logo

KULTUR

Opera: Harry Martinsons jordkontakt

Högkomikern Sandon - Conny Thimander. Foto: Malin Arnesson

2017-09-25

Ur vindskontorets djup gräver jag fram programboken till operapremiären av Harry Martinsons diktverk Aniara – en revy om människan i tid och rum. Den bländar fortfarande: regi Göran Gentele, musik Karl-Birger Blomdahl, koreografi Margaretha Åsberg, libretto Erik Lindegren, dekor Sven X-et Erixon. Kort sagt de kanske största namnen inom poesi, ny musik, dans, opera och målarkonst på den tiden. Året var 1959, dagen den 31 maj, och själv jag harvade som fattigstudent i Uppsala, såg den hisnande föreställningen men tyckte att jag gott kunde ha förekommit på någon petit-rad i produktionslistan. Här ska förklaras varför, snart sextio år senare.

Aniara förändrade hela konstscenen för lång tid framåt, faktiskt ända in i våra dagar. Men operan innehöll så många nya element för sin tid att den märkligt mumifierades i sin berömmelse och fick klinga av, med några undantag fram tills den nu mäktigt återuppstått på Malmö Opera i nyinstudering av Stefan Johansson. Där satt jag, pånyttbländad, den 18 maj 2017.

Programboken är minst lika flott som 1959, avspänd och späckad med en mix av historia och historietter, och nästan helt i avsaknad av struntordet ”fantastisk” som numera plågar det svenska eventspråket. Kort sagt mönstergill. Utom på en punkt. Nu saknas det inte bara ett namn, mitt, utan också ett annat helt centralt: Tord Hall, matematiker för rymden.

Jag lyfter jag fram honom i stjärneljuset igen, utan att tala så mycket om uppsättningen. Läsekretsen har nämligen den stora lyckan att själv kunna försäkra sig om verkets konstnärliga och vetenskapspoetiska kvaliteter då SVT 2 kommer att sända hela denna ”stjärnestrålande” opera i höst, preliminärt nu i oktober.

I 1959 års programbok har Hall en central plats med två artiklar, Epos och libretto och Förklaring till några viktigare nyckelord i Aniara. Han var nämligen en ovärderlig bidragsgivare till verket som Martinsons vetenskaplige expert och poetens jordkontakt då i rymdålderns gryning. Martinson själv var en hängiven amatörforskare med den poetiska intuitionen som tillspetsning av vetenskapliga fakta. Han insåg det avgörande i att forskningsfakta alltid rymmer en dynamik, de kommer att förskjutas och adderas av nya insikter. Där kan intuitionen gå före. Men grundfakta kom från Hall. 

Poängen i de bådas samarbete var att professorn själv var en snillrik poesiutforskare. På Kungliga Biblioteket letar jag fram två artiklar som är så elegant elementära att de borde ingå i gymnasiets grundkurs än i dag: Science fiction och verkligheten och Naturvetenskaplig världsbild och poesi. Där slår han Platon, Jules Verne och Ray Bradbury i skallen på snusförnuftet. Han döper deras verk till ”vetsagor”. Texterna är faktiskt också ett test på att Aniaras diktbild om världsalltets villkor i högst grad är giltig: rymdskeppet som kommer ur kurs och försvinner in i ett mörkt hål med sin människospillra, medan jorden de tvingats fly går under, några ljusår bort.

Hur kommer nu jag själv in i detta kosmiska sammanhang? Jo, jag var praktikant på Svenska Dagbladets kulturredaktion och hade lärt känna Tord Hall som skrev vetenskapspoetiska understreckare i tidningen. Det var min uppgift att granska hans artiklar. Han hade då fått uppfattningen, gravt felaktig, att jag fast klassisk humanist var en vetenskaplig fena. När så produktionen av Aniara gick igång behövde han assistans från Uppsalas rymdtekniska horisont, nämligen av mig den klipske studenten. Det hela slutade med en katastrof som lyckligtvis hittills har avfärdats som ett simpelt tryckfel.

Hall bad mig nämligen rapportera från ett hyperteknologiskt forum som hölls i Sal X på universitetet. Sensationen sista dagen var att ett amerikanskt forskarteam framträdde med bevis för att de hade lyckats bromsa eller förlänga en kärnreaktion tillräckligt för att vinna en bestämd kontroll över processen. Denna utvecklades, meddelade de en häpen forskarvärld, i deuterium, det vill säga tungt väte. Nyheten flashades på morgontidningarnas förstasidor följande dag, även min (det vill säga Halls) artikel. 

Skillnaden mellan den och de andra rapporterna var att kärnreaktionen i Svenska Dagbladet utspelades i deuteronomium. Det betyder Femte Mosebok.

Källan har aldrig spårats, så det är kanske lika bra att jag inte förekommer i programböckerna till Aniara.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Satir: Hoppet och klippet

Jan-Erik Back

2018-05-30

Livet kan vara bekymmersamt ibland. Särskilt tillkrånglat är det när det är mycken månad kvar i slutet på lönen. Av någon okänd anledning brukar det speciellt då finnas hundratals saker att betala medans kylskåpet innehåller ett kvarts paket härsket smör och en urklämd tub senap plus något oidentifierat som var menat som jobblunch två månader tidigare.

KULTUR

Två ting äro vita - oskuld och arsenik

Mats Parner

2018-05-28

En tidig sommarmorgon år 1851 avvek en 57-årig man av medellängd spårlöst från sitt hem i kungliga huvudstaden. Stockholmspolisen, som leddes av den nyutnämnde Wilhelm Stråle, engagerade sig per omgående i ärendet: husrannsakan genomdrevs, handlingar beslagtogs, förhör hölls med de närmast berörda och en rad tänkbara flyktvägar kartlades.

KULTUR

Bokrecension: The Vanishing American Adult

Bo Kramsjö

2018-05-16

Ben Sasse, republikansk senator från Nebraska, är författare till boken The Vanishing American Adult. Senator Sasse menar att amerikansk ungdom har drivit bort från det amerikanska samhällets grundläggande principer.

KULTUR

Bokrecension: Förlåten

Agneta Willans

2018-05-15

Agnes Lidbeck debuterade 2017 med sin kritikerrosade roman Finna sig. Den handlar om de disparata roller dagens kvinnor har och också accepterar – älskarinnan, modern, vårdaren – den självutplånande, som därmed ständigt är missnöjd med sin situation, men tycks ha svårt att bryta det invanda mönstret. Fången och stelnad i genussystemet.