logo

KULTUR

Second opinion: ”Om de döda...”

2017-06-08

På hemväg från en inspelning i Italien på 1970-talet korsade vi autostradan mot Liechtenstein. En vridning på ratten tog oss till Vaduz, huvudstaden. Där letade vi oss fram till porten bakom vilken ett gäng brevlådeföretag skulle ha sin adress. Porten stod helt öppen! Och i uppgången tronade verkligen en handfast rad av stålboxar. På en av dem lyste (i eldskrift tyckte vi) texten Conseil AG. Den svenske filmmogulen Harry Scheins privata konsultbolag. Där kunde den som hade nyckel diskret hämta ut sina skattefria kuvet. Så avlönades några av Ingmar Bergmans största stjärnor.

När Harry Scheins affärer detonerade i Sverige 1976 stormade konstaplarna Kling och Klang in på Dramatens scen och hånkade fel gubbe. Nämligen Bergman som säkert aldrig velat veta något om vad kompisen fixade med. Men nu hade högern fått upp ett spår och drev frågan om statsrådsanmärkning ända fram till votering i riksdagen. Statsrådet ifråga var Krister Wickman, politikern bakom det svenska filmavtalet och styrelseordförande i Svenska filminstitutet. Politiskt drog sossarna vinstlotten i kammaren, men saken inledde Harry Scheins nedgång och fall.

Det kunde sannerligen gjorts en dramatisk dokumentär om detta och mycket annat i Harrys uppseendeväckande karriär. I stället erbjuder nu Maud Nycander med research av Jannike Åhlund en överraskande sympatisk coffee-table-movie om den uppburrade draken i ankdammen. Men Citizen Schein  inriktar sig helt på personlighetens paradoxer och kärleksaffärer och undviker allt farligt. Den sak som dock drivs knivskarpt och konsekvent är bilderna av nazismens illdåd och familjen Scheins öde i Wien. Barnen kom undan men modern skickades till Theresienstadt.

”De mortibus nil nisi bene”, sa romarna. ”Om de döda inget annat än gott”. Vänner och kumpaner försäkrar visserligen i intervjuerna att det inte var lätt att ”tycka om” Harry. Men bara i en stickreplik kommenteras hans metoder för att nå makten. Karriären kantades av offer, förnedrade eller helt enkelt utslagna. För när Schein besegrat någon som stod i hans väg, säger här kulturministern Göransson, ”då stampade han på liket”.

Där öppnar sig en djup klyfta, nämligen underifrånperspektivet. De fria filmarna i FilmCentrum och Folkets Bio var fullkomligt klara över att den scheinska filmreformens krampaktiga låsning vid biografdistribuerad långfilm blockerade den enorma dynamik som redan kunde anas: den tekniska demokratiseringen av filmmediet. Super-8, video, VHS och slutligen den digitala detonationen.
De fick själva uppleva in på skinnet hur statens och branschens uppgörelse över huvudet på fack och utövare försenade denna dynamik i snart sagt en hel generation. Under tiden körde danskarna ifrån oss med sina fria och luftiga produktionsmodeller. Det är inte Harrys idealfilmer som svarat för sprängkraft vi äntligen ser i dagens svenska film. Det är den fria filmen, dokumentärer som Sugarman, factionfilmer som Äta, sova, dö eller Sameblod, gangstarullar som Måste gitt.

Detta ser fortfarande inte Citizen Schein och det är ett oursäktligt misstag.  Filmen slutar också med ett magplask när kommentaren meddelar att Harry Scheins och hustrun Ingrid Thulins fond för kulturstipender, vid starten på 40 miljoner, helt enkelt har gått upp i rök! Konsultfirman som har hanterat saken önskar inte uppge vad som har hänt. Det önskar nu ingen som inte har rent mjöl i påsen. Men var hade den svenska dokumentärfilmen stått om de grävande lagt på luren inför ett sådant skitsvar?

Ändå hoppas jag att många går och ser filmen om en machoman och hans epok, men gör det med radikal och helst feministisk klarsyn. Medan etablissemanget sluter den till sitt quiltade bröst kan vi konstatera att den föll platt till marken inför dokumentärfilmsjuryn på årets Tempofestival. Där satt nämligen nästa generation.

(”Second opinion”kallas det när man ber om utlåtande från en andra doktor.)
 

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Novell: Stationen är obemannad

Carl Krantz

2018-04-10

Jag är 19 år. Jag vaknar tidigt av att väckarklockan på min Nokia 3310 ringer. Det är dagen efter studenten, och jag har ställt klockan tidigare än vad jag normalt skulle ha gjort för att kunna gå och skriva in mig på Arbetsförmedlingen.

KULTUR

Tre godbitar på årets bokrea

Mattias Arreborn

2018-04-09

Tre böcker, februari 2018: Tre godbitar på årets bokrea:

Franz Werfel: En kvinnas blekblå handstil (Ersatz)

Don DeLillo: Amerikana (Modernista)

Stefan Zweig: Amok (Ersatz)

KULTUR

Bokrecension: Välskrivet om grunden till svensk alliansfrihet

Christer Lundgren

2018-04-06

Ove Bring är professor emeritus i folkrätt vid Försvarshögskolan och var tidigare bland annat folkrättsrådgivare på UD. Politiskt har han förordat R2P (”Responsibility to protect”); västmakternas folkrättsliga instrument för att undergräva FN-stadgans princip om våldsförbud och staters lika rättigheter. Det är därför med viss misstro jag öppnar hans senaste bok.

KULTUR

Klassikertipset: Stendhal - Rött och svart

Mattias Arreborn

2018-04-05

Stendhal (1783–1842), eller Mari-Henri Beyle som han egentligen hette, är i dag kanske mest känd för romanerna Rött och svart och Kartusianerklostret i Parma, men på sin tid var han en av Europas mest uppburna författare. Han har kallats Frankrikes största genom tiderna, utgör en klar föregångare i den realistiska genren, mitt under romantiken, och ses ibland som den psykologiska romanens uppfinnare.