logo

REPORTAGE

FiB/K AVSLÖJAR: LÖGNER OM RYSK INBLANDNING I FREDSRÖRELSEN

Folket i Bild/Kulturfront kan avslöja att den ryska professor som blev till flera spioner i mediernas visklek inte alls har infiltrerat rörelsen mot Värdlandsavtalet. I stället bygger det på lösa antaganden om ett möte där en gäst haft kopplingar till Ryssland. Pelle Sunvisson har tittat närmare på fjädern som blev en höna och en nationell sanning.

Det är den sista april. Våren och omröstningen om värdlandsavtalet står för dörren. Den politiska storm då Sverigedemokraterna sånär allierar sig med Vänsterpartiet och då Miljöpartiet rensar i de egna leden ligger ännu framför oss. Men det är inte något lugn före stormen vi upplever. Under det gångna året har motståndet mot värdlandsavtalet vuxit och med start på Folk och Försvars rikskonferens i januari har försvarsminister Peter Hultqvist delat ut skarpa anklagelser om bland annat ett ”konsekvent spridande av myter, felaktigheter och desinformation”.

I Dagens Nyheter rapporterar försvarsreportern Mikael Holmström att Ryssland i hemlighet försöker påverka den svenska opinionsbildningen: ”DN kan i dag presentera nya uppgifter om att Ryssland inte nöjer sig med offentliga uttalanden. Enligt Säpo så agerar rysk underrättelsetjänst dessutom aktivt inne i Sverige och försöker i hemlighet påverka opinionsbildningen. Säpo uppger för DN att Ryssland ligger bakom en del av den kritiska debatten om värdlandsavtalet.”

Uppgifterna härstammar från en intervju med Wilhelm Unge, kontraspionageansvarig vid Säpo. En del av intervjun återges också i texten: ” – Åtminstone på en sådan konferens [mot värdlandsavtalet] deltog en deltagare som vi kan koppla till den ryska underrättelsetjänsten, säger Wilhelm Unge.

Och var aktiv?

– Och var aktiv.

Och drev en linje emot avtalet?

– Ja, svarar Wilhelm Unge.”

Att en person deltagit vid ett tillfälle kan tyckas vara ett tunt underlag för slutsatsen att ”Ryssland ligger bakom en del av den kritiska debatten”, men det är ändå ett bevis och som sådant når det samma dag i stort sett alla våra tidningar i form av en nyhetsnotis från TT. Notisen avslutas med att Säpo inte vill avslöja vem eller vilken konferens det handlar om. Folket i Bild/Kulturfront både vill och kan emellertid avslöja just det.

Med allra största sannolikhet handlar det om ett seminarium anordnat av Sveriges fredsråd med titeln ”Värdlandsavtalet och den ökande spänningen i nord”. I seminariet deltog en Vladimir Kozin, professor vid Ryska krigsvetenskapsakademien som inbjuden talare. Till Kozin kommer vi senare att återvända.

Men först en historisk utvikning.

Efter uppgifter om åsiktsregistrering tillsattes 1999 en utredning för att granska säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten. Den så kallade Säkerhetstjänstkommissionens arbete kom att ta tre år och slutrapporten omfattade över 6 000 sidor. Som en del av det arbetet gjorde en separat rapport om övervakningen av fredsrörelsen. Den gavs namnet ”Den farliga fredsrörelsen”. För den som vill förstå Säpos arbete är den mycket intressant läsning.

Utredningen beskriver hur registrering och övervakning skedde enligt principer som fått namn från engelskan respektive latinet: guilt by association (skuld genom samröre) och cui bono? (vem gynnas?). Exempelvis kunde det räcka med att delta i en kongress där en kommunistisk infiltratör identifierats eller sitta i en styrelse där enskilda styrelsemedlemmar också satt i andra styrelser där det förekom kommunister för att registreras som möjlig kommunist. Misstankarna om kommunism riktades till och med mot Jehovas vittnen, då deras vapenvägran påverkade den svenska försvarsviljan vilket ju gynnade Sovjet.

De svaga kraven på bevisföring ser utredarna som en av de stora svagheterna i säkerhetstjänsternas arbete. Den härleds i sin tur till det sätt på vilket hotbilden hade formulerats. Det gäller då inte diskussionen om kommunismen var ett hot i sig utan snarare det tänkta hotets omfattning.

”Ett annat problem är att hotbilden ibland framstår som mycket vittomfamnande. All kritik mot försvaret och säkerhetstjänsterna, alla från försvarsledningen avvikande uppfattningar i försvarspolitiska frågor liksom alla opinionsbildning mot USA, kan då antas vara led i främmande makts förberedelser för väpnad aggression. För säkerhetstjänsterna framstår därmed all oppositionell verksamhet som potentiellt subversiv och därmed något som bör övervakas. Dessutom framstår hotbilden som omöjlig att falsifiera. Att någon styrning från främmande makt inte kan upptäckas kan av säkerhetstjänsterna ses som ett belägg för hur skickligt den subversiva verksamheten bedrivs.”

