logo

TIDNINGEN

Skriftställning: Apropå jul

Thomas Nast från Harpers Weekly 1 januari 1881. Foto Wikimedia Commons

2017-12-21

Nu blir det jul. Ännu på femtiotalet skar då de svenska män som gärna kallade sig medelklass upp julskinka och tog en snaps eller fler under det barnens ögon glittrade i återskenet från granens (då ej elektriska) juleljus väntande på att den som var far i familjen skulle sätta på sig vitskäggig tomtemask och dela ut klappar åt dem.

Så ungefär. Att jul skulle ha något med kristendom att göra var redan då en minoritetstro. Att granen var en tysk borgerlig kulturimport på artonhundratalet visste nog de flesta. Att jultomteutseendet skapades av Thomas Nast i Harpers Weekly (från 1862 framåt) och verkligen populariserades av Harald Sundblom åt Coca-Cola på trettio- och fyrtiotal var inte okänt.

Vår nordiska tomtetradition, nissen, den lilla grå husguden som var både lättretlig och tvär, hade på femtiotalet redan förts undan och ut i kulissen av det så kallade konsumtionssamhällets ideologiska behov. Jag hörde själv inte talas om någon som satte ut grötfat med smörklimp åt honom längre.

Det förblivande genuina i vår tradition var fläsket, det feta och goda.

– Vad tror du tsaren äter till jul? sade den ene österbottniske torparen till den andre.

– Feta fläsket, svarade denne.

– Nej. han dricker nog rena flottet, menade den förste.

Ja, julen var förfädren en årstidsfest då höstslakten var över och att flottet denna enda gång fick rinna i mungiporna var gott inför mörker och kyla. Brännvin hade de inte förrän långt senare, men berusade sig gjorde de. Här där det inte fanns druvor –  vilka söderut vid Kaukasus krossats jästs och så använts i åtta tusen år – fanns honung. Fulla kunde här dessa där i generationerna bakom oss helt traditionsenligt midvinterbli hur som haver.

Fast nog bör vi minnas att de flesta bakom oss i genraden inte var vikingar och andra stormän utan följe, trälar och trälinnor därtill. För dem var nog inte flottet det de mindes bäst av midvintern i denna vår landsända. När jag skriver detta ser jag ut genom fönstret och därute är sannerligen det blötkalla Nivelhem, eller Pohjola som finnarna i min anfäderslängd sa.

Varför jag skriver detta? Jo, för att tydliggöra att det arv som fostrar och skapar oss är mer kulturellt än genetiskt. Också det sätt vi jollrar på som nyfödda, i mitt fall var det ett nordiskt, mälardalskt, är inte något genetiskt utan har bestämts av den prenatala miljön. Vi låg i den moderliga livmoderns resonanslåda under det hon talade – kanske sjöng – med sin särskilda, kulturellt och nationellt bestämda intonation och rytm. Den som blev oss språkligt naturlig.  

Men här gäller det att se upp. I Minnesota, där jag har en stor släkt på farssidan då min farfar blev kvar i Solvarbo under hans bror drog västerut och hamnade i Willmar, förs en stor tankefrihetskamp mot julgranen. Såväl militanta judiska troende som allmänt frihetliga intellektuella ser julgranen som en kristlig symbol. En som därmed strider mot trosfriheten om den sätts upp med skattemedel på allmän plats.

Alltså vänder jag resonemanget.

Det är svårt att hitta ett enda förnuftsskäl som skiljer mellan att muslimer och judar inte äter svinkött och att vi inte äter sensommarens stekta igelkottar. Såvitt jag har hört från folk som har smak för igelkottar är den välnärda igelkotten med sitt fettlager inför vintern minst lika smaklig. Ett förnuftsskäl vore om igelkotten till skillnad från svinet vore rödlistad. Men det är den inte.

Redan har olika program om insektstillredning och insektsätande inletts. Det är också helt rimligt att om människan ska kunna överleva på denna planet blir det nödvändigt att vi gemensamt övergår till vad man kunde kalla en ”kinesisk” mathållning. I den kulturen äts allt, även hund vilket brukar uppröra svenskar lika mycket som judar och muslimer betingats att uppröras över vårt fläskätande. Nå, inte bara i Karibien säljs flådda kaniner försiktigtvis med tassarna kvar för att de inte ska misstänkas vara katt. Vilka blir särskilt läckra om de fått dra i mjölk.

Ja, visst går det att vända smak, bryta ned fördomar. I Sverige blev överklassens läckerhet svamp ett folkligt ätande under artonhundratalet. Hästätandet hade länge gjorts osmakligt och upprörande efter kristnandet, då hästen därförinnan hade varit ett offerdjur för oss. Rackaren var då föraktlig. Men i Frankrike var det revolutionens upplysningstida kyrkofientlighet som åter gjorde hästätandet normalt och i länder som Sverige blev det arbetarrörelsen som bidrog till att övervinna fördomarna. Men fortfarande vill man inte i hästsporten riktigt låtsas om att deras älskade märrar exporteras för att slaktas och bli föda.

