logo

KULTUR

Novell: Stationen är obemannad

Illustration: Rebecka L Manzuoli

NOVELL: STATIONEN ÄR OBEMANNAD

Jag är 19 år. Jag vaknar tidigt av att väckarklockan på min Nokia 3310 ringer. Det är dagen efter studenten, och jag har ställt klockan  tidigare än vad jag normalt skulle ha gjort för att kunna gå och skriva in mig på Arbetsförmedlingen.

Sista halvåret på naturvetenskapliga programmet har varit tufft. Hittills hade mitt nittonåriga liv mest utsatts för prövningar som bråkiga snedluggar och läckande skor. Plötsligt skulle jag lära mig att handskas med annalkande livsångest. Vad ska hända med mig efter skolan? Kommer någon någonsin att älska mig tillbaka? Kommer jag någonsin att få ett fast jobb? Jag var ganska säker på att jag skulle ruttna bort i den lilla orten, aldrig ha råd att äta ute eller uppnå något av värde. Alla andra roliga människor med livet fullt av möjligheter skulle flytta därifrån, men inte jag. Tandläkarplanerna som jag hade när jag först sökte till naturvetarprogrammet hade jag skrotat. Inte för att det inte längre kändes stimulerande, utan på grund av min hypokondri. Jag hade fått för mig att jag kunde få ryggproblem av det statiska jobbet med att sitta krökt och glo ner i folks munnar hela dagarna. Jag hade hört någon säga det en gång. Till slut blev jag serietecknare och papperskonservator, och har i dag exakt samma arbetsställning. Men det visste jag inte då. På den tiden hade jag bara haft ett sommarjobb, hos byns enda egentliga arbetsgivare, en vällingfabrik. Och dit skulle jag inte få komma tillbaka i år.

I slutet av gymnasietiden spenderade jag en hel del tid hos syokonsulenten, en liten och vänlig man med runda glasögon som till skillnad från högstadiets motsvarighet var någorlunda vettig. Grundskolans syo ville på fullaste allvar att jag skulle bli raketforskare och lobbade mycket för att jag skulle flytta till Kiruna och jobba på Esrange. Det, eller mäklare. Men jag och den rundbågade mannen kom fram till att jag nog behövde göra något praktiskt eftersom skoltröttheten stod mig upp i halsen. Att studera på nästan heltid hade verkligen tagit ut sin rätt. Jag bestämde mig för att plugga konst på folkhögskola i ett år. Det kändes ganska bra, om än ovant. Jag hade alltid gillat att teckna, men inte direkt upplevt konstens innersta rum om man säger så. Det fanns dock ett problem av annan karaktär: utbildningen började inte förrän i januari. Och nu var det juni.

 
Jag hade också tagit mig tid att gå på några ”arbetslivsförberedande” informationsträffar hos Arbetsförmedlingen. Där lärde jag mig hur viktigt det var att på den absolut första dagen efter skolan skriva in sig som arbetssökande. Situationen var helt ny för mig. Tolv år av studier var slut. Skolan som tidigare mest hade varit något man ville skulle ta slut verkade nu mer lockande än någonsin. Jag hade gladeligen pluggat tolv år till om det enda alternativet var det kalla, oförlåtande arbetslivet – i en liten kommun på landet med dålig tillväxt. Och jag skulle studera, först skulle bara ett halvår av ovisshet och pengabrist överlevas.

Således hade jag ställt min väckarklocka den här morgonen. Det är tungt att gå upp, men måstet i mig brinner. Mitt livs allra första arbetslösa dag – och inskrivning väntar. Jag har fått reda på var Arbetsförmedlingen ligger. Kontoret återfinns på samma plats som samtliga andra institutioner och inrättningar på den lilla orten: Cityhuset.

Väl på plats får jag syn på ingången. Jag har inte reflekterat över den något undanskymda dörren mittemot apoteket förut. Antagligen har den alltid funnits där, ända sedan arkitektens vision till huset stod klart för 30–40 år sedan, men jag har aldrig haft anledning att se åt den tidigare. Framme vid dörren möts jag av en skylt.

