logo

KULTUR

Om Alice's roll i historien

2017-02-27

SATIR

G. W. Bush visste vad han talade om när han påstod: De mest bisarra människor kan hamna i känslig och ansvarsfull ställning och spela stor roll i historien. 

Årets USA-val jävar inte denna åsikt. Frågan om huruvida det är samhällets strukturer eller enskilda hjältar/skurkar som driver historien framåt – eller åt helvete – kommer sannolikt inte att vara helt löst än på ett tag. Hegel gav dock för 200 år sedan ett tips för hur vi skall undvika att bli galna när vi grubblar över den. Han skrev ungefär: Det var inte Napoleon som skapade historien – historien skapade Napoleon.


Det är ironiskt att Alice Alexandra Teodorescu, som har prytt sin Facebooksida med (hittills)18 idolporträtt på sig själv, och vigt sitt liv åt att bekämpa denna strukturella historie- och samhällssyn som Hegel och egel och marxisterna vägletts av, själv erbjuder ett lysande exempel av dess sanning – hade inte Alice funnits skulle den arma nutidshistorien varit tvungen att skapa henne


Alice, född av medelklassföräldrar 1984 i Bukarest i Rumänien, är jurist, ledarskribent och ultrahögersinnad samhällsdebattör som brinner för individens frihet – i synnerhet den bemedlades.

Alice kom som småtting till Sverige 1989 och är uppvuxen i Lund. Hon gick ut Katedralskolan 2003. Fem år senare gick hon, efter juridikstudier, in i Stureakademins utbildningsprogram på Timbro, som skapats för att hedra Sture Eskilsson och som är en drivbänk för kapitalets blivande tangentbordskulier.


Hon hade redan vid 32 års ålder hunnit vara ledarskribent, bland annat på Svenska Dagbladet, Skånska Dagbladet, Gotlands Allehanda och Barometern Oskarshamns-Tidningen. Från den sistnämnda köptes hon enligt uppgift ut med 200 000 kronor, eftersom hon tydligen ansågs alltför högervriden och arrogant även för denna högertidning. Hon har även arbetat som kommunikationsstrateg på Svenskt Näringsliv efter att ha praktiserat på organisationens Brysselkontor.

I september 2014 blev hon tillfälligt kolumnist hos Aftonbladet, som tydligen ansåg sig i behov av att radikalt tvätta bort alla kvarvarande vänsterstigmata. I januari 2015 utsågs hon, utan att chefredaktören lär ha inhämtat referenser från tidigare arbetsplatser, till politisk redaktör på Göteborgs-Postens ledar- och debattsidor. GP har därefter inte har varit densamma. 

Alice har i stort sett en enda idé, men den räcker, när det finns god effektiv efterfrågan på densamma: Samhällsstrukturer som etnicitet, kön och klass må kanske existera, men det som verkligen finns är individer (agenter). Hon står därvid på axlarna på stora tänkare med liknande budskap, som Thomas Carlyle, Margaret Thatcher, Ayn Rand, Bert Karlsson och Annie Lööf.

Alice har i en djupintervju i DN:s damtidningsbilaga berättat hur hon redan i folkskolan skådade det ljus som därefter har väglett henne till toppen bland samtida opinionsbildare. Hon blev nämligen vald till klassens lucia, trots att hon var invandrad blatte.

Av sin upphöjelse slöt Alice, på detta magra underlag, sig till att det framför allt är på Individens egenskaper som all framgång/motgång för hen och hennes samhälle beror. Därav följer, enligt Alice och hennes meningsfränder att en duktig människa självfallet kommer att ha framgång i långa loppet, om hen verkligen vill och anstränger sig tillräckligt.

Att framgång är det enda säkra beviset på att man är en duktig människa som verkligen vill lyckas och har ansträngt sig tillräckligt. Att man inte skall skylla på andra, på samhällssystemet eller diskrimination om man inte lyckas uppnå framgång! Vilket skulle bevisas!

Det är väl ingen alltför djärv gissning att anta att detta enfaldiga cirkelresonemang framför allt tenderar att gå hem hos folk som själva har haft framgång, trots att ett enda exempel på motsatsen skulle vederlägga det – och det finns miljarder av dem. Men för dem är det, likt Gud för Voltaire, en nyttig lögn. Det ger sådana personer en maktfördel i debatten, vida överstigande den som själva argumentet förtjänar. 


I dag formulerar Alice sin idé mera lärt och generaliserande: Jag tror inte på strukturella eller kollektiva förklaringsmodeller, inte när det kommer till rasism… Jag tycker inte att man kan säga att Sverige är genomsyrat av strukturell rasism, som ju på något sätt blir utgångspunkten för hela diskussionen.


Omkring sig har alltså Alice på GP samlat skribenter som, av egen böjelse eller mot betalning, har varit beredda att dekonstruera dessa strukturer som framför allt marxistiskt anstuckna är kända för åberopa i sin samhällskritik. 

Till exempel invandrare – vad är det? Folk med högre utbildning och lite pengar, som egentligen inte behöver komma hit – eller proletärer som saknar båda delar, som aldrig kommer att bidra med något (okriminellt) och som därtill stundom själva också har rasistiska fördomar mot sina kolleger och pressar ner vita arbetares löner. Bara naiva vänsterflummare kan se invandrare eller arbetarklass som ett progressivt kollektiv. Tycker Alice, och tycks ha värvat en och annan proselyt långt ut på vänsterkanten med denna sofism. 

Alices enda idé låter sig självfallet appliceras även … när det kommer till könsmaktsordningen … För att ingen skall tro att hon helt tokig försöker hon ibland slänga in en brasklapp. 

Exempelvis: Däremot råder ingen tvekan om att kvinnor och utlandsfödda diskrimineras.

Varefter hon fortsätter att gå på i ullstrumporna, gör diskrimineringarna till beklagliga undantag och skuldbelägger dem som diskrimineras. På lika säker grundval som då hon avvisade en förekomst av en strukturell rasism under hänvisning till sitt lyckosamma luciaval i folkskolan, dekonstruerar hon föreställningen om ett strukturellt kvinnoförtryck: Skulle jag till exempel vara underordnad en outbildad vit man i glesbygden?... kvinnor har ett eget ansvar för de val de gör. ... Men fundera en gång till. Vad drivs du av, egentligen?


I likhet med praktiskt taget alla ultrahögerdebattörer känner sig Alice, trots sina redaktionella resurser och sitt stöd från näringslivet, inskränkt beträffande sin yttrandefrihet: … att ropa Hitler så fort svensk migrationspolitik ifrågasätts ... 
med hänvisning till att främlingsfientliga krafter då kommer att växa och bana väg för en ny Hitler, är däremot inte att ta ansvar för friheten. Det är tvärtom att ge sig ut på en väg som kommer att sluta med ofrihet ... 

I den mån demokrati och yttrandefrihet hotas beror det inte på fascisternas heilande, mordbränder och hot – utan främst på motståndet mot dem. Denna tankefigur har Alice med framgång använt vid försvaret av fascistiskt gatuvåld och nu senast av Katerinas Janouchs skjutövningar och förhoppning om en ”mycket stark hand” i Sveriges ledning.


Det vore fjärran för en GP-redaktör att öppet understödja det SD/moderata maktövertagande som SD drömmer om. Det fick någon av hennes kulier göra, tills hon i veckan, då hon på nätet jublade ”Äntligen!”.  Detta är i sista hand Alice Teodorescus uppfattning om att ta ansvar för friheten.

Men det anade väl inte hennes klasskamrater när de valde henne till lucia.

Hans Isaksson

KULTUR

Den svarta jorden – Förintelsen som historia och varning

Hans Öhrn

Den tyska historiestriden rasade på 1980-talet och handlade om synen på Tysklands massmördande av judar och andra vid den tiden rasifierade grupper under kriget. Svallvågorna nådde Sverige några år senare och fick sin kulmen när Sven Lindqvist 1992 publicerade boken Utrota varenda djävul.

KULTUR

Stefan Jarl – en filmare att belöna

Torbjörn Wikland

Filmregissören Stefan Jarl tilldelades på måndagkvällen Teaterförbundets guldmedalj ”för utomordentlig konstnärlig gärning”. I samband med att han tidigare i år fick 2017 års Leninpris träffade Torbjörn Wikland honom för en intervju.

KULTUR

Konstauktion: Lägg ett bud på linoleumsnitt av Gun Kessle!

Nu fortsätter utförsäljningen av den konst som är i FiB/K:s ägo! Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Konstverket som under maj ligger ute till försäljning är ett signerat linoleumsnitt av Gun Kessle (1926-2007).

KULTUR

Bok: Det är natten: författaren och den som skriver

Mattias Arreborn

Karolina Ramqvist senaste bok är en essä eller, för att citera insidan av pärmen, ”en essäistisk berättelse som tar sin utgångspunkt i hennes föredrag om klyftan mellan Författaren och den som skriver”.