logo

KULTUR

Second opinion: Skallgång

2017-06-29

En morgon i mitten av förra seklet stötte jag ihop med den beryktade skallmätaren Herman Lundborgs vandrande vålnad i min port till Drottninggatan 13 i Uppsala. Långt senare förstod jag att den luggslitne forskaren inte var frenologen själv, men väl hans son Allan, vars diskreta mamma hyrt in sin ”oäkting” på en respektabel adress. 

Jag trodde att vi studenter hade fullständigt klart för oss vad rasbiologerna var för ett patetiskt patrask som tagit arbetsorder direkt av Himmler att  ”från rasteori till rashandling”. Brevet finns i Maja Hagermans i skarpa studie Käraste Herbert från 1965.

Nu finns också Lundborgs praktik suveränt skildrad på film. Amanda Kernells  Sameblod gör ett litet segertåg genom landet. För mig slår den en sexti år lång tankebro till  sammanträffandet i porten. Det ger andra perspektiv än dagspresskritiken.

Här dyker nämligen gänget från Statens Rasbiologiska institut upp i den 14-åriga sameflickan Ella-Marjas och systern Njennas ”lappinternat”. Med skjutmått, vinkelhake och blixtaggregat ska de mäta hur Sveriges ”Untermennschen” avviker från oss blonda germanska vikingar. Tydligare kan det inte visas, de skarpt ciselerade scenerna vibrerar av skam och historia. 

Den delen av filmen är i långa stycken mästerlig, inte minst genom rollgestalternas känsliga avvägning mellan utspel och tigande, särskilt då Lene Cecilia Sparrok som flickan och Maj-Doris Rimpi som den åldrade ”Christina”. Det skapar en slags samklang mellan det mäktiga landskapets kast från befrielse till hot.  

Men så briserar Ella-Marjas revolt. I en blandning av vilt trots och undertryckt lust kastar hon sitt folks språk och kultur i ansiktet på släkten och flyr med tåget till just det Uppsala som så har förnedrat henne. På en dyster bangård bränner hon kolten och drar på sig en illasittande ”svensk-klänning”. Dessvärre stryps i samma moment filmens svetslåga! Över den brännande historiska verkligheten hälls en ljum och privat story, inte utan Onkel Tomvarning.  

Elle-Marja  heter nu ”Christina” och ska skolas om till  svensk lärarinna. I en räcka stolpiga scener konfronteras hon med en äckligt överklassig studentmiljö. Den måste hämtats från värsta Östermalm, jag kan inte känna igen den från småstaden Uppsala. Därmed kollapsar den allmängiltiga strukturen. Skärpan och den aktuella bäringen till Herman Lundborgs värld går förlorad. Det är en allvarlig invändning som kan belysas med ännu ett historiskt sammanträffande.

Under mitt fiskande på nätet dyker en ny bild upp. Den är just från studentåret 1957 och visar en smilande Rector Magnificus som ska installera en ny professor vid Uppsala universitet. I rasbiologi. Vi är alltså tolv år efter krigsslutet och Henrich Himmlers självmord. Docenten Jan Arvid Böök är redan chef för Lundborgs institut som ostört har fått marschera vidare. Kosmetiskt ska det visserligen inordnas under universitetet, och Bööks disciplin ska döpas om till ”Medicinsk genetik”. Men det var ingen vålnad jag mötte i porten, det var en klon! 

Skamligt är också att magnifike rektorn Torgny T. Segerstedt är sonen till krigsårens antinazistiske frontfigur Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. ”Förvärva, ärva, fördärva” säger talesättet.

I filmens slutscener återvänder den nu helt ”försvenskade” Christina till sin systers begravning i den barndomsvärld hon fortfarande våldsamt förnekar. Här går berättelsen helt vilse. Har upproret riktats mot hennes eget folk, kultur och språk? Eller mot svenskarnas rasism i Hermans Lundborgs vita rock? Eller båda. I filmens patetiska upplösning störtar Elle-Marja/Christina som en besatt nåjd genom lägret och bestiger sedan ursinnigt själva Storfjället, i högklackat. Den som blir sittande svarslös inför detta kan ju undra om själva frågan var fel ställd.

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Till min allra bästa vän

Solveig Giambanco

2017-07-21

Artonåriga Kristina lämnar gladeligen sin ångermanländska by, pappas okontrollerade vredesutbrott och mammas hukande och tårar.  Hon är utled på att gå hemma som passopp åt karlarna i familjen och ångrar att hon inte valde gymnasiet utan nöjde sig med fackskola. 
Så när mammas väninna, som bor i London, ordnar en au pairplats, finns ingen tvekan. Pappa blir rosenrasande, men Kristina står på sig. Hon måste bort.

KULTUR

Mörkrummet

Jan Bergsten

2017-07-19

Susan Faludi har gjort sig känd som feminist och kritiker av mansrollen i böcker som Backlash och Ställd. Hennes nya bok Mörkrummet handlar på ett sätt om samma sak, men på ett annat och mycket mera personligt plan.

KULTUR

Postkapitalism – vår gemensamma framtid

Åke Kilander

2017-07-17

Den brittiske journalisten och medarbetaren i BBC, Paul Mason, har insett att kapitalismen i världen fungerar allt sämre och måste ersättas av ett annat produktionssätt. Det måste bygga på informationsteknologi och teknisk utveckling där ”allmänbildade och uppkopplade människor” agerar i nätverk. Den traditionella varuproduktionen och arbetet i hierarkiska organisationer får en underordnad roll.

KULTUR

Sommarbonus: Bland skelett från galgbackar och kyrkogårdar

Mats Parner

2017-07-14

Mats Parner tecknar det sällsamma porträttet av en pionjär från 1500-talet inom medicin. Andreas Vesalius ingick i de aktiva studenternas skara och led av ständig kunskapstörst. Under mörka nätter samlade han skelett ifrån benhus och kyrkogårdar, och en gång skar han ned och fraktade hem kvarlevorna av en dömd illgärningsman på galgbacken helt nära sin egen bostad, allt förvisso i ädlaste studiesyfte.