Till sist beskriver utredningen också säkerhetstjänsternas arbetsmetoder. Infiltratörer, avlyssning och angivare förekommer, men det är något mycket enklare som är arbetets ryggrad. Det kallas ”inre spaning” och med inre menas här att spanarna är kvar på sina arbetsplatser. Därifrån kan de slå i egna arkiv men också följa alla de öppna källorna i form av till exempel tidningsnotiser, flygblad eller radioinslag. Med framväxten av internet har möjligheterna för inre spaning mångdubblats. Ibland blir observationerna rent av presenterade på silverfat.

Ett par dagar efter seminariet med Kozin skriver plötsligt en stor del av det som kallas försvarstwitter om ”fredsrörelsens oheliga allians med ryska krigsmakten”. Tonen är bitvis hätsk och upprinnelsen är ett blogginlägg på en relativt okända sajt. Bloggaren kallar sig PK-Jonas och det är seminariets första halva han återger.

”Kozin fick varma applåder efter sitt anförande och offren för det ryska fälttåget i Ukraina tycktes inte bekomma de svenska fredsaktivisterna.”

Säpo har för vana att kommentera och sammanställa observationer först ett kvartal in på nästa kalenderår. När år 2015 ska sammanfattas är seminariet utan tvivel en av de händelser som sticker ut och det evenemang som har gett störst avtryck i för dem lättillgängliga kanaler. Antagligen
är det också så det finner sin väg till intervjun med DN.

Jag ber Säpo om en kommentar. På telefon vill de inte alls ge några svar och på mejl dröjer svaret flera timmar. När det väl kommer är det just så intetsägande som väntat:”Säkerhetspolisen lämnar inte uppgifter om hur vi inhämtar information och vi avböjer möjligheten att uttala oss om uppgifterna som du framför i ditt mejl.”

Det kan nu vara läge att syna Vladimir Kozin närmare i sömmarna. Enligt Ryska Institutet för Strategiska Studier har han ett digert CV. Vid sidan av den proffesur som redan nämnts har han i nära fyra decennier innan sin pension 2012 arbetat för det sovjetiska och sedermera ryska utrikesministeriet. Bland annat deltog han i en expertgrupp under samtalen mellan Nato och Ryssland om den planerade missilskölden i Natos nya medlemsstater och fungerade som chef över utrikesdepartementets informations- och analysavdelning. Kozin är helt enkelt en högt uppsatt militarist med lång utbildning. Som sådan kritiserade jag honom starkt under seminariets andra halva. Men det är en annan historia.

Frågan här är hur det ligger till med den där kopplingen till ryska underrättelsetjänsten. Bland samma svenska försvarstwittrare som spred blogginlägget om seminariet hörs ofta antagandet att alla som innehar höga poster inom den ryska hierarkin på ett eller annat sätt rapporterar till underrättelsetjänsten. Det är mycket möjligt att det är så. Men så lär det ju vara i alla stormakter.

Det ter sig onekligen som om den spik som Säpo har kokat sin soppa på och som Mikael Holmström sedan spätt ut ytterlig-are på sin höjd är en nubb. I förhållande till påståendet ”att Ryssland ligger bakom en del av den kritiska debatten om värdlandsavtalet” är den inte ens det.

Och historien kunde ha slutat här. Men under sommaren publicerar magasinet Filter ett långt reportage om rysskräcken. En stor del av texten ägnas åt Mikael Holmströms rapportering. Det handlar om en serie artiklar med avslöjanden om u-båtsjakten i Stockholms skärgård. Avslöjandena visar sig senare helt sakna bevisvärde, men det är inte det som främst fångar min uppmärksamhet.

”Själva tidpunkten för publiceringen var också märklig. Hela två månader efter händelsen, men påpassligt nog mitt under Folk- och Försvarkonferensen i Sälen där hela det försvarspolitiska etablissemanget var samlat.”

För den som vill ge sina nyheter genomslagskraft finns det tillfällen som är mer gynnsamma än andra. Ett gynnsamt tillfälle karaktäriseras bland annat av ett stort medialt intresse med många potentiella bärare av nyheten och en tydlig tidsbegränsning av samma intresse vilket reducerar tiden för granskning och nyansering. Folk och Försvar-veckan är ett sådant tillfälle. Första maj och veckorna innan viktiga politiska beslut är andra sådana tillfällen.

