logo

DEBATT

Så blev vi blåsta på våra pensioner

2018-08-26

Dagens offentliga pensionssystem, som ersatte ATP-systemet, tillkom genom ett principbeslut 1994 i samförstånd mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. Sedan dess har den allmänna pensionen försämrats ytterligare. Med utgångspunkt i Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla kommenterar Jan Hagberg striden om våra pensioner.

Påpassligt inför valet i september 2018 har Karneval Förlag gett ut Inga-Lisa Sangregorios bok, som är rappt skriven och angelägen! Boken är en rasande uppgörelse med dagens offentliga pensionssystem, det som ersatte det gamla ATP-systemet – juvelen i kronan i det socialdemokratiska folkhemsbygget. Ett nytt pensionssystem som de beslutande partierna – de som i dag kallar sig allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna ¬– knådade fram utan någon egentlig insyn eller offentlig debatt.

Ett principbeslut om vad som kom att kallas ett ”reformerat pensionssystem” – notera orden – togs i juni 1994, före valet det året, för att få bort frågan från en begynnande valrörelse. Samma ihärdiga tystnad har – med medialt bistånd – lägrat sig över pensionsfrågan genom alla valrörelser sedan dess.

Tidigt 1994 lades ett tusensidigt betänkande, inklusive en bilaga, fram från den arbetsgrupp som hade dragits igång under ledning av den folkpartistiske socialförsäkringsministern Bo Könberg. Här kom hämnden för att riksdagsledamoten Ture Königsson (FP) lade ned sin röst vid den slutliga ATP-omröstningen i riksdagen 1959 och med denna nedlagda röst banade väg för ATP.

Remissinstanserna fick sju veckor på sig att yttra sig över detta betänkande. Det var självklart en omöjlig uppgift. Hafsigt blev bara slafsigt, vilket står alldeles klart i dag. Och åskådliggörs tydligt av Inga-Lisa Sangregorio.

Medlemmarna i Socialdemokraterna anade oråd och slog på bromsarna för fullt via omfattande interna partirådslag. Där pekade man på den alternativa lösning som 1991 hade lagts fram i skriften En strategi för ATP-systemets framtid av generaldirektören KG Scherman i serien ”RFV anser”. Partiledningen vägrade dock att lyssna. Den använde hugg och slag för att slå ned motståndet och tvinga genom sin vilja på den extra partikongressen i Sundsvall 1997. Man kan väl säga att med det skalades allt medlemsinflytande i SAP bort en gång för alla – samtidigt som kongressbeslutet banade väg för systemskiftet i det allmänna pensionssystemet.

Vid sitt framträdande i Almedalen i år uppehöll sig statsminister Stefan Löfven utförligt vid pensionerna. Det var både hedervärt och välkommet. Frågan är dock om han orkar hålla i den frågan ända fram till valdagen. Jag fruktar att många vill hjälpa honom att omedelbart glömma. Talet väcker nämligen fler frågor än det besvarar!

Jag undrar om hans talskrivare ens känner till hur det nuvarande pensionssystemet fungerar. Det fanns i talet löften om 70 procent av lönen i allmän pension, en skärande kontrast till dagens faktiska verklighet, som Sangregorio beskriver den i sin bok. Löftesnivån kan bli verklighet först om så där 40 år – om det nuvarande pensionssystemet inte rivs uppmed rötterna! Visserligen föreslår statsministern också ett tillägg till dagens mest utsatta pensionärer. Men med ett sådant förslag försvinner också det sista unset av koppling mellan tidigare lön och pension.

Därtill: varför har Socialdemokraterna inte gjort något i frågan under sitt snart fyraåriga regeringsinnehav? Socialminister Annika Strandhäll har under den gångna mandatperioden enbart sjungit systemets lov – enligt de anvisningar hon fått sig tilldelade, eftersom hon saknar såväl egna kunskaper som egna erfarenheter i ämnet. Trovärdigheten är redan minimal och blir inte bättre av att en sådan här fråga kastas in först fem i tolv, till synes oerhört oförberett.

Egentligen är det nya pensionssystemet (DNP som Sangregorio kallar det) som det ser ut i dag inte det som riksdagen beslutade 1994. Ytterligare försämringar har skett under hand, under inga åthävor alls, det vill säga under stort hemlighetsmakeri via den slutna Genomförandegruppen och dess fortsättning, den lika slutna Arbetsgruppen för vårdande av pensionsöverenskommelsen. Man kan fundera på om detta med successiva försämringar har varit ett medvetet upplägg från själva början.

Bland annat har den ökända ”bromsen” tillkommit, den som enligt sina upphovsmän närmast var en säkerhetsventil för att gardera mot extrema händelser, typ världskrig eller stora epidemier.

Nu har bromsen redan slagit till tre gånger och bara detta vore skäl för en omprövning! Avvikelsen mellan hur psalmerna en gång gick i de ansvariga kretsarna och resultatet är extrem. Kontraktsbrott dundrar Inga-Lisa Sangregorio. Hon har tagit sin egen allmänna pension, i dag 2018 ungefär 9 800 kronor i månaden efter skatt, som exempel för att illustrera bristerna i DNP. Klart under EU:s fattigdomsgräns.

