logo

KULTUR

Opera: Harry Martinsons jordkontakt

Högkomikern Sandon - Conny Thimander. Foto: Malin Arnesson

2017-09-25

Ur vindskontorets djup gräver jag fram programboken till operapremiären av Harry Martinsons diktverk Aniara – en revy om människan i tid och rum. Den bländar fortfarande: regi Göran Gentele, musik Karl-Birger Blomdahl, koreografi Margaretha Åsberg, libretto Erik Lindegren, dekor Sven X-et Erixon. Kort sagt de kanske största namnen inom poesi, ny musik, dans, opera och målarkonst på den tiden. Året var 1959, dagen den 31 maj, och själv jag harvade som fattigstudent i Uppsala, såg den hisnande föreställningen men tyckte att jag gott kunde ha förekommit på någon petit-rad i produktionslistan. Här ska förklaras varför, snart sextio år senare.

Aniara förändrade hela konstscenen för lång tid framåt, faktiskt ända in i våra dagar. Men operan innehöll så många nya element för sin tid att den märkligt mumifierades i sin berömmelse och fick klinga av, med några undantag fram tills den nu mäktigt återuppstått på Malmö Opera i nyinstudering av Stefan Johansson. Där satt jag, pånyttbländad, den 18 maj 2017.

Programboken är minst lika flott som 1959, avspänd och späckad med en mix av historia och historietter, och nästan helt i avsaknad av struntordet ”fantastisk” som numera plågar det svenska eventspråket. Kort sagt mönstergill. Utom på en punkt. Nu saknas det inte bara ett namn, mitt, utan också ett annat helt centralt: Tord Hall, matematiker för rymden.

Jag lyfter jag fram honom i stjärneljuset igen, utan att tala så mycket om uppsättningen. Läsekretsen har nämligen den stora lyckan att själv kunna försäkra sig om verkets konstnärliga och vetenskapspoetiska kvaliteter då SVT 2 kommer att sända hela denna ”stjärnestrålande” opera i höst, preliminärt nu i oktober.

I 1959 års programbok har Hall en central plats med två artiklar, Epos och libretto och Förklaring till några viktigare nyckelord i Aniara. Han var nämligen en ovärderlig bidragsgivare till verket som Martinsons vetenskaplige expert och poetens jordkontakt då i rymdålderns gryning. Martinson själv var en hängiven amatörforskare med den poetiska intuitionen som tillspetsning av vetenskapliga fakta. Han insåg det avgörande i att forskningsfakta alltid rymmer en dynamik, de kommer att förskjutas och adderas av nya insikter. Där kan intuitionen gå före. Men grundfakta kom från Hall. 

Poängen i de bådas samarbete var att professorn själv var en snillrik poesiutforskare. På Kungliga Biblioteket letar jag fram två artiklar som är så elegant elementära att de borde ingå i gymnasiets grundkurs än i dag: Science fiction och verkligheten och Naturvetenskaplig världsbild och poesi. Där slår han Platon, Jules Verne och Ray Bradbury i skallen på snusförnuftet. Han döper deras verk till ”vetsagor”. Texterna är faktiskt också ett test på att Aniaras diktbild om världsalltets villkor i högst grad är giltig: rymdskeppet som kommer ur kurs och försvinner in i ett mörkt hål med sin människospillra, medan jorden de tvingats fly går under, några ljusår bort.

Hur kommer nu jag själv in i detta kosmiska sammanhang? Jo, jag var praktikant på Svenska Dagbladets kulturredaktion och hade lärt känna Tord Hall som skrev vetenskapspoetiska understreckare i tidningen. Det var min uppgift att granska hans artiklar. Han hade då fått uppfattningen, gravt felaktig, att jag fast klassisk humanist var en vetenskaplig fena. När så produktionen av Aniara gick igång behövde han assistans från Uppsalas rymdtekniska horisont, nämligen av mig den klipske studenten. Det hela slutade med en katastrof som lyckligtvis hittills har avfärdats som ett simpelt tryckfel.

Hall bad mig nämligen rapportera från ett hyperteknologiskt forum som hölls i Sal X på universitetet. Sensationen sista dagen var att ett amerikanskt forskarteam framträdde med bevis för att de hade lyckats bromsa eller förlänga en kärnreaktion tillräckligt för att vinna en bestämd kontroll över processen. Denna utvecklades, meddelade de en häpen forskarvärld, i deuterium, det vill säga tungt väte. Nyheten flashades på morgontidningarnas förstasidor följande dag, även min (det vill säga Halls) artikel. 

Skillnaden mellan den och de andra rapporterna var att kärnreaktionen i Svenska Dagbladet utspelades i deuteronomium. Det betyder Femte Mosebok.

Källan har aldrig spårats, så det är kanske lika bra att jag inte förekommer i programböckerna till Aniara.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Konstauktion: Lägg ett bud på grafiskt tryck av Torsten Jurell!

Redaktionen

2017-12-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under december ligger ute till försäljning är ett signerat verk av Torsten Jurell med titeln Friare.

KULTUR

Klassiker-tipset: Per Anders Fogelström

Mattias Arreborn

2017-12-13

I augusti i år var det 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes i Matteus församling i Stockholm. Större delen av sitt liv bodde och verkade han dock på Södermalm i samma stad, och det är denna stadsdel som spelar en viktig roll som fond för flertalet av de händelser som skildras i Fogelströms mest populära romaner; från Mina drömmars stad (1960) till Stad i världen (1968).

KULTUR

Bokrecension: Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Solveig Giambanco

2017-12-12

Sigrid Combüchens senaste roman pendlar mellan två tidsplan; nutid och krigsåren 1944-45. De unga kvinnorna Sidonie och Nathalie kommer ofrivilligt att göra sällskap på flykten från norra Frankrike under andra världskriget. En flykt till Sverige över Öresund, på osäkra båtar, i mörker och ovisshet.

KULTUR

En historisk utblick på temat ord och inga visor

Mattias Arreborn

2017-12-12

Recensionsansvarige Mattias Arreborn tar en titt på tre titlar under temat ord och inga visor. De tre han sätter under sin lupp är Léon Bloy: Otrevligheter,  August Strindberg: Det nya riket samt Mary Wollstonecraft: Till försvar för kvinnans rättigheter.