logo

KULTUR

Olek förändrar världen maska för maska

Att klä in ett hus på landsorten i rosa virkning behöver inte nödvändigtvis vara ett rent estetiskt eller tidsödande projekt. Särskilt inte när den konstnärliga idén omfamnas av lokalsamhället, vilket den har gjort i Avesta och Kerava. Hjärnan bakom Gula villans och Galleri Allis nya förklädnader är den polska världskonstnären Agata Oleksiak, känd som virkande Olek. Agnes Käll har talat med henne om konsten att skapa ett allmänhetens verk.

Med hjälp av sex kvinnor som flytt från Syrien och Ukraina har den polska världskonstnären Olek virkat in Gula villan i Avesta i ett rosa fodral. Vad som på idéstadiet tedde sig som en iögonfallande installation utvecklades till ett projekt för lokalsamhället. Rörelsen har via Olek spridits vidare till Kerava i Finland. Där har kvinnor från Afghanistan, Iran, Irak, Kina, Estland och Finland skapat ytterligare ett rosa hus. Det virkande teamet bidrar med ett stycke konst och ett stycke berättelse och resultatet blir en storskaligt virkad fasad, vilken bär upp osynliga fragment av människors livsöden.

– Eftersom min konst är så visuell händer det att betraktare glömmer dess politiska och konceptuella aspekter. Vissa tittar på ett foto av Gula villan och tänker ”jaha, ett rosa hus”, men det är mer än så. Det rosa huset är rikt på symbolik och bakomliggande historier.

Olek beskriver sig själv som en gammaldags kvinna som försörjer sig på att virka. Hon påpekar att hon dock föredrar tillägget ”som förändrar världen maska för maska”. Visionen bakom Gula villans omvandling beskriver hon som starkt kopplad till beslutet att involvera nyanlända kvinnor i projektet.

– Jag ville skapa ett lyckligt slut. Människan har en förmåga att komma på fötter och börja om, oavsett hur djupt ner i tragiken livet för henne. Jag valde färgen rosa eftersom det är den enda färgen som inte finns på någon av nationernas flaggor.

Hon berättar att den rosa färgen markerar att verket inte handlar om nationalitet, utan om alla människor.– Det är en symbol för en ljusare framtid, för förändring och för tanken att alla kan ha ett hem. Därför föreslog jag för fastighetsägaren i Avesta att vi skulle virka ett rosa hus och han delade min uppfattning om att det var en vacker idé. Det gjorde även chefen för Kerava museum i Finland som kom och besökte mig i Avesta. Tidigare har jag aldrig genomfört samma projekt två gånger, men jag upplevde det rosa huset som annorlunda. Det blev en rörelse, större än bara ett konstprojekt.

Helt avgörande för verkens tillblivelse var lokalsamhällets engagemang, menar Olek. Anledningen till att projekten mottogs med entusiasm tror hon beror på betoningen vid integration. Dels sysselsattes nyanlända kvinnor och dels var övriga ortsbor inbjudna att delta i skapandeprocessen efter förmåga. Därtill är både Avesta och Kerava små orter som tycktes glada åt att förses med en rejäl färgklick i det offentliga.

– Jag måste säga att jag blev otroligt förtjust i Sverige och hur alla aspekter av projektet var så välorganiserade. Flera delar av lokalsamhället, vilka sällan har med varandra att göra, möttes och hjälptes åt att förverkliga min dröm. Alltifrån det virkande teamet till fastighetsförvaltare, kommunanställda och lokalbefolkning – alla såg till att få arbetet att flyta.
Olek berättar entusiastiskt om hur lokalsamhället omfamnade och aktivt stödde projektet. Folk i närområdet kom förbi Gula villan för att bjuda arbetslaget på kaffe och hembakade kakor. Andra stack in huvudet bara för att umgås eller virka en liten stund. Alla bidrog med energi till projektet och Olek gladdes åt det fridfulla samarbetet. När de anlitade kvinnornas familjer kom på besök inträdde en närmast familjär stämning.


Jag berättar om FiB/K:s ambition att främja en ”folkets kultur” och frågar om Olek anser att konstprojekten i Avesta och Kerava kan tolkas som exempel på sådana konstyttringar?

– Ja, absolut! Jag har arbetat med offentliga konstprojekt i tolv år och tycker att charmen med dem ligger i att de är till för allmänheten. Det vore konstigt att inte involvera lokalsamhället i ett offentligt projekt. Alla bidrar med något till verket som också blir mer meningsfullt.

Innan vi avslutar samtalet frågar jag Olek vilken aspekt av de nordiska konstprojekten hon känner sig mest stolt över.

– Jag är stolt över folket och det faktum att de kan samarbeta! Du vet, det finns ett ordspråk som lyder ”Det krävs en hel by för att fostra ett barn” och jag menar att det här projektet uttrycker just det. Visst kan det tyckas bekvämt att arbeta var och en för sig och med sitt, men det är fint att se hur människor som inte känner varandra möts och hjälps åt. Att kunna samarbeta är också en förutsättning för att vi ska kunna möta det alarmerande klimathotet, eller de flyktingströmmar som följer av pågående krig.

Stoltast är Olek över de kvinnor som arbetade hårt för att möjliggöra och färdigställa projektet i Avesta. Flera gånger under intervjun återkommer hon till sin ambition att genom konsten sysselsätta kvinnor. I Avesta fann hon att flera av dem växte och blev starkare med uppgiften.
Och alla hade de något att berätta, inte sällan dramatiska historier om livet på flykt. Berättelserna kom att bli en del av verket, som Olek i slutändan fann mer symboliskt än visuellt.

Agnes Käll

KULTUR

Bokrecension: På drift

Agneta Willans

2017-11-22

Marianne Lindberg De Geer är en person som de allra flesta av oss känner till, främst som konstnär –  bildkonstnär och skulptör – och som engagerad debattör. Nu får vi även lära känna henne som romanförfattare, när hon 71 år gammal debuterar med boken På drift; en titel som hon lånat från Jack Kerouacs beatnikklassiker.

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Carl Henrik Svenstedt

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro. Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Det skriver Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen.