logo

REPORTAGE

Porträtt: Hjärta, hjärna och hjälpande händer

Foto: Lill Sjöström

2017-06-26

Den 20 december 1967 klockan 19.32 satt sextonåringen Gunnar Olofsson och såg på Rapport. På tv-skärmen såg han hur polisen angrep FNL-demonstranter som kom ut från ett möte i Folkets hus i Stockholm och folk som trotsade och bröt igenom poliskedjorna. När han reste sig hade hans syn på tillvaron förändrats.

Tidigare hade han levt ett stillsamt liv som tonåring och mest intresserat sig för akvariefiskar som han odlade fram och sålde. Han sjöng i Klara kyrkas gosskör, hade varit med i Missionsförbundets scoutverksamhet och Stockholms akvarieförening. Medan han såg Jan Myrdals glasögon slås sönder erinrade han sig att en av hans lärare hade talat om Mekongprojektet i Indokina och att han tyckt att det lät underligt men inte funderat vidare på det. Nu förstod han att det låg något skumt bakom detta. 

Året efter gick han för första gången med i en 1 maj-demonstration – temat var Grekland efter militärkuppen – och sedan en FNL-demonstration. Där fick han frågan om att vara med i den lokala FNL-gruppen Gärdet/Östermalm. Efter en studiecirkel och kort ”praktik” i debatter på gatan med FNL-flagga och bössa var grundutbildningen i praktisk politik klar. Senare blev han ledande i gruppen och i FNL-gruppernas Stockholmsstyrelse i flera år och avrundade FNL-karriären som pressekreterare i förbundet fram till befrielsen av Vietnam 30 april 1975.

– Det vi gjorde var både allvarligt och viktigt, men vi hade också roligt och festade en hel del. Politik och nöjen var en enhet för oss unga. Efter gymnasiet försökte jag utbilda mig till tandläkare men upptäckte snart att det inte var min grej. Därför avbröt jag mina odontologiska studier och satsade på medicin i stället, det passade mig bättre. Mer av en tillfällighet blev jag kirurg och kom så småningom att arbeta inom de flesta områdena i den specialiteten.

Första tjänsten, som AT-läkare under utbildning, fick jag i Söderhamn, och då tänkte jag att nu är ungdomen över och verkligheten börjar. Men mitt näst största intresse efter politiken var musiken. Jag hade gått i musikklass på Adolf Fredriks skola och gick med i en kör i Söderhamn som jag sedan tillhörde i över 30 år och fortfarande har kontakt med. Genom den fick jag resa på konsertturnéer både i Sverige och utomlands. Dessförinnan hade jag knappt varit utomlands alls utom i Frankrike och Albanien (!) – det sistnämnda ingick på något underförstått sätt i den politiska grundutbildningen. Jag hade inte bott särskilt länge i Söderhamn förrän jag upptäckte att det också där fanns en Oktoberbokhandel och därmed var jag tillbaka i ungdomen igen. Men bokhandeln är förstås numera nedlagd.

Jag har aldrig varit särskilt duktig på partipolitik och inte varit aktiv i något parti annat än högst övergående. Jag är nog en enhetsfrontsmänniska och har läst den bulgariska kommunistledaren Georgi Dimitrovs texter om enhetsfronten. Hans mausoleum i Sofia har jag också besökt. Det är numera är sprängt eftersom kommunismen officiellt är avskaffad i Bulgarien. De mausoleer förutom Dimitrovs som jag besökt är Maos på Himmelska fridens torg i Beijing och Ho Chi Minhs i Hanoi.

I Hälsingland upptäckte jag också spelmansstämmorna där och i Dalarna som jag började resa till på somrarna. Där fanns gott om gamla radikaler och FNL-are som hade lämnat storstäderna och ridit ut på en grön våg med fiol, nyckelharpa och andra instrument. På stämmorna har jag ofta kamperat ihop med min vän från FNL-tiden, riksspelmannen, fibbaren och nu medförfattaren till boken Vad händer i Palestina, Peo Österholm. När jag fick klart för mig att man kom in gratis på spelmansstämmorna om man hade fiol med sig skaffade jag en sådan och försökte även lära mig spela – försök som fortfarande pågår. 

