logo

KULTUR

Sveriges största dokumentärfestival – Skapad av eldsjälar

Under sju dagar i mars gick det att uppleva dokumentära berättelser i olika former, såsom radio, film, teater, foto och nu på senare år har även transmedia (berättande som sker via olika plattformer) tillkommit. Tempo Dokumentärfestival är Sveriges största festival för dokumentära uttryck. 

Agneta Mogren, festivalchef och konstnärlig ledare, har varit med från starten av festivalen. Innan Tempo blev till arbetade Agneta med radio, som reporter och producent. 

– Jag gjorde själv en dokumentär men jag tyckte det var roligare att producera kulturprogram. Jag gillar att driva projekt och att marknadsföra. Så när Gustav Forsberg frågade om jag ville vara med och starta en dokumentärfestival så hoppade jag på direkt.

Under många år fanns det inte pengar för någon anställd året om. Agneta och en kollega kämpade på med alla ansökningar om stöd till festivalen på sin fritid. Sedan tre år tillbaka är Agneta heltidsanställd. Jag kan inte låta bli att undra vad det är som har gjort att hon fortsatt under så tuffa förhållanden. 

– Jag är både samhällsintresserad och konst- och kulturintresserad. Dokumentären säger ofta något om samhället på ett konstnärligt sätt. Jag tror att det är därför jag tycker om och fascineras av det dokumentära berättandet. Där möts mina två huvudområden. 

Vi sitter på ett av Södermalms caféer och pratar. Agneta fortsätter: 

– Jag gillar också festivaler. Det är en sådan kick, en massa premiärer, mingel, fester, möten med filmare från hela världen. Och efteråt vill jag alltid göra en bättre festival nästa gång. Hur bra en festival än har varit så är det alltid något jag ser att man kan göra bättre. 

Festivalen ser heller aldrig likadan ut. Det kommer nya filmare, nya berättelser och nya sätt att berätta på varje år. 

– Det blir aldrig tråkigt, jag skulle inte stå ut om vi upprepade oss hela tiden. Men visst är det också slitsamt. 

Varje festival har ett tema. Förra året var det Staden och i år är temat Makt. 

– Vi bollar mycket innan vi kommer fram till årets tema. Makt är brett och vi tycker att det är spännande att utforska och gräva lite djupare i. Man kan titta på makt utifrån så många perspektiv: sexism, rasism, kropp, klass. Vi kommer att ha flera seminarier med olika ingångar på temat i anslutning till filmvisningar. 

Många av årets filmer handlar om människor som har fråntagits sin makt och på olika sätt försöker återerövra den. 

– En av höjdpunkterna och en av mina absoluta favoriter är den tre timmar långa In Jackson Heights som dokumentärmästaren Frederick Wiseman har gjort. Det är en skildring av människorna i bostadsområdet Jackson Heights, en del av New York där det talas 167 språk. 

Under två dagar samarbetar Tempo med film- och kulturprojektet Noncitizen med fokus på filmare i exil. Dit inbjuds filmare och journalister som lever i exil för att dela sina berättelser och vittnesmål i seminarier, filmer och workshops. 

– Vem berättar om vem och ur vilket perspektiv? Vem äger historierna? Det är ju också en maktfråga, säger Agneta Mogren. 

Tidigare associerades dokumentärfilm ibland med ett långsamt, tråkigt berättande. Fluga på väggen-perspektivet var ett ideal, men är det knappast längre. I dag regisseras alla filmer mer eller mindre, tavlor flyttas på väggar, man hyr in skådespelare, bussar och hus. 

– Det finns inga objektiva berättelser. Filmaren påverkar alltid sin film genom sin närvaro. Redan Stefan Jarl regisserade sin modstriologi på 1970-talet, påpekar Agneta. 

Dokumentärfilmen har utvecklats och förändrats under åren och håller numera samma kvalitet som spelfilmer, både dramaturgiskt och bildmässigt. 

Tusen bitar, filmen om Björn Afzelius liv och Jag är Ingrid som handlar om Ingrid Bergman är ett par exempel på dokumentärfilmer som har dragit stor publik på biograferna, säger Agneta. 

För att inte tala om Malik Bendjellouls Oscarsbelönade film Searching for Sugarman som drog en halv miljon besökare i elva länder för några år sedan, lägger undertecknad till. 

Dokumentärfilm har i dag en bred pub-

lik. Men hur långt kan man gå i att tillrättalägga och förändra verkligheten och ändå kalla filmen dokumentär, frågar jag. 

– Dokumentären vill ju skildra en företeelse, ett skeende, något som händer eller har hänt. Huvudsaken tycker jag är att man redovisar vad man har gjort och att karaktärerna som skildras upplever att det som visas är sant. Om man berättar en historia genom att använda skådespelare och regi måste man tala om att det är vad man gör. Själv tycker jag att det här experimenterandet i gränslandet för vad 

som är dokumentärer är otroligt intressant. 

– I år ser vi att det personliga berättan-

det är en stark trend. Allt fler filmare väljer en mycket utlämnande berättarstil. Vi har tre filmer som handlar om psyk-

iska problem. I Skörheten berättar Ahang Bashi om sin ångest. Hon är utåt sett en väl fungerande person. Men i filmen visar hon hur hon kämpar för att hantera sina egna skov av depressioner. Den är stark och också snyggt gjord, säger Agneta.

Psyket och I skuggan av oron heter två kortfilmer på samma tema. 

– Det är många starka filmer om svåra och djupt mänskliga ämnen i år. Men det är inte bara tunga och svåra problem som skildras. 

Två miljöfilmer har Sverigepremiär. Den ena är en roadmovie som heter America Recycled. Där får vi bland många färgstarka karaktärer möta en grupp som lever på djur som har dödats i trafiken. Inspirerade av Jack Kerouac cyklar två bröder över den amerikanska kontinenten under två år och stannar hos olika grupper som har valt en alternativ livsstil. 

– Det är en film som ger hopp. 

Texten publicerades i Folket i Bild/Kulturfront nummer 3 2016

Eva Brenckert

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.