logo

KULTUR

Second opinion: Skallgång

2017-06-29

En morgon i mitten av förra seklet stötte jag ihop med den beryktade skallmätaren Herman Lundborgs vandrande vålnad i min port till Drottninggatan 13 i Uppsala. Långt senare förstod jag att den luggslitne forskaren inte var frenologen själv, men väl hans son Allan, vars diskreta mamma hyrt in sin ”oäkting” på en respektabel adress. 

Jag trodde att vi studenter hade fullständigt klart för oss vad rasbiologerna var för ett patetiskt patrask som tagit arbetsorder direkt av Himmler att  ”från rasteori till rashandling”. Brevet finns i Maja Hagermans i skarpa studie Käraste Herbert från 1965.

Nu finns också Lundborgs praktik suveränt skildrad på film. Amanda Kernells  Sameblod gör ett litet segertåg genom landet. För mig slår den en sexti år lång tankebro till  sammanträffandet i porten. Det ger andra perspektiv än dagspresskritiken.

Här dyker nämligen gänget från Statens Rasbiologiska institut upp i den 14-åriga sameflickan Ella-Marjas och systern Njennas ”lappinternat”. Med skjutmått, vinkelhake och blixtaggregat ska de mäta hur Sveriges ”Untermennschen” avviker från oss blonda germanska vikingar. Tydligare kan det inte visas, de skarpt ciselerade scenerna vibrerar av skam och historia. 

Den delen av filmen är i långa stycken mästerlig, inte minst genom rollgestalternas känsliga avvägning mellan utspel och tigande, särskilt då Lene Cecilia Sparrok som flickan och Maj-Doris Rimpi som den åldrade ”Christina”. Det skapar en slags samklang mellan det mäktiga landskapets kast från befrielse till hot.  

Men så briserar Ella-Marjas revolt. I en blandning av vilt trots och undertryckt lust kastar hon sitt folks språk och kultur i ansiktet på släkten och flyr med tåget till just det Uppsala som så har förnedrat henne. På en dyster bangård bränner hon kolten och drar på sig en illasittande ”svensk-klänning”. Dessvärre stryps i samma moment filmens svetslåga! Över den brännande historiska verkligheten hälls en ljum och privat story, inte utan Onkel Tomvarning.  

Elle-Marja  heter nu ”Christina” och ska skolas om till  svensk lärarinna. I en räcka stolpiga scener konfronteras hon med en äckligt överklassig studentmiljö. Den måste hämtats från värsta Östermalm, jag kan inte känna igen den från småstaden Uppsala. Därmed kollapsar den allmängiltiga strukturen. Skärpan och den aktuella bäringen till Herman Lundborgs värld går förlorad. Det är en allvarlig invändning som kan belysas med ännu ett historiskt sammanträffande.

Under mitt fiskande på nätet dyker en ny bild upp. Den är just från studentåret 1957 och visar en smilande Rector Magnificus som ska installera en ny professor vid Uppsala universitet. I rasbiologi. Vi är alltså tolv år efter krigsslutet och Henrich Himmlers självmord. Docenten Jan Arvid Böök är redan chef för Lundborgs institut som ostört har fått marschera vidare. Kosmetiskt ska det visserligen inordnas under universitetet, och Bööks disciplin ska döpas om till ”Medicinsk genetik”. Men det var ingen vålnad jag mötte i porten, det var en klon! 

Skamligt är också att magnifike rektorn Torgny T. Segerstedt är sonen till krigsårens antinazistiske frontfigur Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. ”Förvärva, ärva, fördärva” säger talesättet.

I filmens slutscener återvänder den nu helt ”försvenskade” Christina till sin systers begravning i den barndomsvärld hon fortfarande våldsamt förnekar. Här går berättelsen helt vilse. Har upproret riktats mot hennes eget folk, kultur och språk? Eller mot svenskarnas rasism i Hermans Lundborgs vita rock? Eller båda. I filmens patetiska upplösning störtar Elle-Marja/Christina som en besatt nåjd genom lägret och bestiger sedan ursinnigt själva Storfjället, i högklackat. Den som blir sittande svarslös inför detta kan ju undra om själva frågan var fel ställd.

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Matilda Magnusson: ”Jag behövde någon som kunde ge mig styrka”

Torbjörn Wikland

Matilda Magnusson sjöng i Varberg den 21 april i samband med utdelningen av Lenin- och Robespierrepriset. Som 12-åring ”fann” Matilda Magnusson Björn Afzelius. Det blev starten till en musikalisk karriär som nu lett fram till en skiva med sånger av – Björn Afzelius. Idag kombinerar Matilda ett lärarjobb med en solokarriär på scen. Här intervjuas hon av FiB/K:s Torbjörn Wikland.

KULTUR

Gerhard Nordström: "Krig löser inga politiska frågor"

Gösta Elmquist

I Folket i Bild/Kulturfront nummer 6-7 visas Gerard Nordströms verk från sviten Sommaren 1970 och De antimilitära planscherna, vilka befäste Nordströms position som en av vår tids främsta antikrigskonstnärer. Med 93 års erfarenhet är han övertygad: krig löser inga politiska frågor. Dessvärre har USA:s katastrofala Asienpolitik från 1900-talet inte förbättrats. Det säger konstnären till FiB/K:s gästredaktör Gösta Elmquist i en kort intervju.

KULTUR

Satir: Hoppet och klippet

Jan-Erik Back

2018-05-30

Livet kan vara bekymmersamt ibland. Särskilt tillkrånglat är det när det är mycken månad kvar i slutet på lönen. Av någon okänd anledning brukar det speciellt då finnas hundratals saker att betala medans kylskåpet innehåller ett kvarts paket härsket smör och en urklämd tub senap plus något oidentifierat som var menat som jobblunch två månader tidigare.

KULTUR

Två ting äro vita - oskuld och arsenik

Mats Parner

2018-05-28

En tidig sommarmorgon år 1851 avvek en 57-årig man av medellängd spårlöst från sitt hem i kungliga huvudstaden. Stockholmspolisen, som leddes av den nyutnämnde Wilhelm Stråle, engagerade sig per omgående i ärendet: husrannsakan genomdrevs, handlingar beslagtogs, förhör hölls med de närmast berörda och en rad tänkbara flyktvägar kartlades.