STATIONEN ÄR OBEMANNAD

Jag blir lite perplex. Vadå obemannad? Vid mina tidigare möten med Arbetsförmedlingen har jag alltid träffat på människor. Jag kliver in i ett kliniskt vitt rum med fönster mot innergården. Allt som finns i rummet är två kontorsöar med sex datorer vardera och två soffor i ena hörnet. Till höger om varje dator finns en blå telefon i plast. Jag är helt ensam i lokalen. Alla datorerna är påslagna och förmedlar ett statiskt budskap på skärmen:

FÖR INSKRIVNING, RÖR PÅ MUSEN OCH FYLL I FORMULÄRET

Jag sätter mig på måfå vid en av datorerna och rör musen. Jag kommer direkt till ett inskrivningsformulär och påbörjar processen. Medan jag sitter här och väljer vilka områden jag helst skulle vilja arbeta inom börjar jag fundera på situationen. Jag vet att jag kommer från en väldigt liten ort, men jag kan inte släppa känslan av att det ändå känns avigt med en obemannad station så här som första möte med myndigheten. Att inte ens Arbetsförmedlingen har några anställda måste vara ytterligare ett steg i en total avveckling av landsbygden.
Formuläret blir ifyllt, och när jag klickat på ”skicka” uppenbarar sig en ny instruktion på skärmen:

NÄR DU ÄR KLAR, LYFT PÅ LUREN

Luren? Ska jag ringa någonstans? Men jag har ju inte fått något nummer. Jag lyfter tvekande på luren. Jag har en likadan telefon hemma i mitt pojkrum. Signalen hinner knappt gå fram innan någon med hög röst utbrister ”Är du klar?” på klingande västgötska i andra änden av luren. Halvt förfärad, halvt förvånad kvider jag fram ett ”ja”.

”Ser du dörren där borta i hörnet? Gå in genom den dörren.” Min samtalspartner lägger på. Världen känns mjuk och konstig. Vem är mannen jag precis pratade med? Var finns han? Jag lägger på och tittar runt i rummet. Det här är den andra dörren i dag som jag inte har lagt märke till förut. Men nu ser jag att rummet jag sitter i har byggts om till två. En vitmålad spånskivevägg avgränsar rummets ena hörn. Det ser nybyggt ut. Dörren är enda ingången dit.

Långsamt, liksom försiktigt, närmar jag mig den. Har telefonmannen suttit gömd där inne hela tiden? Tanken på att faktiskt få träffa och prata med en människa om den nära förestående framtiden, som ändå känns så enormt avlägsen, är något lugnande och motiverar mig att greppa dörrhandtaget.

Därför blir chocken när jag kommer in i rummet desto större. Det trekantiga rummet är litet, närmast klaustrofobiskt, och saknar fönster. Ett ensamt lysrör flimrar i taket. Det enda som finns är ett bord med en klumpig TV av väldigt gammal modell på. Den har sådan där träimitation på sidorna. En stol står instucken under bordet. Utöver det är rummet tomt. Det sitter ingen gömd man här inne. Är det meningen att jag ska sätta mig ner vid tv:n?

Det finns inte många alternativ. Det enda andra jag kan komma på är att vända på klacken och gå därifrån. Så jag stänger dörren bakom mig, drar ut stolen och sätter mig ner. Stirrar in i en svart och död tv-ruta en stund. Hur lång tid passerar? Det känns som evigheter. Mer troligt är ett par minuter. Situationen jag befinner mig i är helt oförutsägbar. Jag känner att bokstavligen vad som helst kan hända. Kausaliteten är satt ur spel.

Plötsligt sprakar tv:n till och en man dyker upp på skärmen. Han vinkar glatt åt mig och säger hej. Jag känner igen rösten. Det är mannen jag nyss pratat med över telefon. Han presenterar sig och säger att han sitter på annan ort – ungefär två mil söder om där jag sitter ensam i ett påträngande litet rum 30 centimeter framför en tv. Han har fått mitt formulär via etern och vi ska gå igenom det tillsammans via samma eter.

Jag pratar om min ångestfyllda framtid med en tv-apparat. Han frågar om mina kvalifikationer och ambitioner, och jag gör mitt bästa för att svara. Jag talar om för tv:n att jag inte riktigt vet vad jag vill göra i framtiden. Än mindre just nu. Mitt sinne är kluvet av olika sorters impulser att antingen springa därifrån eller bara brista ut i gapskratt. Jag kan omöjligt ta detta seriöst. Det är här och nu min framtid bestäms. Framför tv:n.

