logo

TIDNINGEN

Skriftställning: Bilders mångfaldighet

Nu blir jag 90. På dagen 53 år innan jag föddes, söndagen den 19 juli 1874, publicerade André Gill (Louis-Alexandre Gosset de Guines, 1840–1885) denna Madame Anastasie i sin icke kolorerade lyxupplaga avL'Eclipse utformad som själva sinnebilden för den nu ännu 2017 rådande rättänkande moraliska och politiska censuren.

2017-06-28

Nu släpper den återuppståndna Hassner-Myrdal Produktion en första dvd i serien Bilden som vapen 1500–2000 på vad som med nuvarande svengelska kallas en releasefest, Onsdagen 19 juli kl 17–19 på Restaurang Vurma, Birger Jarlsgatan 36, Stockholm. Inte bara kritiker och branschfolk utan fibbare och vänner är välkomna. Själv passar jag den dagen på att fylla 90 och gå in i mitt 74:e arbetsår. Dock huvudsaken är filmerna.

Jag skall förklara. Rune Hassner och jag var av samma generation. Vi hade så en både gemensam och kompletterande syn inte bara på världen och samhället utan även på bild och bildhistoria. Fotografihistorien hade han behandlat på lysande sätt. Nu till masskonstbilden.

Vi lyckades få Sveriges Television att gå med på en sin dittills största kultursatsning. Vi fick göra och på bästa sändningstid sprida mer än tjugo halvtimmesfilmer vilka för publiken skulle begripliggöra femhundra år av för samhällelig verkan mångfaldigade konstbilder. Tonvikt på varje ord. Vi hade stöd från olika ansvariga på tv, däribland Sam Nilsson som kom ut till mig på sextioårsdagen med hela vår produktion på vhs.

Att det aldrig har visats några klipp från våra arbeten (inte ens från Myglaren) i tv:s olika minnesprogram beror på att vi till skillnad från många andra, på Carl Henrik Svenstedts inrådan, endast sålde en tv-visning med repris och första tjing på vidare tv-repris. Vi behöll övriga rättigheter. Rune och jag planerade med Rolf Jansson på Bra Böcker att arbeta om detta material till en storformatsbok och jag hann skriva ett sextiotal i eget tycke intressanta sidor av dess förord (gör nu kanske en pamflett eller dylikt av den texten) då planerna lades om och det i stället blev Fem år av frihet till Bra Böckers tjugofemårsjubileum.

Nu lägger Birgitta Forsell, som har ärvt Rune Hassner, och jag ut det hela på dvd. Varför? Jo, Rune och jag ville vända synen på avsiktligt masspridda konstbilder. Många tongivande akademiska konstvetare begriper vare sig mångfaldigandets tekniska förutsättningar eller dess sociala sammanhang. Och på det som kallas vänsterkant trodde många då som nu att ”god konst” är ”god konst”. Men visst kan fascistisk propagandistisk masskonst vara lysande – och modernistisk – konst. Har man aldrig sett en aztekisk offerkniv?

Nå, vi arbetade genom år samman med Gun Kessle runt om i världen på museer och marknader och lumpbodar och i bibliotek och arkiv. Vi skulle inte ha några  jappande pratnyllen och folk som viftande sprang omkring framför kameran utan enbart arbeta i själva bilderna. För att kunna göra detta konstruerades med Meccano och små elmotorer en apparat som kunde ersätta en skitdyr optisk bänk. Med ena handen styrde Rune att skivan med den fastspända bilden flyttade sig horisontellt och vertikalt och med andra handen filmade han och kunde så gå in i bilden eller gå ut till ett större bildsammanhang. Detta var programmatiskt. Det var bilderna vi ville åt.

Min text skulle ge upplysning och sammanhang förbi det som är gängse akademisk undervisning. Vi tyckte att man där gjorde det alltför lätt för sig. Men hur kan man säga något förnuftigt om till exempel Th. Th. Heine och Simplicissimus om man inte själv noga bläddrat sig fram genom alla årgångar från 1896? Man ser annars varken det klassmässiga att detta är en herrars rakstugetidning med flickbilder eller att även Th. Th. Heine blir otäckt krigshetsande när så befalls honom.

De fyra filmer vi nu presenterar på denna första dvd i serien var de filmer vi den gången hade valt ut att återvisa i tv för att ge en bakgrund innan vi visade den sista serien filmer. De var ett bra val för att visa vår inriktning och vårt arbetssätt.  Alltså fyra filmer centrerade kring fyra stora masskonstnärer: Honoré Daumier, André Gill, Th. Th. Heine i Simplicissimus och Mexikos Posada. Visa sammanhangen. Daumier i den grupp unga konstnärer som bytte figurer och manér med varandra. Men också hur Daumier när censuren satte in förmådde utnyttja själva det dåliga papperets uselhet som en svärtans kvalitet för att kunna fortsätta under det Grandville med miniatyrmålarbakgrund när han tvangs dölja sin politiska tvesyn gick till bokillustration och utnyttjade sitt fantasteri till dess att även det brast. Hur Gill först skapas av Nadar och sedan utvecklas (och bryts; han svek sig stort.). Den konstfärdige och skolade hantverkaren Posada som flyttar till staden och tar de folkliga dödingebildena och skallfigurerna med sig för att lyfta dem till den helt begripliga mexikanitet som sedan präglar den stora revolution i vilken folket tog språnget från misär till fattigdom.

Det känns mycket skönt att åter släppa loss dessa filmer.

Jan Myrdal

TIDNINGEN

Folket i Bild Kulturfront nr 12

Janne Bjerkesjö

2017-12-14

I dag torsdag 14 december är det utgivning av Folket i Bild Kulturfronts tolfte och sista nummer för i år. Det är ett dubbelnummer med mycket läsning.

TIDNINGEN

Folket i Bild Kulturfront nr 9 i sin helhet

Janne Bjerkesjö

2017-12-13

I morgon torsdag är det utgivning av årets tolfte och sista nummer av Folket i Bild Kulturfront 2017. I väntan på det kan du nu läsa hela numret av nummer nio, som hade utgivningsdag 14 september.

TIDNINGEN

Rätt & Rådligt: Sedvana

Erik Göthe

2017-12-08

Ett rättsfall om Brita och Johan, som inte fick gifta sig, och sedvänjan på 1890-talet bland allmogen i min hemtrakt södra Norrland kan kanske väcka en och annan tanke hos en sexuellt frisläppt men förvirrad ungdom under massmedialt tryck.

TIDNINGEN

Skriftställning: Varför nådde fascismen inte verkshöjd i Sverige?

Jan Myrdal

2017-11-16

Det nuvarande intresset för Furugårdare och Lindholmare för sjuttio, åttio år sedan leder vilse. Ty det avgörande med dem är att de aldrig förmådde bli av politisk betydelse. För att låna ett ord från upphovsdebatten nådde de aldrig verkshöjd. Det skriver Jan Myrdal.