I kontakten med Säpo framkommer det av en slump att Mikael Holmströms intervju med Wilhelm Unge ägde rum i samband med presentationen av Säpos årsbok i mitten av mars. Då skrev Holmström ock-
så mycket utförligt om det och DN publicerade dessutom en videoupptagning av intervjun med Wilhelm Unge (med delen om den ryska konferensdeltagaren bortklippt). Först närmare två månader senare publiceras alltså texten med orden: ”DN kan i dag presentera nya uppgifter om att Ryssland inte nöjer sig med offentliga uttalanden”.


Det är ett gynnsamt tillfälle och genomslaget för Holmströms nyhet blir också onekligen stort. Nyhetens vandring i media inleds nästan omedelbart. Så här i efterhand är det svårt att inte se det som en avancering övning i viskningslek. I den TT-nyhet som nämnts ovan hade ”en deltagare som vi kan koppla till den ryska underrättelsetjänsten” blivit ”en rysk spion på svensk konferens”. Samma text fick av Dagens Industri rubriken ”Ryska spioner på svensk konferens”. Hur en blev flera förklarades inte. I Aftonbladet fick både personen och konferensen pluraländelser: ”Ryska underrättelseagenter arbetar aktivt i Sverige för att påverka debatten om värdlandsavtalet med Nato. Bland annat ska säkerhetspolitiska konferenser ha infiltrerats.”

Uppgiften att det handlade om infiltration och hemlig påverkan fick dessutom snabbt ett eget liv. Aftonbladet använde bland annat de egna, förvrängda uppgifterna för att analysera utrikesminister Margot Wallströms första maj-tal.

Svenska Dagbladet inledde sin rapportering med ett citat: ”Ryska agenter försöker stoppa svenskt Natoavtal”. Vem som citeras framgick inte och påståendet har inte heller stöd i den ursprungliga DN-artikeln. Enligt Expressen hade ”en av Putins agenter deltagit i en Natokonferens”. Expressen publicerade en vecka senare också en sorts medial överlevnadsguide. Under rubriken ”Så kan du stå emot Putins propaganda” fick läsaren veta följande: ”Säkerhetspolisen berättade nyligen att ryska agenter arbetar aktivt för att få opinionen att svänga (DN 30/4). Det är inte så sensationellt som det kan framstå.”

”Vi har en säkerhetspolis som kallar en spade för en spade i ett försök att höja allmänhetens medvetenhet.”

Jag ringer upp Mikael Holmström för att fråga varför det gick så lång tid mellan intervju och publicering.

– Uppgifterna var för oklara i det läget. Jag ville ha kompletterande uppgifter och jag fick så mycket som de [Säpo] kunde lämna ut. Att de tog lång tid på sig är inte mitt fel, svarar han.

Att döma av innehållet i artikeln lämnade Säpo efter den första intervjun inte ut några fler uppgifter.

Pelle Sunvisson

REPORTAGE

Porträtt: Hjärta, hjärna och hjälpande händer

Hans O Sjöström

Den 20 december 1967 klockan 19.32 satt sextonåringen Gunnar Olofsson och såg på Rapport. På tv-skärmen såg han hur polisen angrep FNL-demonstranter som kom ut från ett möte i Folkets hus i Stockholm och folk som trotsade och bröt igenom poliskedjorna. När han reste sig hade hans syn på tillvaron förändrats.

REPORTAGE

Kvinnoskiftet på Nordansjö

Leif Stålhammer

I Frankrike strejk vid Renaultfabrikerna. I Sverige snurrar hjulen för fullt.  Det är högkonjunktur. Man tror på framtiden. Kårhusockupation i Stockholm var det visst också. Snart skulle Stora Gruvstrejken i Malmbergen bryta ut.
Många svenska företag hade brist på arbetskraft.

REPORTAGE

Sverige riskerar att få ett låglöneproletariat

Jan Bjerkesjö

Den lägsta lagstadgade lönen i Sverige är noll kronor. Det kan låta orimligt, men är faktiskt sant.
– Svensk lönebildning har lagts utanför statens inflytande och ansvaret för lönenivåer ligger i stället i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Här har facket lyckats bra, organisationsgraden har varit och är fortfarande hög och 90 procent av företagen är anslutna och bundna till kollektivavtal. Men en växande andel är det inte, säger Martin Viredius, som har arbetat inom Transport under 30 år.

REPORTAGE

Vilhelm Moberg – omstridd fredsvän

Christer Lundgren

Författaren Vilhelm Moberg är aktuell och omstridd. Det visade sig då moderattidningen Barometern i Kalmar den 9 december i polemik mot ”den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson” ryckte ut för att i en ledare lägga Mobergs ord till rätta.