logo

TIDNINGEN

Skriftställning: Ett andra anstånd

2017-05-31

Skriftställning
Ur en text under arbete:
ETT ANDRA ANSTÅND

 
Vi är ju inte oskrivna blad. Vi föds alla in i sammanhang. Sådana man kan inse men inte ta ett verkligt språng ur. Genetiskt arv har sin betydelse. Prenatala upplevelser sin. Vi jollrar som nyfödda olika från olika kulturer. Ty vi har betingats av ljuden under de senare månaderna vi tillbringade inne i den stora resonanslåda som då omgav oss inne i mödrarna. De talade och sjöng runt oss med olika intonation alltefter sin tradition och kultur. Den blev oss därmed naturlig. I denna begränsade intonationsmening är språk och sångtradition medfödda. Och därtill kommer efter födseln såväl gestspelet runt spädbarnet som åtminstone från treårsåldern då vi erövrar det omgivande komplicerade språket, dag för dag hela den egna språkdefinierade kulturen.
    
Ur stubbottan rot alltså ty jag behöver ju inte ens vända mig om denna kväll där jag sitter vid datorn i arbetsrummet i Varberg för att veta att de finns där bakom mig i dunklet, generationerna. Småfolk alla vad jag kan se. Småbrukare, torpare och backstusittare i Sörmland och Dalarna. Därtill några hantverkare och någon soldat, en del skogsfinnar och en eller annan tysk. En morfarsfar på fästning för fylla och hustrumisshandel och faktiskt en som blev riksdagsman från Solvarbo. Kvinnorna pigor mest som unga. De finns alla kvar i kyrkböckerna där de "levat menlöst" som min farfars farfars farfars far Jöns Danielsson, född i finnbygdens Löfåsen den 1 mars 1696 och död där den 31 mars 1772  eller "levat christligt" som det antecknades om hans hustru Margareta Nilsdotter som dog nio år före honom av "stygn och bröstsjuka" den 12 maj 1763. Det var deras son Petter Jönsson som röjde Myres nere vid Dalälven. Ty nitton år fyllda gifte han sig med den trettio år gamla Margareta Ersson den 11 oktober 1722 och i kyrkboken står: "Levat beskedligt. Flyttade från Löfåsen vid sitt giftermål. Röjde då nya ägor."
 
De finns där och står upp i bakhuvudet mitt, och jag hör då dem även läsa högt, ty läskunniga var de. De flesta män åtminstone. Fast farfarsmor som bar mig till dopet tecknade blott bomärke. De härskande gjorde åtminstone männen läskunniga för att härska lättare. Vilket gav dubbeleffekten att de kunde tänka själva när tillvaron skärptes. Led efter led står männen bakom mig vid bordet med familjebibeln uppslagen framför sig och jag hör dem läsa högt till helgsmål:
    
"Wårt liif warar siutio åhr åt högsta ottatio åhr: och tå thet bäst warit hafwer så hafwer thet möda och arbete warit: ty thet går snart sin kos lika som wii fluge bort"
    
Också min farmor Sofie använde orden från Psaltaren 90:10 till mig men mest brukade hon ur sin Bibel ge mig Predikaren 10:18. De ord farfar, när han höll mig i knäet vid sitt skrivbord 1931, hade fått mig att upprepa efter honom. De han skrivit in i sonen Karl Gunnars, då ännu Pettersson och ej Myrdal, konfirmatonsbibel 1913
    
"Genom lättja förfalla husets bjälkar, och genom försumlighet dryper det in i huset."
    
Ty under min tidiga barnddom hos dem på Gesta vid Toresund var Bibeln ännu rättesnöret trots alla de fel och brister som vi människor oundvikligen är behäftade med. Farfar var från fattigfamiljen i Myres nere vid älven och hade efter fyra år i folkskolan gått i slöjdskola för att kunna bygga stationshusen åt järnvägen i Dalarna. Han hade sjungit i kyrkokören och där gjort mjölnardottern med barn – min far – och sedan arbetat så viljestyrt hårt och slugt att han kommit upp till att besitta Gesta, den herregård Gustav Vasa en gång ägt, och han alltså kunde kalla sig: godsägare. Han arbetade, trodde och söp. Han dog av det, levern. Mot det fanns då 1934 inte bot.
    
Då, långt ner i den tidigaste barndomen när de tog hand om mig på Gesta tog de också fram dem åt mig ända från Jöns Danielsson. Farfar hade dem i en stor bok. Du skall känna dem och veta vart du hör, sa han.
    
Nå, röjt några ägor har jag inte men lat har ju inte heller jag varit. Något hundratal skrifter har jag publicerat. Upplagorna fyller femton hyllmeter här bredvid mig i Varberg. Jag inser att när jag skrev att jag tvivlade på: ”att dessa mina tjuogoåtta arbetsår varit av mer än marginell allmän betydelse” då är även dessa mina ord kulturellt bestämda, frammumlade inom mig. Vill jag välja att se det i stort och som typiskt kan jag trösta mig med att för mina indiska eller kinesiska, väl också för mina mexikanska och kampucheanska, vänner är jag i beteende och mina mest självklara reaktioner en ”nordisk icke troende lutheran”. De ser dem där bakom och alltså i mig, förfädren generation efter generation. Ingen tar språnget ur sin tid och sitt sammanhang, sin kultur som det heter.
    
