logo

KULTUR

Second Opinion: Rutan/The Square

2017-10-25

Om cirkelns kvadratur
Det är inte varje dag som ett kommunalt kulturprojekt får Guldpalmen i Cannes. Inte heller är det vanligt att någon löser cirkelns kvadratur. Men bådadera gäller för Ruben Östlunds, Kalle Bomans och Värnamo kommuns idébygge Rutan/The Square. Som dessutom är ett socialt koncept. Och en häpnadsväckande film.

Den 21 maj 2015 hölls nämligen en remarkabel seminariedag på Museum Vandalorum, samtidskonstens vattenhål i Småland. Rubriken Rutan hade lockat dit kulturkanoner som Per Molander och Kristina Sahlqvist, men framför allt ett sällsynt uppbåd av konstlivets fotfolk ur kommunala och regionala förvaltningar. De som ska ta utmaningarna på marken. Samtalen den dagen gällde individens plats i det offentliga rummet.

Utgångspunkten var och är en konkret ruta i backen, utmärkt med vit gatsten och fyra gånger fyra meter stor. Ruta 1 står på Flanaden i just Värnamo. Till den har fogats en guldblänkande platta med inskriptionen:

”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad.”

Grundtanken är lika enkel som genial. Den som kliver in i rutan återvinner en frihet att göra som hen vill. Och den som passerar är förpliktigad att lämna den assistans som kan krävas. I filmen som skulle följa, The Square, exemplifieras detta. ”Jag är hungrig. Kan du ge mig lite mat?” ”Kan du lära mig simma?” ”Min far har dött och jag har ingen att tala med.” Därmed drar kvadratens inneboende kraft en cirkel av socialt ansvarstagande runt frizonen. Hur det fungerar är upp till platsens medborgare och motborgare.

Exakt två år senare, i maj 2017, senare inleder långfilmen The Square sitt segertåg när Ruben Östlund blir den förste svenske regissören sedan Alf Sjöberg (1951 med Fröken Julie) som har erövrat filmvärldens finaste pris, Palme d’Or i Cannes. Ingmar Bergman tävlade för övrigt utan framgång med tiotalet titlar genom åren, men fick till slut ett lifetime achievement award, ”Guldpalmernas Guldpalm” 1998, i en omröstning bland tidigare vinnare.

Hur filmen på duken hänger ihop med rutan i gatan är inte uppenbart. Men för att kunna ge en Second opinion ser jag om The Square. Första gången lämnar den nämligen en typ av distanserad svalka som kan utmärka italiensk eller fransk film, Antonioni, Bresson, Resnais. Skärpan och precisionen i berättelsen ställer hjärtat i skymundan och drar mot den genre som fransmännen kallar film d’essai. Men det kan inte vara hela meningen.

Vid återseendet i biografen inser jag att filmens hållning snarare är en kontrollerad desperation som hålls i schack av ett strängt formspråk – ända tills den briserar i en stollig upplösning. Just den uppgivenheten inför mänsklighetens och samhällets elände har Ruben Östlund parerat i film efter film med slapsticks och svart humor.  I Turist, Play och kanske tydligast i De ofrivilliga. Skratten kvävs av ångest, i själva verket är situationens laddningar skrämmande. Som i den redan berömda scenen med gorillan på vernissagemiddagen. Ett klassiskt clowntrick.

The Square myllrar av detta slags paradoxer. Huvudpersonen är den extremt hajpade konsthallschefen Christian som ideligen tappar kontrollen när han stöter på verklighet och vardag, kvinnor, barn och ficktjuvar. Scenen när hans och hans one-night-stand grälar om vem som ska slänga kondomen kommer att bli en filmklassiker. 

Eller den grant påbyltade rumänskan inne på 7-Eleven som befaller, inte ber, snobben att köpa en ”chicken chabatta”, och tillägger ”Utan lök!”  En människa fräck nog att tigga, sedan kräva mer när hon har fått, och därtill härma våra vita välartade manér. Hon tränger sig helt enkelt för nära inpå, plötsligt är det en narrspegel hon håller upp. Pinsamt.

Pinsamheterna löper som ett ledmotiv genom hela filmen. I själva verket är den ett radband av vardagliga idiotier där självbilderna spricker med en knall och visar sig bara innehålla konfetti. Fattig ironiserar rik, kvinna ironiserar man, barnet ironiserar kejsaren. De som råkar mest illa ut är konst- och medievärldens skrivbordsflygare. Som Christian när han ska utbreda sig över R. Mutts teorem om den vita pissoaren Fontän. Blir allt konst när det ställs ut på ett museum? Har man sett The Square kan man aldrig mer hålla sig för skratt i en pretto konsthall.

I själva verket är The Square en perfekt moralitet. Professionellt är den också perfekt, regi, manus, skådespelare, foto, sceneri. Svensk film har hittat ett eget samtida språk. Krängt av sig Bergmankoftan helt enkelt.

Jag smiter ut ur biografen lite före de andra och kolliderar med den somaliske vaktmästaren i sin stiliga biografuniform. ”Går du redan?” säger grabben. ”Jag har sett den förut” svarar jag. ”Vad tycker du då?” ”Den är... perfekt!” ”Vad skulle du säga till dem som tvekar vid kassan?” ”Vill ni inte se något nytt?” skulle jag säga.


Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Bok: Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg

Sisela Björnsson

2018-01-16

Att invadera Sovjetunionen var Hitlers huvudplan under andra världskriget, konkretiserad i ”Generalplan Ost” och ”Plan Oldenburg”. Samtliga östeuropeiska territorier fram till Uralbergen, samt Kaukasus, skulle koloniseras och 45 miljoner slaver och judar förintas eller fördrivas.

KULTUR

Bokrecension: Blixt från oklar himmel

Olof Rydström

2018-01-16

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

Joacim Blomqvist

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.