logo

KULTUR

Recension: Stranger Things

Sommarens mest omtalade tv-händelse håller till viss del vad den lovar, menar Roger Von Bonsdorff i sin recension av Stranger thing. Netflix-serien som är nostalgisk hyllning till 1980-talet.

Sommarens mest omtalade tv-händelse håller till viss del vad den lovar. Netflixserien Stranger Things ska enligt skaparna och fansen vara en spännande, omsorgsfull hyllning till 1980-talet. Själv var jag inte ens påtänkt då, men redan vid vinjetten fick jag nostalgiska rysningar. Det beror sannolikt på att upphovsmännen och bröderna Matt och Ross Duffer inte heller minns så mycket från den tiden eftersom de är födda 1984. Förmodligen har de lika bra koll som jag på hur det var att vara barn 1983, året då serien utspelar sig. Därmed handlar Stranger Things makalösa nostalgitripp inte om verkliga svunna tider, utan i stället om årtiondets populärkultur. Och den har jag, liksom Dufferbröderna, tagit del av – med råge.

Det praktiskt taget haglar hemtrevliga referenser och välbekanta visuella allusioner genom seriens gång – emellanåt så tätt att det är svårt att koncentrera sig på handlingen. Framför allt om man är förtrogen med de verk som serien hänvisar till. Lyckligtvis kunde jag glatt bortse från att logotypen ser ut som ett omslag till en Stephen King-roman och att ledmotivet låter som John Carpenters synthar, och låta mig slukas redan från början.

Berättelsen inleds i en steril forskningsanstalt, där ett hemskt monster är på väg att bryta sig ut. Samtidigt spelar fyra kompisar rollspelet Dungeons & Dragons i en källare omgivna av Star Wars-leksaker. På hemvägen försvinner Will, en av pojkarna under mystiska omständigheter, det enda som är kvar är hans cykel, för övrigt som hämtad ur Steven Spielbergs E.T. The Extra-Terrestrial.

De oroliga vännerna ger sig ut i skogen för att leta efter Will, men träffar i stället på en fåordig och kortsnaggad flicka vid namn Eleven. Hon bär på en mörk hemlighet, men jag vill inte avslöja för mycket för dem som ännu inte har hunnit titta. Seriens skapare blandar övernaturliga och oförklarliga omständigheter med statliga sammansvärjningar och klassiska konspirationsteorier. De fortsätter också med att ösa citat från tidstypisk skräck och science fiction som Alien, E.T., The Goonies, Firestarter, Close Encounters of the Third Kind, Stand By Me och Poltergeist, för att bara nämna några. Musiken är också stiltroget utvald, äventyret ackompanjeras av bland annat The Clash, Joy Division, Echo & the Bunnymen och New Order.

På så vis lyckas de visserligen med målet att fånga 1980-talsinspirerade scener, känslor och former. Nackdelen med nostalgifloden blir dock att det stundtals ger skenet av att skildras ur ett klaustrofobiskt pojkrumsperspektiv, en mindre sympatisk aspekt av kulturen från perioden. En värld där tjejer är objudna och främmande och föräldrar och vuxna är frånvarande eller onyanserade. Detta går dock att ha överseende med det tack vare de talangfulla barn- och ungdomsskådespelarnas insatser, framför allt Millie Bobby Browns prestation som Eleven.

Dessutom spricker barndomslinsen när 1980-talsikonen Winona Ryders förtvivlade föräldraroll fördjupas under avsnitten. Med det sagt satt jag alltså som klistrad vid skärmen, och hade inte vardagen kommit i vägen hade jag sett hela serien i en sittning. Detta trots bristen på originalitet. Det är seriens absolut svagaste sida att konceptet är både gjort och utnött. Tankarna förs genast till J.J. Abrams Spielberghyllning Super 8 från 2011. Den är däremot en långfilm och av allt att döma en avslutad historia. Samtidigt tycker jag att den fungerar som lämpligt substitut för att dämpa suget efter Stranger Things nästa säsong. Jag blev nämligen inte riktigt tillfredsställd av slutet, då historien inte löste sig och mycket ännu är oklart. Förhoppningsvis kommer barnen att vara lika strålande skådisar även i tonåren.

Roger Von Bonsdorff

KULTUR

Bokrecension: På drift

Agneta Willans

2017-11-22

Marianne Lindberg De Geer är en person som de allra flesta av oss känner till, främst som konstnär –  bildkonstnär och skulptör – och som engagerad debattör. Nu får vi även lära känna henne som romanförfattare, när hon 71 år gammal debuterar med boken På drift; en titel som hon lånat från Jack Kerouacs beatnikklassiker.

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Carl Henrik Svenstedt

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro. Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Det skriver Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen.