fanns då, berättar Nils, en stolthet över de precisionsinstrument som de var i stånd att själva producera utan hjälp utifrån. Men det var då. Sedan rasade alltsammans.

Varför? Ja, säg det.
Nog var allt inte toppen där. Särskilt om man tillhörde partiapparaten. I den egenskapen var det inte så lätt att hänga med i de ideologiska svängingarna, med risk för fängelse om inte värre. Det har det skrivits utförligt om och kan sägas vara belagt. Mest har det dock skrivits skit. Nils berättar till exempel hur en svensk journalist (tyvärr inte namngiven) ansåg att avsaknaden av hundar i städerna var av stort informationsvärde, dock utan att förklara att det hängde ihop med en rabiesepidemi, för att därefter genast dra en ren och skär lögn med påståendet att gamla människor inte sågs till heller. Nå, de satt ju överallt i parker och på kaféer men journalisten gick tydligen omkring med mycket mörka solglasögon av den typen som bara låter se det man på förhand har bestämt sig för. Sådant känner vi till.

Mitterrand
Nils trivdes där. På samma gång är han en mycket diskret person. Känslor kommer inte ofta på tal. Att han gifte sig 1954 omnämns så att säga bara i förbifarten, först på sidan 204, att hon jobbade som lärarinna i Lausanne upplyses man kort på sidan 291 och att hon till slut föredrog bosätta sig i Schweiz när maken beslöt sig för Paris (barnen Sven och Liri hade flugit ut ur boet), det får man veta på sidan 484, typ fotnot. Det var lite orättvist sagt. Under vistelsen i Albanien omtalas Renée ofta, det är så hon heter.

Anekdoter, både roliga och dystra, är det däremot gott om. Exempel av de första slaget är 1962 när Nils, som en av statssäkerheten avlyssnad förläggare i Schweiz, får besök en individ som presenterar sig som tillhörande François Mitterrands "braintrust" med uppdrag att överlämna ett manus av den franske politikern och före detta krigshetsande inrikesministern under det algeriska kriget. "Mitterrand, vem är det?" frågar Nils på allvarligt skoj, därmed menande: politiskt död och begraven. En anekdot av den dystrare sorten: i början på nittiotalet, tillsammans med Jan Myrdal och många fler, ivrade han för pacifisten och nobelfredpristagaren Carl von Ossietsky (död i nazistfängelse 1938) som dömts 1931 för högförräderi och som nu, sextio år efter den rättsvidriga domen, äntligen borde hedras med återställd ära. Icke så. 1992 vidhölls domen av Tysklands högsta domstol.

Lenincitatet måste ju vara med, indirekt återgivet: "Det händer att örnar flyger lika lågt som höns men aldrig flyger höns lika högt som örnar." Lenin lär ha tillagt att hönsen är benägna att föredra hierarkiska umgängessmönster. I vilket sammanhang detta sades vet jag inte. Kan ju vara intressant att veta. Men inte inom ramen för den här recensionen.

Kampen går vidare (kanske)
Vi tar i stället, avslutningsvis, ett par lärdomar Nils snubblat fram till under sitt långa livslopp. Den ena gäller de nationella frihetsrörelser som varande kännetecknande för 1900-talets historia: "underskatta dem måste ses som en historisk felbedömning". Det står sig än i dag. Det andra kan sägas vara en hälsning till alla kamrater som ännu vill tro på en samhällsomvandling i rätt riktning: "om man inte kan tala sant om de verkliga maktsförhållandena som styr världen och samhället, de frigörande och revolutinära rörelserna till trots, ja då kan optimismen allena endast leda till nederlag". Knappast uppmuntrande. Det var inte heller meningen.

Nils Andersson bör man läsa. En översättning till svenska vore förtjänsfullt.

Teckna en prenumeration här

Erik Rydberg

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.