logo

KULTUR

Inga konstnärliga kompromisser i fransk film

Musikjournalisten och 1990-talsironikern Andres Lokko ville härom veckan förklara de profilerade musikjournalisternas försvinnande i podcasten Värvet. Han menade, något bittert, att politik har blivit det som ersatt musiken som främsta statusmarkör. Då det under Lokkos glansdagar inte fanns något häftigare än att skriva syrligt om basisten i Blurs sidoprojekt, är det tydligen åsiktsperson journalister vill bli i dag.

Att vi lever i en tid där politik är högstatus är knappast en ny tanke och märks även av i filmens värld. På andra sidan atlanten blir det allt tydligare att finanskrisen och dess följder är Hollywoods version av vår tids stora narrativ med The Big Short och kommande Money Monster som båda har släppts på kort tid. Inte heller på den europeiska filmscenen har finanskrisen gått spårlöst förbi. En av 2014 års bästa filmer Två dagar, en natt och förra årets bisarra snabbköpsskildring Klippet visar upp ett Frankrike där människor tvingas anpassa sig efter marknadens allt mer orimliga krav. Den i Sverige
bioaktuella Marknadens lag följer, som titeln skvallrar om, samma linje. Vi får följa
den nyligen uppsagde Thierry på förnedrande jobbsökarkurser och arbetsintervjuer som verkar gå ut på att förolämpa hans klädval. Det är naturligtvis jobbigt att se, men ekonomisk kris ger åtminstone starka uppslag till socialrealistiska filmer.

Den vanligaste invändningen mot politisk konst är att den blir övertydlig. Det brukar sägas slentrianmässigt, men det finns ofta fog bakom anklagelsen. Alltför ofta får estetiken stryka på foten när politiken gör intåg och den konstnärliga produkten blir underordnad budskapet. Att göra en bra film blir lätt en bisak när man har någonting viktigt att berätta.

Den senaste vågen av fransk socialrealistisk film verkar dock veta bättre. Frankrike har den senaste tiden producerat ett antal filmer med starka politiska budskap och flera av dem visas på svenska biografer just nu. Oscarsnominerade Mustang, där en turkisk systraskara tvingas till en alltmer isolerad tillvaro efter att blivit anklagade för att ha befläckat familjens heder är ett av de bäst genomförda exemplen på hur man kan göra konst med ett tydligt budskap utan att det blir plakatpolitik.

Det lesbiska kärleksdramat Sommaren ’71, som nyligen visades på Göteborgs filmfestival, är ett annat. Filmen följer landsortsflickan Delphine som i det kokande Paris upptäcker både den feministiska rörelsen och sin egen sexualitet. När hon återvänder till barndomsgården ses ingetdera på med blida ögon. Regissören Catherine Corsini gjorde Sommaren ’71 som en reaktion på de demonstrationer mot homoäktenskap som briserade 2013. Här visar Corsini att hon lika skickligt kan skildra politiskt och sexuellt uppvaknande som hon kan visa problematiken som uppstår när storstad och glesbygd krockar. Filmen rymmer dessutom utmärkt skådespeleri, framförallt från nya stjärnskottet Izïa Higelin som visar upp ett brett register som Delphine.

När det kommer till samtida fransk socialrealism går det inte att undvika Malony, som fick inviga filmfestivalen i Cannes förra året. Det var då 28 år sedan en kvinna hade regisserat öppningsfilmen, men så är också Emanuelle Bercots Malony speciell. Filmen följer den sextonårige brottslingen Malony, under dennes möten med en domare, som i praktiken har pojkens liv i sina händer. Det är en skildring av hur tidigt ett liv kan gå fel och en stats otymplighet i hantering av människor. Även här är skådespelarinsatserna nämnvärda, framförallt den unge Rod Paradot i titelrollen, men också Catheringe Deneuves strama domare.

Gemensamt för alla dessa filmer är att det finns en återhållsamhet, både från skådespelare och regissörer. Det känns nödvändig för att man som tittare inte ska få budskapet nedkört i halsen, men gemensamt är också ett långt inzoomat perspektiv. Att komma extremt nära något blir i dessa franska filmer ett effektivt sätt att blotta de överliggande strukturerna, utan att det blir plakatpolitiskt

Gunnar Harrius

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.

KULTUR

Bokrecension: Medborgare

Jan Bergsten

2017-09-11

Bokens titel bär det stolta ordet Medborgare. Den färgade amerikanska författaren Claudia Rankine introduceras här på svenska med en hybridbok som är en diktsamling, essä och ett collage av röster och bilder. Jag försöker ringa in vad denna tokhyllade bok handlar om och skriver ord som avhumanisering, utradering, osynlighet och identitetens tillfälliga skal. Språket som ett rasistiskt verktyg.