Utanför det lilla rummet hör jag någon komma in i den första lokalen. Jag hör en stol som tveksamt dras ut, och jag hör att denna någon börjar skriva på ett tangentbord. Det kunde lika gärna vara dåtidsjaget som går igen. Mannen på tv:n pratar vidare. Jag har svårt att koncentrera mig på vad han säger, det känns som att den verkliga världen springer förbi mig utanför rummet. Det här är limbo. Plötsligt ringer den blå plasttelefonen bredvid mannen på tv:n. Han ursäktar sig snabbt. “Är du klar?” skriker han på nytt i luren nästan innan den når fram till ansiktet.
Jag förstår att det är personen utanför det lilla rummet jag befinner mig i som tv-mannen pratar med. Jag hör henne villrådigt svara: ”Nej… men jag skulle behöva en penna.” Mannen på tv:n: ”Ser du dörren där borta i hörnet? Gå in genom den. Där inne sitter det en kille. Han har nog en penna.” tv-mannen lägger på, och jag hör ett frågande ”Okej...” från personen på andra sidan väggen.

Jag flackar med blicken mellan dörren och tv:n. Mannen på tv:n har knutit sina händer på skrivbordet framför sig och ler. Fotsteg utifrån närmar sig, och dörren öppnas med ett knarrande ljud. Tjejen i dörrspringan ser väldigt skeptisk ut. Jag vet vem hon är, hon gick i klassen över mig i grundskolan, men nu har jag inte sett henne på några år. Jag är osäker på om hon känner igen mig. Mannen på tv:n vinkar glatt åt tjejen och pekar på mig genom skärmen. ”Fråga honom.”
Hon ser på mig, och vi utbyter blickar. ”Eh... har du... en penna?” frågar hon. Mannen på tv:n nickar förnöjt. Det verkar nästan som om hon frågar för hans skull. Tursamt nog så har jag en kulspetspenna i ena byxfickan. Hon får den av mig och avlägsnar sig snabbt från rummet. Tv:n återupptar samtalet med mig utan att ens i förbifarten nämna händelsen.
Vi pratar sammanlagt i kanske 15 minuter och bokar in ett möte. Ett möte där jag ska få träffa tv-mannen på riktigt. Han verkar nöjd och sändningen bryts. Tv:ns bildruta blir återigen svart och det blir tyst i rummet. Jag sitter kvar en stund i stillhet.
När jag kommer ut i datorrummet igen syns inget spår av tjejen. Min penna ligger kvar bredvid en av datorerna. Jag låter den ligga.

***

En vecka senare sitter jag på bussen på väg mot den andra orten, den som ligger två mil bort och där tv-mannen bor. Efter en kort promenad från busshållplatsen hittar jag kontoret. Det ligger på andra våningen i en klassisk 70-talsbyggnad.
Där inne är det full ruljans. Fem–sex små kontorsbås med riktiga människor i varje, ett väntrum belamrat med soffor och köande. Jag har ju en bokad tid och det finns ingen reception så jag slår mig ned i en av de lediga sofforna och bläddrar i en Allers. Jag är tidig, tio minuter innan avtalad tid.

När jag har suttit i en halvtimme börjar jag bli orolig. Ska man gå och anmäla sig? Och i så fall var? Ska jag gå och leta upp kontoret med tv-mannen? Jag minns ju ungefär hur det såg ut. Han hade ett familjefoto och något litet horn från ett skjutet djur på väggen. Känslan av att existera parallellt med verkligheten infinner sig på nytt.

Efter ytterligare fem minuter tar jag mod till mig och går fram till ett kontor med en person jag tycker ser trevlig ut. Jag ber om ursäkt och talar om att jag skulle träffat tv-mannen här för 25 minuter sedan, men att jag inte har blivit uppropad. Personen får mitt namn och gör lite efterforskningar. Så kommer beskedet: tv-mannen  har  åkt till min hemort för att träffa mig. Till den obemannade stationen. Vi har högst sannolikt under en bråkdels sekund passerat varandra på E20.

Ingenstans specificerades detta, och enligt mina erfarenheter från förra veckan kunde jag omöjligt tro att mötet faktiskt skulle ske på hemorten. Och var skulle vi i så fall satt oss ner för att prata? I rummet med den enda stolen och tv:n? Eller fanns där ytterligare en dold dörr någonstans?

Jag blir helt matt. Jag frågar om jag inte kan få prata med någon annan nu när jag ändå är här. Svaret är nej. Det fungerar inte så. Jag tar bussen hem. Funderar på om mina och tv-mannens vägar återigen möts på E20.

***

När jag kommer hem ringer jag omedelbart och skriver ut mig från Arbetsförmedlingen. En vecka senare får jag jobb på ett ostlager.

Teckna en prenumeration på FiB/K här

Carl Krantz

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.