logo

DEBATT

So long, president Mugabe

Robert och Grace Mugabe. Foto: DandjkRoberts/Wikimedia Commons

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.

Det var många disparata krafter som Mugabe då lyckades samla i framgången. Minst lika många motstridiga intressen kunde samla sig i  glädje när han nu, 37 år senare, tvingades lämna posten som Zimbabwes president. USA och Storbritannien förstås, men också många av de gamla vapenkamraterna i det egna partiet Zanu-PF och helt vanliga människor som aldrigt upplevt annat än fattigdom trots alla löften om välstånd.

De första tio åren vid makten var en framgångssaga. Biståndspengarna strömmade in i landet och Ian Smith och de övriga godsägarna från kolonialtiden fick behålla sin ägor och lämnades i fred. Barndödlgheten sjönk, hälsovården byggdes ut och analfabetismen nästan utrotades.

Imperialistiska intriger och intern missnöje ledde till oroligheter i provinsen Matabeleland i sydvästra Zimbabwe och många människor dog. Massakrer som Mugabes soldater gjorde sig skyldiga till, skulle de heta senare. Men oroligheterna ledde fram till försoning och Zimbabwe besparades mycket blodspillan. Den politiska fingertoppskänslan hade inte ledarna i systerländerna Angola och Mocambique. Där lyckades de aldrig stävja västliga desabilieringsförsök under 1980-talet och kastade därmed in sina länder i förödande inbördeskrig.

På 1990-talet genomgick Zimbabwe som så många andra länder i samma situation så kallade strukturanpassningsprogram. Världsbanken och IMF utvlovade, tillsammans med ledande Västländer, investeringar som skulle få Zimbabwe att blomstra och skapa välstånd åt befolkningen. Villkoret var att i stort sett alla landets tillgångar skulle privatiseras och säljas ut. Mugabes regering svalde betet med hull och hår och genomförde flera olika så kallade ESAP-program efter Världsbankens ritningar. Kanske Mugabes största misstag under hans tid vid makten men följsamheten gentemot finansinstutitionerna väckte beundran i Västvärlden.

Efter knappt tio år av strukturanpassning var den sociala oron i landet stor. På landsbygden var fattigdomen utbredd och människor krävde jord att odla. De fick stöd av krigsveteraner som ansåg att regeringen svikit sina ideal från befrielsekampen. Det blev ett brutalt uppvaknande för Mugabe och hans regering, som till slut gick med på att genomföra den jordreform som många ansåg borde ha ägt rum mycket tidigare. Presidenten hade ett val och valde att ställa sig bakom landsbygdsbefolkningen och krigsveteranernas krav på jordreform. Från det ögonblicket var Mugabes öde beseglat i Västvärlden. Han blev diktator och till och med en “Afrikas Hitler” i Västs ögon. Gamla “massakrer” grävdes fram som bevis på hans blodtörst.

Utlovad hjälp för att finansiera jordreformen från länder som Sverige, Norge och Holland uteblev när Usa och Storbritannien satte ned hälarna. I stället infördes internationella ekonomiska sanktioner (olagliga, utan sanktion av FN) som ytterligare förvärrade den ekonomiska situationen och försvårade jordreformen.

2000-talet kom att präglas av jordreformen och framväxten av oppositionspartiet MDC, med full uppbackning från Väst. Trots det lyckades Mugabe och Zanu-PF behålla makten under en turbulent tid. Det var först när inre maktstrider inom regeringspartiet slog ut i full blom och militären desavouerade sin överbefälhavare som Mugabe tvingades avgå. Nu tar hans förre vice-president  och partiveteranen Emmerson Mnangagwa över posten som president för Zimbabwe.

Om Mnangagwas politik och om maktstriderna inom regeringspartiet är inte mycket känt, mer än att en “kabal” på omkring 40 personer med presidentens fru, Grace Mugabe i spetsen, hade störtat landet i kaos om militären inte ingripit. Om Grace Mugabe vet vi bara än hon är en “shopaholic” med viss faiblesse för det dyra och extravaganta. Det kanske är sant, men också ett vanligt sätt att avfärda kvinnor med politiska ambitioner, åtminstone utanför Västvärlden.

Och i det drama som skakade Zimbabwe i mitten av november 2017 har hon fått ett stort utrymme, kanske för stort.  Ordförande för Zimbabwes traditionella ledare, Fortune Charumbira, med goda försänkningar inom Zanu-PF, skyllde nästan allt på Grace:

Det är olyckligt att han (Mugabe) tvingades avgå med tanke på hans lysande historia men han misslyckades med att styra sin fru som hade ovanan att läxa upp vuxna män offentligt. Det är oacceptabelt i vår kultur. Vi hoppas att näste president ska återupprätta landets och dess lednings värdighet som gick förlorad på grund av president Mugabes fru.”

A luta continua, som det heter även i Zimbabwe. Men segern är knappast säkrad.


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Hans Öhrn

DEBATT

Fördjupa det nordiska samarbetet!

Thomas Lindh

För en liten nation i en värld med alltmer tillspetsade motsättningar är det lärorikt att återvända till de principer som den alliansfria rörelsen samlades kring. Dess program förenar nationellt oberoende mot stormaktsdominans med ökat internationellt samarbete. Det skriver FiB/K medlemmen Thomas Lindh som även har webbplatsen Bandung.se

DEBATT

Vad händer i Elitfabriken?

Torbjörn Wikland

Gapet mellan ”vanligt folk” och makteliten växer. Så aldrig har väl en bok om Handelshögskolan varit mer aktuell än nu. FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland har läst den omdiskuterade boken om sin gamla skola Handels – där mycket har förändrats sedan han gick där.

DEBATT

Vem var egentligen Khashoggi?

Lars Drake

En av de mest omtalade händelserna de senaste veckorna i internationell press är mordet på Jamal Khashoggi på det saudiarabiska konsulatet i Istanbul. Khashoggi beskrivs som en journalist och det är korrekt eftersom han varit  skribent på Washington Post det senaste året. Det är trots det inte en adekvat beskrivning. För att förstå varför han mördats bör man ta reda på vem han var i relation till makthavarna i Riyadh. Vad har han gjort de övriga åren av sitt 59 åriga liv?

DEBATT

Varför ska SVT få håna kineser?

Torbjörn Wikland

Komikern Jesper Rönndahl har i SVT fått håna kineser. Han och och de programansvariga på SVT får nu finna sig i att kallas tvättäkta rasister av kineserna. Och varken etablerade massmedia eller politiker verkar förstå att Sverige och "Västerlandet" inte längre är världens "kungar i baren" skriver FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland i ett träffsäkert debattinlägg. Missa det inte!