logo

KULTUR

Recension: Stranger Things

Sommarens mest omtalade tv-händelse håller till viss del vad den lovar, menar Roger Von Bonsdorff i sin recension av Stranger thing. Netflix-serien som är nostalgisk hyllning till 1980-talet.

Sommarens mest omtalade tv-händelse håller till viss del vad den lovar. Netflixserien Stranger Things ska enligt skaparna och fansen vara en spännande, omsorgsfull hyllning till 1980-talet. Själv var jag inte ens påtänkt då, men redan vid vinjetten fick jag nostalgiska rysningar. Det beror sannolikt på att upphovsmännen och bröderna Matt och Ross Duffer inte heller minns så mycket från den tiden eftersom de är födda 1984. Förmodligen har de lika bra koll som jag på hur det var att vara barn 1983, året då serien utspelar sig. Därmed handlar Stranger Things makalösa nostalgitripp inte om verkliga svunna tider, utan i stället om årtiondets populärkultur. Och den har jag, liksom Dufferbröderna, tagit del av – med råge.

Det praktiskt taget haglar hemtrevliga referenser och välbekanta visuella allusioner genom seriens gång – emellanåt så tätt att det är svårt att koncentrera sig på handlingen. Framför allt om man är förtrogen med de verk som serien hänvisar till. Lyckligtvis kunde jag glatt bortse från att logotypen ser ut som ett omslag till en Stephen King-roman och att ledmotivet låter som John Carpenters synthar, och låta mig slukas redan från början.

Berättelsen inleds i en steril forskningsanstalt, där ett hemskt monster är på väg att bryta sig ut. Samtidigt spelar fyra kompisar rollspelet Dungeons & Dragons i en källare omgivna av Star Wars-leksaker. På hemvägen försvinner Will, en av pojkarna under mystiska omständigheter, det enda som är kvar är hans cykel, för övrigt som hämtad ur Steven Spielbergs E.T. The Extra-Terrestrial.

De oroliga vännerna ger sig ut i skogen för att leta efter Will, men träffar i stället på en fåordig och kortsnaggad flicka vid namn Eleven. Hon bär på en mörk hemlighet, men jag vill inte avslöja för mycket för dem som ännu inte har hunnit titta. Seriens skapare blandar övernaturliga och oförklarliga omständigheter med statliga sammansvärjningar och klassiska konspirationsteorier. De fortsätter också med att ösa citat från tidstypisk skräck och science fiction som Alien, E.T., The Goonies, Firestarter, Close Encounters of the Third Kind, Stand By Me och Poltergeist, för att bara nämna några. Musiken är också stiltroget utvald, äventyret ackompanjeras av bland annat The Clash, Joy Division, Echo & the Bunnymen och New Order.

På så vis lyckas de visserligen med målet att fånga 1980-talsinspirerade scener, känslor och former. Nackdelen med nostalgifloden blir dock att det stundtals ger skenet av att skildras ur ett klaustrofobiskt pojkrumsperspektiv, en mindre sympatisk aspekt av kulturen från perioden. En värld där tjejer är objudna och främmande och föräldrar och vuxna är frånvarande eller onyanserade. Detta går dock att ha överseende med det tack vare de talangfulla barn- och ungdomsskådespelarnas insatser, framför allt Millie Bobby Browns prestation som Eleven.

Dessutom spricker barndomslinsen när 1980-talsikonen Winona Ryders förtvivlade föräldraroll fördjupas under avsnitten. Med det sagt satt jag alltså som klistrad vid skärmen, och hade inte vardagen kommit i vägen hade jag sett hela serien i en sittning. Detta trots bristen på originalitet. Det är seriens absolut svagaste sida att konceptet är både gjort och utnött. Tankarna förs genast till J.J. Abrams Spielberghyllning Super 8 från 2011. Den är däremot en långfilm och av allt att döma en avslutad historia. Samtidigt tycker jag att den fungerar som lämpligt substitut för att dämpa suget efter Stranger Things nästa säsong. Jag blev nämligen inte riktigt tillfredsställd av slutet, då historien inte löste sig och mycket ännu är oklart. Förhoppningsvis kommer barnen att vara lika strålande skådisar även i tonåren.

Roger Von Bonsdorff

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.