logo

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque. Han använder nämligen också greppet att den unge mannen ska vara röd tråd i en förvirrad berättelse. Eller att en amatörmässig skådis får gestalta en central roll för att ge lite folklig äkthet åt storyn. Eller att överbefälhavaren heroiskt vänder tillbaka till fronten när han erbjuds en säker väg ut.

Problemet är att Nolan misslyckas med samtliga. Amatören som hjältemodig skeppare faller helt ur rollen. Amiralen kan bara ta nästa båt. Den unge mannen ramlar på ett obegripligt sätt och slår ihjäl sig innan han ens nått fronten. Trösten blir slutscenens runa i ortstidningen över ”Our hero”.

Märkligt nog har ingen filmare givit sig på det här historiska ”miraklet” tidigare, vad jag vet. Dramatiken är ju upplagd: i maj 1940 fångas spillrorna av en hel allierad armé på flykt i en kniptång mellan Wehrmacht och havet. Tyskarnas störtbombare börjar metodiskt radera ut trupperna, som står uppställda på stranden i förtvivlad väntan på skepp. Churchill deklarerar att han nöjer sig om 30 000 man tas hem och håller tillbaka sina krigsfartyg. RAF är underbestyckat och kan bara sända enstaka rotar av sina Spifires mot svärmar av Stukas. (Ytterligare en kliché är piloten som kör slut på bränslet för att sänka en bombare och sen heroiskt sätter ner planet i fiendeland.)

Så kommer den enastående peripatin, vändpunkten när en armada av civila småbåtar skeppar hem 330 000 soldater till Dover. Men det är en paradoxal pyrrhusseger för båda sidor. Hitler har förvisso drivit Churchill i sjön. Men räddningsaktionen väcker engelsmännens enastående kampvilja och den ska segra fem år senare. Churchill har visserligen snappat upp bytet framför näsan på Führerns pansardivisioner. Men det har skett till priset av de tiotusentals kroppar som driver längs stranden. 

Det går alltid an att skildra Dunquerque som en historisk engelsk seger, vilket den här filmen gör. Men kontentan är ändå att slaget måste betraktas som två av andra världskriget största militära katastrofer - på båda sidor.

Johan Croneman som utvecklats till Dagens Nyheters störste pratmakare får en helsida på sig den 21 juli (föregången av ett helt textuppslag) för att hylla Dunkirk – ”fastnaglad i stolen av både skräck och förtvivlan”. Där avslöjas hans amatörmässiga filmkritik. Det finns ju inte många stunder av riktig ”skräck” i filmen eftersom Nolans berättartalang inte räcker till att tydliggöra varje moments förutsättningar och villkor. Hans karaktärer är så suddigt utpenslade att medkänslan aldrig får grepp. Allvarligast är att regissören inte förmår göra rummets betydelse klar för historiens och rollernas ramar. När några soldater drunknar under däck förstår man aldrig varför de inte tar sig ut ur luckan som öppnats. När en flygare skjuts ner får man aldrig korn på fiendeplanet. När hans kamrat så lyckas landa har man inte en aning om att det är på tysk mark förrän man av en tillfällighet får syn på en stålhjälm. Och arma storstjärnor som Kenneth Branagh vankar omkring i båtmössa på någon öde pir utan att något som helst händer, inte ens en manusförfattare är i sikte med någon briljant replik. Pinsamt.

Det finns en poäng i att jämföra Dunkirk med Stephen Spielbergs Rädda soldat Ryan som utspelas i samma tid och trakt inuti samma totalt förvirrade krigsdramatik. Dennes berättarstrategi är kristallklar, därför köper jag den som åskådare. Han koncenterar sig benhårt på en persons öde, därför förstår jag konsekvensen i storyn. Gruppen kring huvudpersonen tecknas i var sitt porträtt lika tydligt som dvärgarna i Snövit, Kloker, Glader, Butter, Blyger... Därför känner jag igen dem och deras rollmässiga uppdrag. Känslomässigheten ligger i förloppet och hänvisas inte till snacket, osv.

Även om Nolans Dunkirk kunde jag säga som prins Pyrrhus: En sådan seger till och jag är förlorad! Att filmbolaget satsar så halvhjärtat på marknadsföringen avslöjar också att inte heller de är säkra på sin produkt. Med rätta: på Saga i Mjölby var vi högst ett 20-tal personer vid lördagspremiären. Till och med Croneman avslöjar sig när han till slut ändå inte ger filmen en 5:a. Fast den var en så ”överdjävligt klaustrofobiskt fängslande historia”. 

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.