När det gäller matsmältnings processens avslut blir de känslomässiga fördomarna än kraftigare. Det finns två stora traditioner när det gäller hur analöppningen ska rengöras efter skitandet. Skrapas eller tvättas. I det kulturradikala trettiotalet lärdes jag att tvättandet var det förnuftiga. Markelius som ritade huset vid Nyängsvägen åt mina föräldrar försåg därför toaletterna med sådan tvättmöjlighet. Men gäster hade svårt för detta och ville ha papper. När jag flyttade till Sydasien återgick jag till att tvätta mig. (Den som söker använda toalettpapper när dyssenterien sätter åt lär sig snabbt bättre.)

Men här finns intressanta kulturkonflikter som betyder en hel del för oss här och nu. För muslimen är att rengöra anus efter att ha haft tarmtömning mer än en sedvänja; det är en religiös plikt. (Detsamma för hinduen för övrigt.) Detta innebar, som mina indiska vänner sa, att man kunde känna igen den som var, eller strävade efter att bli, sahib på lukten. Den lite sötaktiga.

Typiskt anglosaxisk syn på fransmän var dels att de var ”frogs” (grodätare) och dels att de var så osedligt snuskiga att de använde bidé och inte ens skämdes för att låta den oanständigheten synas i badrummen. Att tvätta underlivet var ju för viktorianer enbart ett horbeteende. Praktiskt innebar detta för oss i Sverige att när USA-inflytandet blev allt större efter kriget försvann den franskinspirerade bidén alltmer ur det borgerliga Sverige och dess hotell. Handfaten skulle nu också sättas så högt att det inte vore möjligt för någon att tvätta baken i dem.  (Men med miljonprogrammet när folk i Sverige fick åtminstone dusch kunde man efter att ha klätt av sig helt naken, gå in i duschen och där sitta på huk och använda handduschen om man ville rengöra anus.)

Men trots att en amerikaniserad ohygien blivit nationellt dominerande i Sverige börjar det nu stå vattenkaraffer på toaletterna. Den stora massinvandringen till vårt land kommer ju från länder där man traditionellt och funktionellt tvättar anus i stället för att skrapa den.
Om det räckte med detta då vore jag optimist. Förnuftet skulle sakta kuna segra och styra det vanemässiga beteendet för alla också häruppe.

Men så enkelt är det inte.

Det finns andra kulturbeteenden och föreställningar än tvättandet. Dit hör husfaderroll, manlighet, flickors oskuld och lydnad, söners ansvar och familjers ära som visserligen vid första anblicken tycks likna de borgerligt viktorianska, men som i verkligheten – liksom det överhetsbeteende som nu visas upp i Metoo-texterna – står i direkt strid med den underklassens småbrukar- och torpartradition som förblivit folkligt vår och som bestämmer också Brottsbalkens sjätte kapitel.


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Jan Myrdal

TIDNINGEN

Folket i Bild Kulturfront nr 1 2018

Jan Bjerkesjö

2018-01-18

I dag är det utgivningsdag för FiB/K:s första nummer för året.

Tidningen innehåller bland annat:

- reportage om den fackliga striden i Göteborgs hamn

- intervju med Mattias Göransson om inbillade ryska hot

- artikel om fotoboken "Var är alla polarna?" - om ungdomar i Farsta på 1970-talet

TIDNINGEN

Folket i Bild Kulturfront nr 10 i sin helhet

Jan Bjerkesjö

2018-01-17

I morgon är det utgivningsdag för Folket i Bild Kulturfronts första nummer 2018. I väntan på det publicerar vi i dag FiB/K nr 10 2017 i sin helhet. I fjolårets tionde nummer låg koncentrationen på krigsövningen Aurora 17 och där riktade vi fokus på Gotland och vad gotlänningarna tyckte, men vi rapporterade också från Bokmässan i Göteborg.

TIDNINGEN

Rätt & Rådligt: Om Skåne vore Katalonien

Per Åberg

2018-01-12

Under hösten har vi kunnat följa hur en stark folkopinion i Katalonien med avstamp i en lokal folkomröstning har sökt uppnå självständighet för provinsen. Avsikten med omröstningen var att få igång förhandlingar med den spanska centralmakten och förmå den till eftergifter i självstyrelsefrågan, men regeringen i Madrid har inte kunnat förmås till detta. I stället har den gripit de självständighetsförespråkare som den har fått tag på och utfärdat europeiska arresteringsorder för dem som har satt sig i säkerhet utomlands.

TIDNINGEN

Myndigheter och skolor som plattform för propaganda

Christer Lundgren

2018-01-08

Forum för Levande Historia (FLH) är en myndighet under Kulturdepartementet. Det är en god utgångspunkt för att visa hur försåtligt statsmakten använder skolor och myndigheter som plattform för politisk propaganda.