logo

KULTUR

Recension: Stranger Things

Sommarens mest omtalade tv-händelse håller till viss del vad den lovar, menar Roger Von Bonsdorff i sin recension av Stranger thing. Netflix-serien som är nostalgisk hyllning till 1980-talet.

Sommarens mest omtalade tv-händelse håller till viss del vad den lovar. Netflixserien Stranger Things ska enligt skaparna och fansen vara en spännande, omsorgsfull hyllning till 1980-talet. Själv var jag inte ens påtänkt då, men redan vid vinjetten fick jag nostalgiska rysningar. Det beror sannolikt på att upphovsmännen och bröderna Matt och Ross Duffer inte heller minns så mycket från den tiden eftersom de är födda 1984. Förmodligen har de lika bra koll som jag på hur det var att vara barn 1983, året då serien utspelar sig. Därmed handlar Stranger Things makalösa nostalgitripp inte om verkliga svunna tider, utan i stället om årtiondets populärkultur. Och den har jag, liksom Dufferbröderna, tagit del av – med råge.

Det praktiskt taget haglar hemtrevliga referenser och välbekanta visuella allusioner genom seriens gång – emellanåt så tätt att det är svårt att koncentrera sig på handlingen. Framför allt om man är förtrogen med de verk som serien hänvisar till. Lyckligtvis kunde jag glatt bortse från att logotypen ser ut som ett omslag till en Stephen King-roman och att ledmotivet låter som John Carpenters synthar, och låta mig slukas redan från början.

Berättelsen inleds i en steril forskningsanstalt, där ett hemskt monster är på väg att bryta sig ut. Samtidigt spelar fyra kompisar rollspelet Dungeons & Dragons i en källare omgivna av Star Wars-leksaker. På hemvägen försvinner Will, en av pojkarna under mystiska omständigheter, det enda som är kvar är hans cykel, för övrigt som hämtad ur Steven Spielbergs E.T. The Extra-Terrestrial.

De oroliga vännerna ger sig ut i skogen för att leta efter Will, men träffar i stället på en fåordig och kortsnaggad flicka vid namn Eleven. Hon bär på en mörk hemlighet, men jag vill inte avslöja för mycket för dem som ännu inte har hunnit titta. Seriens skapare blandar övernaturliga och oförklarliga omständigheter med statliga sammansvärjningar och klassiska konspirationsteorier. De fortsätter också med att ösa citat från tidstypisk skräck och science fiction som Alien, E.T., The Goonies, Firestarter, Close Encounters of the Third Kind, Stand By Me och Poltergeist, för att bara nämna några. Musiken är också stiltroget utvald, äventyret ackompanjeras av bland annat The Clash, Joy Division, Echo & the Bunnymen och New Order.

På så vis lyckas de visserligen med målet att fånga 1980-talsinspirerade scener, känslor och former. Nackdelen med nostalgifloden blir dock att det stundtals ger skenet av att skildras ur ett klaustrofobiskt pojkrumsperspektiv, en mindre sympatisk aspekt av kulturen från perioden. En värld där tjejer är objudna och främmande och föräldrar och vuxna är frånvarande eller onyanserade. Detta går dock att ha överseende med det tack vare de talangfulla barn- och ungdomsskådespelarnas insatser, framför allt Millie Bobby Browns prestation som Eleven.

Dessutom spricker barndomslinsen när 1980-talsikonen Winona Ryders förtvivlade föräldraroll fördjupas under avsnitten. Med det sagt satt jag alltså som klistrad vid skärmen, och hade inte vardagen kommit i vägen hade jag sett hela serien i en sittning. Detta trots bristen på originalitet. Det är seriens absolut svagaste sida att konceptet är både gjort och utnött. Tankarna förs genast till J.J. Abrams Spielberghyllning Super 8 från 2011. Den är däremot en långfilm och av allt att döma en avslutad historia. Samtidigt tycker jag att den fungerar som lämpligt substitut för att dämpa suget efter Stranger Things nästa säsong. Jag blev nämligen inte riktigt tillfredsställd av slutet, då historien inte löste sig och mycket ännu är oklart. Förhoppningsvis kommer barnen att vara lika strålande skådisar även i tonåren.

Roger Von Bonsdorff

KULTUR

Novell: Stationen är obemannad

Carl Krantz

2018-04-10

Jag är 19 år. Jag vaknar tidigt av att väckarklockan på min Nokia 3310 ringer. Det är dagen efter studenten, och jag har ställt klockan tidigare än vad jag normalt skulle ha gjort för att kunna gå och skriva in mig på Arbetsförmedlingen.

KULTUR

Tre godbitar på årets bokrea

Mattias Arreborn

2018-04-09

Tre böcker, februari 2018: Tre godbitar på årets bokrea:

Franz Werfel: En kvinnas blekblå handstil (Ersatz)

Don DeLillo: Amerikana (Modernista)

Stefan Zweig: Amok (Ersatz)

KULTUR

Bokrecension: Välskrivet om grunden till svensk alliansfrihet

Christer Lundgren

2018-04-06

Ove Bring är professor emeritus i folkrätt vid Försvarshögskolan och var tidigare bland annat folkrättsrådgivare på UD. Politiskt har han förordat R2P (”Responsibility to protect”); västmakternas folkrättsliga instrument för att undergräva FN-stadgans princip om våldsförbud och staters lika rättigheter. Det är därför med viss misstro jag öppnar hans senaste bok.

KULTUR

Klassikertipset: Stendhal - Rött och svart

Mattias Arreborn

2018-04-05

Stendhal (1783–1842), eller Mari-Henri Beyle som han egentligen hette, är i dag kanske mest känd för romanerna Rött och svart och Kartusianerklostret i Parma, men på sin tid var han en av Europas mest uppburna författare. Han har kallats Frankrikes största genom tiderna, utgör en klar föregångare i den realistiska genren, mitt under romantiken, och ses ibland som den psykologiska romanens uppfinnare.