logo

KULTUR

Satir: Med mossa och rundstavar

Illustration: Carl Krantz

2017-06-23

I begynnelsen skapade Gud världen, 2000 började Ernst pimpa och inreda den!

För min del började mitt förhållande till Ernst – ja han heter ju Kirchsteiger också, men likt påvar, gudomligheter, sydamerikanska fotbollsproffs och kungar räcker det med förnamnet för att man ska veta – med en produktion i Den Statliga Televisionen. Programmet hette Sommartorpet, ett program som visade hur vi medborgare kan få fason på våra sommarstugor. Om vi har någon vill säga, annars var programmet ganska redundant. Alltnog var Ernst ett slags sidekick i den showen, konceptet var då för tiden en programledare, en snickare och en hårt hållen inredare. Denne inredare var Ernst. Snart visade det sig att programledaren och snickaren var onödig ballast, 2003 blev det sidekicken som tog över! Han figurerade även i ett program som hette Nya rum där han under torpens dödsäsong inredde tråkiga rum.

Till 2007 hade Ernst blivit så stor att en reklamkanal värvade honom! Övergångssumman är okänd, är man Ernst är den dessutom oväsentlig i sammanhanget. Nu gick Ernst från ”folkligt stor” till ”kult”. Sommar med Ernst startade och nu jädrar i bröten började allmänheten fatta att det inte var torpet per se utan sommarkänslan som är grejen! Detta föll sig rätt naturligt efterhand som torpen försvann från renoveringshorisonten och ersattes av herrgårdsflyglar eller före detta kraftverk. Eftersom Ernst har varit julvärd en gång i Stats-tv så drogs även Jul med Ernst igång och har gått i nio säsonger. Hittills är bäst att tillägga.

Så... Ernst har med åren gått från att ge konkreta tips om hur man inreder till att i ett antal entimmesavnitt om året – sommar eller jul – på ett mjukt sätt stressa upp X antal människor genom att med sin lite filosofiska personlighet måla upp en – i och för sig genomfalsk – bild av den perfekta sommaren/julen. Han har lärt oss att en rundstav gör ingen sommar och julen kommer inte om vi inte släpar in 200 kilo mossa.

Många av oss har tittat på hur Ernst trollar med råmaterial som vi själva aldrig skulle röra vid. Vare sig han lagar hus, mat eller julgranar så står han där lite drömsk och tittar upp i taket medan han lite nästan stammande berättar vad han håller på med.  Eller vad meningen med resultatet är. Skulle någon tittare mot förmodan ta sig an det Ernst lagar till eller fixar skulle skillnaden vara den som är skillnaden mellan Donkens reklambilder och den verkliga burgaren. Vår mossa skulle vara full av myror och mott, våra grillade hemgjorda korvar skulle likna stekta snokar som nyss ätit ett marsvin, våra ljuskronor av rundstav och gafflar skulle sneda och vinda förpassas till vedboden. Men vad gör väl det, när fakturan har anlänt från brädgården eller slaktaren betalar vi och får den där blicken med leendet man har när man vet hur underbart det KUNDE ha blivit. OM vi vore Ernst.

Men visst dyker stressen upp! När Ernst tofflar runt barfota bland blommor och blader eller i raggsockor i den nyrenoverade slottsflygeln och rekapitulerar förra avsnittet av … med Ernst samtidigt som han berättar om de storslagna saker han ska uträtta i innevarande program kan en stackars människa utan sinne för estetik och med tummen mitt i handen tänka ”jag har ju inte ens hunnit lägga in gäddan som du visade i första avsnittet”. När man sedan sågar sig i fingret under färdigställandet av klädhängaren som Ernst har konstruerat, kan sinnet rinna över och man undslipper sig ett invektiv eller två. Att man efter de brända gravida korvarna aldrig provat på ett enda Ernstrecept skulle ju kunna lägga en sordin av misslyckande över sommarstämningen, men eftersom ungarna tycker mest om hamburgare från frysdisken eller den där köpekorven som nästan uteslutande består av potatismjöl och mular så väljer man att ignorera detta. Och vem fasen vill ha sill inlagd i lingon och skinkspad till jul, köttbullar duger bra och de finns att köpa!

Hur vi än vrider och vänder på det kan vi inte klaga på Ernst. Det vore som att skända själva sommaren, eller att be jultomten att dra dit pepparn växer. Visst, Ernst har gjort tappra försök att förgifta snapsdrickare, han bluffar med väder och vind i programmen och hans fejkskratt får mig att vilja slå honom på näsan. Mitt bland alla konstiga talesätt Ernst har, just när han helt off topic berättar om sin pilske far och alldeles precis som man önskar honom ett rejält ormbett under hans barfota vandringar i rågåkern – eller åtminstone en fästing – så vet Ernst att hans ofelbarhet ligger i att han kan domptera vår längtan efter en känsla. En känsla som vi vill förknippa med något vi kan åstadkomma genom att snickra, koka, grilla, vika eller köpa. Känslor som kommer genom våra upplevelser råder han ju inte över. Så länge jag och andra inbillar oss att det finns en perfekt sommar – precis en som på Saltkråkan eller i Bullerbyn – eller att jul kan firas som en fridens högtid i måttlighet och med julsånger, så kan Ernst sända ännu en omgång ... med Ernst!

Jag väntar dock på två nya programserier: Mellandagsångest med Ernst och Första veckan på jobbet efter en bortregnad stugsommar med Ernst. Jag har en känsla av att han inte kommer undan med lite mossa och några rundstavar då. När grillen har rostat sönder eller julkrediterna ska betalas lever vi dödliga på Prozac och snabbmakaroner. Då drar Ernst till Toscana för att tänka i lugn och ro! Det är snart dags för en ny sommar eller jul med Ernst och den föds inte av sig självt i prosaiska miljöer som sommartorp.  

Så lever Ernst vidare, ända tills vi stänger av tv:n och lever i stället.

Jan-Erik Back

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.