logo

KULTUR

Satir: Med pressveck på kalsongerna

Illustration Carl Krantz

2017-09-08

Politiska kommentatorer i tv är lika gammalt som tv-mediet. Det skulle man kanske inte kunna tro, men dra er till minnes ”de tre O-na” – Orup, Olivercrona och Ortmark – som när tv fortfarande sände i blyerts frågade ut politiker och kommenterade läget. Dessa bistra män höll väl ingen större show utan envisades med att analysera konsekvensen av lagda politiska förslag.

Utvikningarna från ämnet var obefintliga, det fanns inte så många alternativa scenarion till Gunnar Strängs ”milljarrder” eller till socialdemokratin överhuvudtaget. Med ett stenansikte som Orups i rutan blev inte heller tv-sändningarna stort mer intressanta än radio.

Nu är det andra tider! Tv sänds för det första kolorerat, tekniken har utvecklats och TV4 har Marcus Oscarsson. Eftersom deras tidigare politiska kommentator Rolf Porseryd inte har hämtat sig från chocken efter Trumps seger i presidentvalet – där Porseryd svor på att inte ens amerikanerna kan välja en person som Trump till president trots att man i USA säger att ”vem som helst kan bli president” – så regerar Oscarsson i ensamt majestät i Nyhetsmorgon! 

Marcus Oscarsson behärskar allt med tv. Man ska ju egentligen inte prata om folks utseende, men Marcus är stajlad för att passa perfekt för sin uppgift. Den lite lätt av Hollywoodadvokat i en tv-deckare anfäktade looken inger lagom med förtroende. Om man är lagd åt att spekulera så ger hans oklanderliga klädsel en hint om att han nog till och med har pressveck på kalsongerna. Dessutom behärskar han de tekniska hjälpmedel han använder till fulländning! 

Marcus Oscarsson är mannen med scenarion när han gör sina politiska analyser! Somt är plausibelt, annat kontrafaktiskt och en del scenarion gränsar till manus för Game of Thrones maktkamper. Men jösses, den mannen kan med sin touchscreen presentera samtliga varianter som om de vore trovärdiga! Samtidigt som han med en svajp med handen flyttar figurerna på skärmen rabblar han i ett uppskruvat tempo scenarion som ”Anna Kinberg-Batra är gift med David som brukar jobba med Johan Glans. Och vi vet att Johan har aldrig blivit vald till världens sexigaste man. Men Burt Reynolds tyckte man var het och hur han röstade i presidentvalet kan ha avgörande betydelse för Putin”. Inte rum för några frågor här inte.

Någon intervju med någon politiker har jag inte sett Marcus Oscarsson göra, men det kan ju bero på ett förbiseende från min sida. Hans grej är att vara politisk kommentator, det vill säga analysera och kommentera politik på ytligast möjliga sätt. Det blir mycket ”å ena sidan” följt av ett ”å andra sidan” för att helgardera sig mot möjligheten att gissa fel.  I Oscarssons värld är de möjliga maktkonstellationerna om inte oändliga så i alla fall med samma numerär som vad de inblandade maktmänniskorna teoretiskt matematiskt kan erbjuda. När dessa konstellationer ska redovisas på skärmen så går svajphanden som en kolibrivinge på Oscarsson.  Allt medan Oscarsson flyttar partiledare på skärmen som vore han en förbundskapten i fotboll som visar nya offsidefällan.

Analysen hinner aldrig längre än till ytlighetens banaliteter. Detta är märkligt då Oscarsson hunnit med mycket i sitt liv och föreläser bland annat i statskunskap. Men eftersom vi lever i en ytlig tid är det inte analysen utan budbäraren som är det viktiga, och sitt varumärke har han vårdat väl. Numer är han så stor så att han ersätts av en pappfigur i naturlig storlek när någon andraplansjournalist ska fråga vad han ska ta upp i dagens analyserande i Almedalen.

Att bygga ett politiskt ställningstagande på Oscarssons analyser är inte att rekommendera. Det blir inte som med ”de tre O-na”, där kunde man få en hint om vad som komma skulle om du la rösten si eller så. Det fjärde moderna O-et här är i och för sig en fena på att förklara hur olika förfaranden går till i maktens korridorer men som konsekvensanalytiker är han lika politiskt innehållsrik som en skvallertidning. Efter alla ”om” och ”men” är du inte ett dugg klokare än tidigare. I bakhuvudet mal funderingen om hur den där touchskämen fungerar snarare än svar på vart XX politik leder och vilka som kan tänkas kunna regera riket tillsammans när allt är sagt och gjort. Riktigt var partierna står på en traditionell höger/vänsterskala får du också svårt att räkna ut med ledning av Oscarssons analyser. I hans värld befinner sig alla politiska partier på en skärm och kan flyttas runt hur som helst vart efter nya problem dyker upp. 

Marcus Oscarsson vill inte stöta sig mig någon tror jag. Att som min mormor sa ”om inte om fanns skulle du kunna mjölka grindstolpen” har liksom inte implementerats i hans tankevärld än. Där är det ändå budbäraren och inte budskapet som är det viktigaste, vem som vinner vad är skit samma så länge som skärmen funkar som den ska! Funkar det inte så kan Oscarsson ju alltid klämma i med ett ”Frriddoliin” på sitt oefterhärmliga sätt. Då är han förlåten!

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Jan-Erik Back

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.

KULTUR

Bokrecension: Medborgare

Jan Bergsten

2017-09-11

Bokens titel bär det stolta ordet Medborgare. Den färgade amerikanska författaren Claudia Rankine introduceras här på svenska med en hybridbok som är en diktsamling, essä och ett collage av röster och bilder. Jag försöker ringa in vad denna tokhyllade bok handlar om och skriver ord som avhumanisering, utradering, osynlighet och identitetens tillfälliga skal. Språket som ett rasistiskt verktyg.