Icke troende är jag. Men sedan när? Vore viktigt att reda ut. Det bör ha varit redan när farfar ännu levde. I tidigaste barndom alltså. Men hur minns jag inte. Jag tog bara bort Gud och allt det som onödigheter. Fast visst intresserade religion mig då och nu. Som ett stort läggspel; ett andligt Meccano. Om hur jag spelade detta med och mot min året yngre syssling John i Willmar julen 1939 har jag skrivit. Han trodde. Var baptist och jag roade mig därför med att konstruera troskarriär med och åt honom. Nästa gång jag såg honom var i Fagervik. Det hade då gått fyrtio år. Han hade kommit på besök i det gamla landet varifrån hans farfar, min farfars bror, kommit från Solvarbo. Han hade svällt upp, ty han drack. Men han hade gjort en måttlig bankkarriär och om han var troende längre vet jag inte. Men han hade chockerat faster Elsa genom att fråga henne var i Stockholm han kunde se en live show. Den ville han se, ha framför ögonen och nog mer än det. Fast praktiserande baptist var han fortfarande. Men inte vet jag om det var av inre tro eller av social nödvändighet där i Staterna. I vart fall dog han kort därefter.
    
Troende har jag alltså inte varit sedan tidig barndom. Men visst har jag tagit tron på allvar. Ty i samhällelig mening existrerar Gud eller gudarna och även alla de övernaturliga, de må vara tomtar, älvor eller djinner, så länge det finns troende.  Det behöver man inte vara marxist för att inse – även om det hjälper ty som den unge Marx skrev:
 
"Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium."
 
Varvid man måste komma ihåg att när Marx skrev detta var opium det enda gängse sättet att råda bot på den sjukes elände och den enda medicin britterna gav åt de inhemska soldaterna i Indien, sepoyerna.  Dock, om detta, att tron av begripliga skäl förverkligar det icke existerande finns mer jag skrivit och kanske kommer att skriva.    
    
Om det kaleidoskopiskt skiftande i levnaden, är jag medveten och söker värdera även mina mest dolda tankar och syner därefter. Dem kan jag öppna. Men i denna begynnande höst 2016 när jag gått in på mitt nittionde inser jag därtill att efter det som hänt mig i Degerfors i fjol har jag alltså åter fått anstånd, en tid att leva vidare och arbeta. Fast det som likt en tveksamt synlig liten grå mus ivrigt gnager på denna insikt är att jag inte riktigt kan övertyga mig om att detta faktiskt, bortom den osynliga överbyggnaden, är meningsfullt.
    
Att det gäller att utnyttja dagen och timmen sitter mig i bakhuvudet. Så långt tillbaka i släkten jag kan följa dem kring Dalälven och i Sörmland har förfädren parafraserat Johannes 9:4 och sagt: Verka medan dagen är ty natten kommer då ingen kan arbeta. För den politiske tonåringen mig blev det därför under kriget Louis Fürnbergs text från kampen mot Henlein i Sudeterna 1937 som präglade mig riktningsgivande. Jag hörde den då sjungas av en tysk antifascistisk emigrantflicka i Stockholm, en kamrat (som direkt efter 1945 flyttade till den sovjetiska ockupationszonen och några år senare i livet där kom att betyda mycket för mig):


        Du hast ja ein Ziel vor den Augen damit du in der Welt dich nicht irrst damit du weißt was du machen sollst. Und hast du dich einmal entschlossen dann darfst du nicht mehr  rückwärts gehn


I min debutroman Hemkomst (1954) stod hon därför i tågkorridoren och sjöng. Visst kan det ha förekommit fler än någon enstaka avdrift för mig i livet när strömmarna i livet blivit starka och krängt, men detta har, vill jag dock tro, varit mig den självvalt styrande livshållningen under alla de medvetna åren. Nu upp mot de nittio.
 
Obs! I den bok jag skriver finns också den andra barndomen, den kulturradikala. Den som vette mot socialism.
 

Jan Myrdal

TIDNINGEN

Skriftställning: Vem rider så sent på sin svarta häst?

Jan Myrdal

2017-09-21

Det är inget symboliskt krig som nu rider in mot oss. Heller inget tillsynes utomjordiskt monster. Vi har brukat kunna beskriva dess verklighet och så, inte blott sökt, verka. Många gånger framgångsrikt tvärs emot deras rådande allmänna mening. Om det har också jag sökt skriva ända sedan jag började kunna slippa ut ur den instängda offentlighetsburen för mer än sjuttio år sedan. Det skriver Jan Myrdal.

TIDNINGEN

Nils Funcke: Yttrandefriheten är ett 250 år gammalt lapptäcke att vårda

Jan Bjerkesjö

2017-09-19

Regleringen av yttrandefrihetsfrågorna är en ”oerhört komplicerad lagstiftning, lite ålderdomligt skriven och har genom de 250 åren blivit lite av ett lapptäcke”. Den som gör den beskrivningen är expert i ämnet, nämligen Nils Funcke, som ägnat stora delar av sitt yrkesliv åt tryck- och yttrandefrihetsfrågor. Sedan februari i år vd för Utgivarna.

TIDNINGEN

Utgivning av årets nionde nummer av FiB/K

2017-09-14

I dag är det utgivning av årets nionde nummer av Folket i Bild Kulturfront. Bland annat innehåller tidningen en rapport inifrån Nordkorea, intervju med Nils Funcke om yttrande- och demonstrationsfrihet, analys av risken för kärnvapenkrig av John Pilger, recension av Malmöoperans uppsättning av Aniara - och mycket mer!

TIDNINGEN

Årets femte nummer i sin helhet

2017-09-13

I morgon torsdag är det utgivning av årets nionde nummer av Folket i Bild Kulturfront. I väntan på det kan du nu läsa hela numret av FiB/K nr 5 2017.