logo

KULTUR

Second opinion: ”Om de döda...”

2017-06-08

På hemväg från en inspelning i Italien på 1970-talet korsade vi autostradan mot Liechtenstein. En vridning på ratten tog oss till Vaduz, huvudstaden. Där letade vi oss fram till porten bakom vilken ett gäng brevlådeföretag skulle ha sin adress. Porten stod helt öppen! Och i uppgången tronade verkligen en handfast rad av stålboxar. På en av dem lyste (i eldskrift tyckte vi) texten Conseil AG. Den svenske filmmogulen Harry Scheins privata konsultbolag. Där kunde den som hade nyckel diskret hämta ut sina skattefria kuvet. Så avlönades några av Ingmar Bergmans största stjärnor.

När Harry Scheins affärer detonerade i Sverige 1976 stormade konstaplarna Kling och Klang in på Dramatens scen och hånkade fel gubbe. Nämligen Bergman som säkert aldrig velat veta något om vad kompisen fixade med. Men nu hade högern fått upp ett spår och drev frågan om statsrådsanmärkning ända fram till votering i riksdagen. Statsrådet ifråga var Krister Wickman, politikern bakom det svenska filmavtalet och styrelseordförande i Svenska filminstitutet. Politiskt drog sossarna vinstlotten i kammaren, men saken inledde Harry Scheins nedgång och fall.

Det kunde sannerligen gjorts en dramatisk dokumentär om detta och mycket annat i Harrys uppseendeväckande karriär. I stället erbjuder nu Maud Nycander med research av Jannike Åhlund en överraskande sympatisk coffee-table-movie om den uppburrade draken i ankdammen. Men Citizen Schein  inriktar sig helt på personlighetens paradoxer och kärleksaffärer och undviker allt farligt. Den sak som dock drivs knivskarpt och konsekvent är bilderna av nazismens illdåd och familjen Scheins öde i Wien. Barnen kom undan men modern skickades till Theresienstadt.

”De mortibus nil nisi bene”, sa romarna. ”Om de döda inget annat än gott”. Vänner och kumpaner försäkrar visserligen i intervjuerna att det inte var lätt att ”tycka om” Harry. Men bara i en stickreplik kommenteras hans metoder för att nå makten. Karriären kantades av offer, förnedrade eller helt enkelt utslagna. För när Schein besegrat någon som stod i hans väg, säger här kulturministern Göransson, ”då stampade han på liket”.

Där öppnar sig en djup klyfta, nämligen underifrånperspektivet. De fria filmarna i FilmCentrum och Folkets Bio var fullkomligt klara över att den scheinska filmreformens krampaktiga låsning vid biografdistribuerad långfilm blockerade den enorma dynamik som redan kunde anas: den tekniska demokratiseringen av filmmediet. Super-8, video, VHS och slutligen den digitala detonationen.
De fick själva uppleva in på skinnet hur statens och branschens uppgörelse över huvudet på fack och utövare försenade denna dynamik i snart sagt en hel generation. Under tiden körde danskarna ifrån oss med sina fria och luftiga produktionsmodeller. Det är inte Harrys idealfilmer som svarat för sprängkraft vi äntligen ser i dagens svenska film. Det är den fria filmen, dokumentärer som Sugarman, factionfilmer som Äta, sova, dö eller Sameblod, gangstarullar som Måste gitt.

Detta ser fortfarande inte Citizen Schein och det är ett oursäktligt misstag.  Filmen slutar också med ett magplask när kommentaren meddelar att Harry Scheins och hustrun Ingrid Thulins fond för kulturstipender, vid starten på 40 miljoner, helt enkelt har gått upp i rök! Konsultfirman som har hanterat saken önskar inte uppge vad som har hänt. Det önskar nu ingen som inte har rent mjöl i påsen. Men var hade den svenska dokumentärfilmen stått om de grävande lagt på luren inför ett sådant skitsvar?

Ändå hoppas jag att många går och ser filmen om en machoman och hans epok, men gör det med radikal och helst feministisk klarsyn. Medan etablissemanget sluter den till sitt quiltade bröst kan vi konstatera att den föll platt till marken inför dokumentärfilmsjuryn på årets Tempofestival. Där satt nämligen nästa generation.

(”Second opinion”kallas det när man ber om utlåtande från en andra doktor.)
 

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.