logo

KULTUR

Second opinion: Skallgång

2017-06-29

En morgon i mitten av förra seklet stötte jag ihop med den beryktade skallmätaren Herman Lundborgs vandrande vålnad i min port till Drottninggatan 13 i Uppsala. Långt senare förstod jag att den luggslitne forskaren inte var frenologen själv, men väl hans son Allan, vars diskreta mamma hyrt in sin ”oäkting” på en respektabel adress. 

Jag trodde att vi studenter hade fullständigt klart för oss vad rasbiologerna var för ett patetiskt patrask som tagit arbetsorder direkt av Himmler att  ”från rasteori till rashandling”. Brevet finns i Maja Hagermans i skarpa studie Käraste Herbert från 1965.

Nu finns också Lundborgs praktik suveränt skildrad på film. Amanda Kernells  Sameblod gör ett litet segertåg genom landet. För mig slår den en sexti år lång tankebro till  sammanträffandet i porten. Det ger andra perspektiv än dagspresskritiken.

Här dyker nämligen gänget från Statens Rasbiologiska institut upp i den 14-åriga sameflickan Ella-Marjas och systern Njennas ”lappinternat”. Med skjutmått, vinkelhake och blixtaggregat ska de mäta hur Sveriges ”Untermennschen” avviker från oss blonda germanska vikingar. Tydligare kan det inte visas, de skarpt ciselerade scenerna vibrerar av skam och historia. 

Den delen av filmen är i långa stycken mästerlig, inte minst genom rollgestalternas känsliga avvägning mellan utspel och tigande, särskilt då Lene Cecilia Sparrok som flickan och Maj-Doris Rimpi som den åldrade ”Christina”. Det skapar en slags samklang mellan det mäktiga landskapets kast från befrielse till hot.  

Men så briserar Ella-Marjas revolt. I en blandning av vilt trots och undertryckt lust kastar hon sitt folks språk och kultur i ansiktet på släkten och flyr med tåget till just det Uppsala som så har förnedrat henne. På en dyster bangård bränner hon kolten och drar på sig en illasittande ”svensk-klänning”. Dessvärre stryps i samma moment filmens svetslåga! Över den brännande historiska verkligheten hälls en ljum och privat story, inte utan Onkel Tomvarning.  

Elle-Marja  heter nu ”Christina” och ska skolas om till  svensk lärarinna. I en räcka stolpiga scener konfronteras hon med en äckligt överklassig studentmiljö. Den måste hämtats från värsta Östermalm, jag kan inte känna igen den från småstaden Uppsala. Därmed kollapsar den allmängiltiga strukturen. Skärpan och den aktuella bäringen till Herman Lundborgs värld går förlorad. Det är en allvarlig invändning som kan belysas med ännu ett historiskt sammanträffande.

Under mitt fiskande på nätet dyker en ny bild upp. Den är just från studentåret 1957 och visar en smilande Rector Magnificus som ska installera en ny professor vid Uppsala universitet. I rasbiologi. Vi är alltså tolv år efter krigsslutet och Henrich Himmlers självmord. Docenten Jan Arvid Böök är redan chef för Lundborgs institut som ostört har fått marschera vidare. Kosmetiskt ska det visserligen inordnas under universitetet, och Bööks disciplin ska döpas om till ”Medicinsk genetik”. Men det var ingen vålnad jag mötte i porten, det var en klon! 

Skamligt är också att magnifike rektorn Torgny T. Segerstedt är sonen till krigsårens antinazistiske frontfigur Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. ”Förvärva, ärva, fördärva” säger talesättet.

I filmens slutscener återvänder den nu helt ”försvenskade” Christina till sin systers begravning i den barndomsvärld hon fortfarande våldsamt förnekar. Här går berättelsen helt vilse. Har upproret riktats mot hennes eget folk, kultur och språk? Eller mot svenskarnas rasism i Hermans Lundborgs vita rock? Eller båda. I filmens patetiska upplösning störtar Elle-Marja/Christina som en besatt nåjd genom lägret och bestiger sedan ursinnigt själva Storfjället, i högklackat. Den som blir sittande svarslös inför detta kan ju undra om själva frågan var fel ställd.

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.