Hennes pension har intjänats enligt de gamla ATP-reglerna, eftersom hon är född före 1938. Man blir i förstone konfunderad över varför hennes allmänna pension har blivit så liten? Hon säger om sig själv: ”Jag har ju faktiskt gjort allt det som dagens unga kvinnor uppmanas göra för att inte bli just fattigpensionärer: utbildat mig, arbetat heltid även när barnen var små, fortsatt arbeta efter 65. Om min pension trots det ligger under EU:s fattigdomsgräns beror det alltså knappast på mig”.

ATP ställde ut löftet en pension om minst 60 procent av lönen beräknad som ett genomsnitt av de bästa femton inkomståren för en stor del av befolkningen – något annat fanns det ingen anledning att tro ens i början av 1990-talet. Och på den föreställningen byggde socialdemokratins samförstånd med stora väljargrupper utanför den traditionella arbetarbasen!

Man måste läsa och fundera en stund för att förstå hur hennes tilläggspension – omdöpning av ATP intjänad enligt gamla regler – kunnat bli så liten. Förklaringen finns i boken, om än inte alldeles tydligt. Tilläggspensionen urholkas successivt genom ett årligt avdrag om 1,6 procent. Om denna funktion i systemet inte hde funnits skulle hennes pension i dag ha varit 25 procent större; och urholkningen kommer att fortsätta livsvarigt! Därtill kommer en sammanlagd neddragning med kanske 1 000 kronor i månaden som ett resultat av tre inbromsningar. Därtill har vi den särskilda pensionärsskatten, en konstruktion av Anders Borg utifrån någon bakvänd incitamentsidé, men aldrig avskaffad av den nuvarande regeringen – trots tidigare vallöften från (S).

Sangregorio uppehåller sig utförligt vid hur argumenten lät när pensionssystemet skulle ändras. Det skulle bli raka rör, varje intjänad krona skulle ge en bättre pension. Hennes ironi är bitande över det som blivit när verkligheten har trängt sig på. Skillnaden i dagens pension mellan att ha arbetat ett helt liv mot att inte alls ha haft någon arbetsinkomst kan för väldigt många pensionärer vara några hundra kronor i månaden. Det är raka rör det – och oerhört lockande morötter.

Nu är dock Sangregorio ingen fattigpensionär, eftersom hon har utfyllnad av en hyggligt stor privat pensionsförsäkring. Den ger ungefär 7 700 kr (år 2016) per månad, före skatt. Det hon inte förstår är att denna privata försäkring för hennes del har samma funktion som en tjänstepension (kollektivavtalsreglerad pension) för anställda. Av boken får jag föreställningen att hon under större delen av sitt yrkesliv arbetat som frilansare, det vill säga i princip som egenföretagare. Av boktexten framgår att hon endast har haft kortare anställningar. Föga märkligt då att hennes tjänstepension bara blir struntsummor.

I verkligheten är det så att tjänstepensionen som tillägg till den allmänna pensionen för många är en fråga om skillnaden mellan fattigdom och ett acceptabelt liv. Så var det inte tänkt när ATP infördes. ATP skulle på ålderns höst ge tillräcklig försörjning och en hyggligt bibehållen standard. Detta faktum har alltid varit en nagel i ögat på borgerligheten. Med socialdemokratins stöd har man nu lyckats förvandla denna allmänna pension till ett i sort sett komplicerat grundpensionssystem, med tjänstepension som nödvändig påbyggnad. Linje tre (högerns och folkpartiets linje) i folkomröstningen 1957 framstår i dag som den slutliga segraren.

De socialdemokratiska förnyarna har backat in i framtiden och i praktiken övergett folkhemsidén. De står därför alldeles tysta, när Sverigedemokraterna har tagit idén till sig och hävdar att de är folkhemmets nya förespråkare.

Ett bra test vore att man frågade Sverigedemokraternas företrädare hur de ser på dagens pensioner. De vill ju så gärna styra ihop med Moderaterna, som vi vet är alldeles lyckliga med DNP. Den ger vad den ger, enligt Ulf Kristersson, som är alldeles nöjd med situationen.

P.S. I detta sammanhang vill jag också rekommendera KG Schermans bok Pensioner på villovägar, som kom ut till valet 2014 men inte fick tillräcklig uppmärksamhet då. Den finns fortfarande att köpa!

Jan Hagberg

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.

DEBATT

Robespierre mot egendomsrättens såriga tumme

Jan Myrdal

Inte nog med att det härskande tänkandet är de härskandes, det framträder inför oss också som det Strindberg med rätta kallade den offentliga lögnen. Den som vill handla förnuftigt måste därför gå till källorna. Söka sig dit tvärs genom de vanföreställningar som sprids av skola, officiella och officiösa medier samt politiker och informatörer av olika tjänstegrad. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Kris och krig kommer – är du beredd?

Torbjörn Wikland

Att samhällsorgan skickar ut pappersinformation till alla svenska hushåll – bortsett från val och skatt - är mycket ovanligt. Men håller broschyren om kris och krig måttet? Det frågar sig krönikören Torbjörn Wikland.