Dansa kunde jag och numera spelar jag hälften av tiden på stämmorna och dansar den andra halvan. 

Jag hade planer på att resa till Angola och arbeta i flyktinglägren där under inbördeskriget. Men i stället fick jag ett telefonsamtal från en studiekamrat som frågade om jag ville följa med på en resa till Libanon för Palestinagruppernas räkning. Inbördeskriget pågick och man behövde hjälp med sjukvården.Det blev ännu en avgörande händelse och till sist blev det sex vändor på vardera tre–fyra månader – en gång under kriget 1982. En svår tid. Senare har jag upplevt krig i flera andra länder och arbetat som krigskirurg för Läkare utan gränser.

Sjukvårdsarbetet bland fattiga och flyktingar i Libanon var förstås både fysiskt och psykiskt utmattande. Ett andningshål var sammankomsterna för sjukvårdsteam  från olika läger i landet i Beirut där vi diskuterade igenom den gångna veckan. Ofta stannade vi på vägen och köpte en flaska whisky att koppla av med. Genom arbetet i Libanon träffade jag den kvinna, också läkare, som blev min fru. Vi har sedan arbetat tillsammans i olika afrikanska länder. Numera är vi skilda. 

Genom Läkare utan gränser och en organisation som heter Läkarbanken har jag periodvis arbetat i Sri Lanka under inbördeskriget där, på Västbanken, i Gaza och i Kongo samt i flera andra afrikanska länder. I Kenya och Zambia fick vi, jag och min fru, två adoptivdöttrar, en av dem alldeles nyfödd.

På Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg övertalades jag att doktorera i urologi, något som jag först var mycket tveksam till men sedan blev alltmer intresserad av. Min avhandling hette Metaboliska konsekvenser av kontinent urindeviation (ingrepp där man opererar bort en del av tarmen och gör om den delen till urinblåsa). På det blev jag plötsligt internationellt känd, åkte på kongresser och fick artiklar publicerade i veritabla medicinska Rolls Royce-tidskrifter. Någon större akademisk karriär blev det dock inte av det hela.
Mitt sista fasta jobb var inom kirurgin som chef för akutkirurgin i Borås. Därefter har jag blivit både pensionär, småbarnsförälder och förvärvsarbetande med tillfälliga påhugg på vårdcentraler i olika delar av landet.

För nio år sedan inleddes Israels blockad mot Gaza. Sedan dess har jag försökt att mer systematiskt sprida information om Palestina. Jag läser allt jag hinner om ämnet i flera svenska och utländska dagstidningar och om det är något som jag reagerar på – och det är mycket – kontrollerar jag fakta, skriver en artikel och försöker publicera den i allt ifrån debattsidor till insändarsidor. Naturligtvis har jag angripits för detta och för att undvika att göra några misstag med fakta har jag skaffat en av mig utnämnd Israelvänlig granskningskommitté som får läsa mina texter och kommentera dem. Från dem har jag fått fräna kommentarer, men några faktafel har de inte lyckats hitta.

Sedan starten har jag publicerat flera hundra artiklar i olika svenska tidningar och tidskrifter och för ett par år sedan föreslog Peo Österholm att vi skulle göra en bok utifrån en del av dessa. Det blev boken Vad händer i Palestina med tjugotvå kapitel som vi gav ut på eget förlag i höstas. Till att börja med undrade jag vilka som skulle läsa den boken, men från lanseringen på bokmässan i Göteborg förra året och fram till nu har den mött ett stort och positivt intresse. Releasen i Göteborg var en stor framgång med många åhörare och bra diskussioner. Andra möten med många deltagare har ägt rum i Lidköping, Göteborg och Lund bland annat – och vi åker gärna ut på fler möten om intresse finns.

Sedan Per Gahrtons omfattande genomgång i boken Palestinas frihetskamp från 2008 finns väldigt litet uppdaterad litteratur om Palestina på svenska. Därför anser vi att vår bok fyller ett behov. Konflikten mellan Israel och Palestina är nog en av de mest skildrade i världen, inte minst i svenska medier. Men mycket av ockupationens kärna, natur och logik kommer aldrig fram. Vi har till stor del försökt lyfta fram sådant som SR-reportern Cecilia Uddén och andra har valt att missa. Med den information vi ger blir konflikten inte så ”komplicerad” och svårbegriplig som en del försöker få den till.

Det finns två fällor som man kan gå i när man diskuterar frågan om Israel och Palestina. Den första är föreställningen att palestinierna är så splittrade att de inte kan komma överens om vilken fred de vill ha – vilket inte stämmer, samsynen mellan olika palestinska grupper är mycket stor – och den andra är att en tvåstatslösning är omöjlig. Men om man i dag väljer att inrätta en enda stat skulle det bli en ren apartheidstat med palestinierna som en förtryckt del av befolkningen. På lång sikt kanske det är möjligt att uppnå ett demokratiskt Palestina som palestinagrupperna i Sverige talade om i början. Men nu är det en illusion, något som kanske kan uppnås på lång sikt.

Till sist några ord om att vara engagerad:

”Jag förstår inte hur någon efter detta bara kan fortsätta att titta på olika underhållningsprogram”, skrev någon efter det att bilden på den lilla drunknade kurdiska pojken hade publicerats. 

Just det. För mig kom den insikten när jag upptäckte verkligheten bakom Vietnamkriget. Sedan dess har passivitet inför vad som händer aldrig varit något alternativ. Det finns föreställningar om att ”engagemang” i olika frågor är tröttsamt, tråkigt och förbehållet självplågare som en sorts egendomlig hobby.  I själva verket handlar ju engagemang mer om ett förhållningssätt. Det mesta man kan göra – välja bort vissa varor, resor, rösta, skriva på upprop – tar väldigt lite, eller egentligen ingen, tid. Dessutom är det lärande, stimulerande och lustfyllt att sätta sig ner med andra omkring någon fråga. Man kan ha kul samtidigt, vilket vi i FNL-rörelsen ju kan intyga. Man kunde ju till och med ur moralisk synvinkel hävda att det faktiskt är en plikt att bry sig. I den ”radikala” rörelsen brukar vi kalla det solidaritet – en ömsesidig plikt.

Minst känt om mig? Kanske att jag har sjungit för den dåvarande påven Johannes Paulus II.

Hans O Sjöström

REPORTAGE

Hur står det till med Socialdemokraternas alliansfrihet?

Mårten Färlin

2017-11-13

Den militära alliansfriheten ligger fast. Det påstår Socialdemokraterna. Men frågan är om alla partimedlemmar verkligen håller med. Hur enigt är egentligen partiet om Peter Hultqvists försvarspolitiska linje?

REPORTAGE

"Den skånska marken är plöjd, harvad och sådd"

Mårten Färlin

2017-10-26

I förra delen av "Varför Hässleholm?" träffade vi stensättaren Johan Andersson. Trettiotvååringen är en typisk sverigedemokrat. Han har jobb, men ingen högre utbildning. Han är kritisk mot den förda flyktingpolitiken, känner misstro mot politiker och är generellt missnöjd med den svenska demokratin. Han känner sig något mindre trygg än vad som är vanligt bland svenskar. 

Dags för den avslutande tredje delen i FiB/K:s serie om SD-fästet Hässleholm.

REPORTAGE

"Sverige måste snabbt ratificera FN-avtalet om kärnvapenstopp"

Jan Bjerkesjö

2017-10-19

Sten Sandberg, samordnare och initiativtagare till Nätverket mot Nato Gotland, är starkt kritisk till att Natosoldater och trupper deltog i krigsövningen Aurora 17 på Gotland.

- Jag är för ett starkt försvar av Sverige och Gotland och det är bra att försvaret övar regelbundet. Men det ska enbart vara svenska soldater som deltar på svensk mark, gärna i kombination med civilförsvaret.

REPORTAGE

Gotland skulle vara tryggare som demilitariserat

Jan Bjerkesjö

2017-10-19

En av de gotlänningar som inte vill se militär närvaro över huvud taget på Gotland är tidigare centerpartistiske ombudsmannen och ledarskribenten Mats Jönsson. På sin tomt har han spikat upp en liten skylt med texten ”Nato go home”.

- Ingen stor skylt med budskapet är klart. Och det är många som hört av sig och tycker detsamma.