logo

KULTUR

Inga konstnärliga kompromisser i fransk film

Musikjournalisten och 1990-talsironikern Andres Lokko ville härom veckan förklara de profilerade musikjournalisternas försvinnande i podcasten Värvet. Han menade, något bittert, att politik har blivit det som ersatt musiken som främsta statusmarkör. Då det under Lokkos glansdagar inte fanns något häftigare än att skriva syrligt om basisten i Blurs sidoprojekt, är det tydligen åsiktsperson journalister vill bli i dag.

Att vi lever i en tid där politik är högstatus är knappast en ny tanke och märks även av i filmens värld. På andra sidan atlanten blir det allt tydligare att finanskrisen och dess följder är Hollywoods version av vår tids stora narrativ med The Big Short och kommande Money Monster som båda har släppts på kort tid. Inte heller på den europeiska filmscenen har finanskrisen gått spårlöst förbi. En av 2014 års bästa filmer Två dagar, en natt och förra årets bisarra snabbköpsskildring Klippet visar upp ett Frankrike där människor tvingas anpassa sig efter marknadens allt mer orimliga krav. Den i Sverige
bioaktuella Marknadens lag följer, som titeln skvallrar om, samma linje. Vi får följa
den nyligen uppsagde Thierry på förnedrande jobbsökarkurser och arbetsintervjuer som verkar gå ut på att förolämpa hans klädval. Det är naturligtvis jobbigt att se, men ekonomisk kris ger åtminstone starka uppslag till socialrealistiska filmer.

Den vanligaste invändningen mot politisk konst är att den blir övertydlig. Det brukar sägas slentrianmässigt, men det finns ofta fog bakom anklagelsen. Alltför ofta får estetiken stryka på foten när politiken gör intåg och den konstnärliga produkten blir underordnad budskapet. Att göra en bra film blir lätt en bisak när man har någonting viktigt att berätta.

Den senaste vågen av fransk socialrealistisk film verkar dock veta bättre. Frankrike har den senaste tiden producerat ett antal filmer med starka politiska budskap och flera av dem visas på svenska biografer just nu. Oscarsnominerade Mustang, där en turkisk systraskara tvingas till en alltmer isolerad tillvaro efter att blivit anklagade för att ha befläckat familjens heder är ett av de bäst genomförda exemplen på hur man kan göra konst med ett tydligt budskap utan att det blir plakatpolitik.

Det lesbiska kärleksdramat Sommaren ’71, som nyligen visades på Göteborgs filmfestival, är ett annat. Filmen följer landsortsflickan Delphine som i det kokande Paris upptäcker både den feministiska rörelsen och sin egen sexualitet. När hon återvänder till barndomsgården ses ingetdera på med blida ögon. Regissören Catherine Corsini gjorde Sommaren ’71 som en reaktion på de demonstrationer mot homoäktenskap som briserade 2013. Här visar Corsini att hon lika skickligt kan skildra politiskt och sexuellt uppvaknande som hon kan visa problematiken som uppstår när storstad och glesbygd krockar. Filmen rymmer dessutom utmärkt skådespeleri, framförallt från nya stjärnskottet Izïa Higelin som visar upp ett brett register som Delphine.

När det kommer till samtida fransk socialrealism går det inte att undvika Malony, som fick inviga filmfestivalen i Cannes förra året. Det var då 28 år sedan en kvinna hade regisserat öppningsfilmen, men så är också Emanuelle Bercots Malony speciell. Filmen följer den sextonårige brottslingen Malony, under dennes möten med en domare, som i praktiken har pojkens liv i sina händer. Det är en skildring av hur tidigt ett liv kan gå fel och en stats otymplighet i hantering av människor. Även här är skådespelarinsatserna nämnvärda, framförallt den unge Rod Paradot i titelrollen, men också Catheringe Deneuves strama domare.

Gemensamt för alla dessa filmer är att det finns en återhållsamhet, både från skådespelare och regissörer. Det känns nödvändig för att man som tittare inte ska få budskapet nedkört i halsen, men gemensamt är också ett långt inzoomat perspektiv. Att komma extremt nära något blir i dessa franska filmer ett effektivt sätt att blotta de överliggande strukturerna, utan att det blir plakatpolitiskt

Gunnar Harrius

KULTUR

Bokrecension: På drift

Agneta Willans

2017-11-22

Marianne Lindberg De Geer är en person som de allra flesta av oss känner till, främst som konstnär –  bildkonstnär och skulptör – och som engagerad debattör. Nu får vi även lära känna henne som romanförfattare, när hon 71 år gammal debuterar med boken På drift; en titel som hon lånat från Jack Kerouacs beatnikklassiker.

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Carl Henrik Svenstedt

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro. Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Det skriver Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen.