logo

KULTUR

Second opinion: Skallgång

2017-06-29

En morgon i mitten av förra seklet stötte jag ihop med den beryktade skallmätaren Herman Lundborgs vandrande vålnad i min port till Drottninggatan 13 i Uppsala. Långt senare förstod jag att den luggslitne forskaren inte var frenologen själv, men väl hans son Allan, vars diskreta mamma hyrt in sin ”oäkting” på en respektabel adress. 

Jag trodde att vi studenter hade fullständigt klart för oss vad rasbiologerna var för ett patetiskt patrask som tagit arbetsorder direkt av Himmler att  ”från rasteori till rashandling”. Brevet finns i Maja Hagermans i skarpa studie Käraste Herbert från 1965.

Nu finns också Lundborgs praktik suveränt skildrad på film. Amanda Kernells  Sameblod gör ett litet segertåg genom landet. För mig slår den en sexti år lång tankebro till  sammanträffandet i porten. Det ger andra perspektiv än dagspresskritiken.

Här dyker nämligen gänget från Statens Rasbiologiska institut upp i den 14-åriga sameflickan Ella-Marjas och systern Njennas ”lappinternat”. Med skjutmått, vinkelhake och blixtaggregat ska de mäta hur Sveriges ”Untermennschen” avviker från oss blonda germanska vikingar. Tydligare kan det inte visas, de skarpt ciselerade scenerna vibrerar av skam och historia. 

Den delen av filmen är i långa stycken mästerlig, inte minst genom rollgestalternas känsliga avvägning mellan utspel och tigande, särskilt då Lene Cecilia Sparrok som flickan och Maj-Doris Rimpi som den åldrade ”Christina”. Det skapar en slags samklang mellan det mäktiga landskapets kast från befrielse till hot.  

Men så briserar Ella-Marjas revolt. I en blandning av vilt trots och undertryckt lust kastar hon sitt folks språk och kultur i ansiktet på släkten och flyr med tåget till just det Uppsala som så har förnedrat henne. På en dyster bangård bränner hon kolten och drar på sig en illasittande ”svensk-klänning”. Dessvärre stryps i samma moment filmens svetslåga! Över den brännande historiska verkligheten hälls en ljum och privat story, inte utan Onkel Tomvarning.  

Elle-Marja  heter nu ”Christina” och ska skolas om till  svensk lärarinna. I en räcka stolpiga scener konfronteras hon med en äckligt överklassig studentmiljö. Den måste hämtats från värsta Östermalm, jag kan inte känna igen den från småstaden Uppsala. Därmed kollapsar den allmängiltiga strukturen. Skärpan och den aktuella bäringen till Herman Lundborgs värld går förlorad. Det är en allvarlig invändning som kan belysas med ännu ett historiskt sammanträffande.

Under mitt fiskande på nätet dyker en ny bild upp. Den är just från studentåret 1957 och visar en smilande Rector Magnificus som ska installera en ny professor vid Uppsala universitet. I rasbiologi. Vi är alltså tolv år efter krigsslutet och Henrich Himmlers självmord. Docenten Jan Arvid Böök är redan chef för Lundborgs institut som ostört har fått marschera vidare. Kosmetiskt ska det visserligen inordnas under universitetet, och Bööks disciplin ska döpas om till ”Medicinsk genetik”. Men det var ingen vålnad jag mötte i porten, det var en klon! 

Skamligt är också att magnifike rektorn Torgny T. Segerstedt är sonen till krigsårens antinazistiske frontfigur Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. ”Förvärva, ärva, fördärva” säger talesättet.

I filmens slutscener återvänder den nu helt ”försvenskade” Christina till sin systers begravning i den barndomsvärld hon fortfarande våldsamt förnekar. Här går berättelsen helt vilse. Har upproret riktats mot hennes eget folk, kultur och språk? Eller mot svenskarnas rasism i Hermans Lundborgs vita rock? Eller båda. I filmens patetiska upplösning störtar Elle-Marja/Christina som en besatt nåjd genom lägret och bestiger sedan ursinnigt själva Storfjället, i högklackat. Den som blir sittande svarslös inför detta kan ju undra om själva frågan var fel ställd.

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Bokrecension: På drift

Agneta Willans

2017-11-22

Marianne Lindberg De Geer är en person som de allra flesta av oss känner till, främst som konstnär –  bildkonstnär och skulptör – och som engagerad debattör. Nu får vi även lära känna henne som romanförfattare, när hon 71 år gammal debuterar med boken På drift; en titel som hon lånat från Jack Kerouacs beatnikklassiker.

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Carl Henrik Svenstedt

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro. Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Det skriver Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen.