logo

KULTUR

Second opinion: ”Om de döda...”

2017-06-08

På hemväg från en inspelning i Italien på 1970-talet korsade vi autostradan mot Liechtenstein. En vridning på ratten tog oss till Vaduz, huvudstaden. Där letade vi oss fram till porten bakom vilken ett gäng brevlådeföretag skulle ha sin adress. Porten stod helt öppen! Och i uppgången tronade verkligen en handfast rad av stålboxar. På en av dem lyste (i eldskrift tyckte vi) texten Conseil AG. Den svenske filmmogulen Harry Scheins privata konsultbolag. Där kunde den som hade nyckel diskret hämta ut sina skattefria kuvet. Så avlönades några av Ingmar Bergmans största stjärnor.

När Harry Scheins affärer detonerade i Sverige 1976 stormade konstaplarna Kling och Klang in på Dramatens scen och hånkade fel gubbe. Nämligen Bergman som säkert aldrig velat veta något om vad kompisen fixade med. Men nu hade högern fått upp ett spår och drev frågan om statsrådsanmärkning ända fram till votering i riksdagen. Statsrådet ifråga var Krister Wickman, politikern bakom det svenska filmavtalet och styrelseordförande i Svenska filminstitutet. Politiskt drog sossarna vinstlotten i kammaren, men saken inledde Harry Scheins nedgång och fall.

Det kunde sannerligen gjorts en dramatisk dokumentär om detta och mycket annat i Harrys uppseendeväckande karriär. I stället erbjuder nu Maud Nycander med research av Jannike Åhlund en överraskande sympatisk coffee-table-movie om den uppburrade draken i ankdammen. Men Citizen Schein  inriktar sig helt på personlighetens paradoxer och kärleksaffärer och undviker allt farligt. Den sak som dock drivs knivskarpt och konsekvent är bilderna av nazismens illdåd och familjen Scheins öde i Wien. Barnen kom undan men modern skickades till Theresienstadt.

”De mortibus nil nisi bene”, sa romarna. ”Om de döda inget annat än gott”. Vänner och kumpaner försäkrar visserligen i intervjuerna att det inte var lätt att ”tycka om” Harry. Men bara i en stickreplik kommenteras hans metoder för att nå makten. Karriären kantades av offer, förnedrade eller helt enkelt utslagna. För när Schein besegrat någon som stod i hans väg, säger här kulturministern Göransson, ”då stampade han på liket”.

Där öppnar sig en djup klyfta, nämligen underifrånperspektivet. De fria filmarna i FilmCentrum och Folkets Bio var fullkomligt klara över att den scheinska filmreformens krampaktiga låsning vid biografdistribuerad långfilm blockerade den enorma dynamik som redan kunde anas: den tekniska demokratiseringen av filmmediet. Super-8, video, VHS och slutligen den digitala detonationen.
De fick själva uppleva in på skinnet hur statens och branschens uppgörelse över huvudet på fack och utövare försenade denna dynamik i snart sagt en hel generation. Under tiden körde danskarna ifrån oss med sina fria och luftiga produktionsmodeller. Det är inte Harrys idealfilmer som svarat för sprängkraft vi äntligen ser i dagens svenska film. Det är den fria filmen, dokumentärer som Sugarman, factionfilmer som Äta, sova, dö eller Sameblod, gangstarullar som Måste gitt.

Detta ser fortfarande inte Citizen Schein och det är ett oursäktligt misstag.  Filmen slutar också med ett magplask när kommentaren meddelar att Harry Scheins och hustrun Ingrid Thulins fond för kulturstipender, vid starten på 40 miljoner, helt enkelt har gått upp i rök! Konsultfirman som har hanterat saken önskar inte uppge vad som har hänt. Det önskar nu ingen som inte har rent mjöl i påsen. Men var hade den svenska dokumentärfilmen stått om de grävande lagt på luren inför ett sådant skitsvar?

Ändå hoppas jag att många går och ser filmen om en machoman och hans epok, men gör det med radikal och helst feministisk klarsyn. Medan etablissemanget sluter den till sitt quiltade bröst kan vi konstatera att den föll platt till marken inför dokumentärfilmsjuryn på årets Tempofestival. Där satt nämligen nästa generation.

(”Second opinion”kallas det när man ber om utlåtande från en andra doktor.)
 

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Bokrecension: På drift

Agneta Willans

2017-11-22

Marianne Lindberg De Geer är en person som de allra flesta av oss känner till, främst som konstnär –  bildkonstnär och skulptör – och som engagerad debattör. Nu får vi även lära känna henne som romanförfattare, när hon 71 år gammal debuterar med boken På drift; en titel som hon lånat från Jack Kerouacs beatnikklassiker.

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Carl Henrik Svenstedt

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro. Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Det skriver Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen.