logo

DEBATT

So long, president Mugabe

Robert och Grace Mugabe. Foto: DandjkRoberts/Wikimedia Commons

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.

Det var många disparata krafter som Mugabe då lyckades samla i framgången. Minst lika många motstridiga intressen kunde samla sig i  glädje när han nu, 37 år senare, tvingades lämna posten som Zimbabwes president. USA och Storbritannien förstås, men också många av de gamla vapenkamraterna i det egna partiet Zanu-PF och helt vanliga människor som aldrigt upplevt annat än fattigdom trots alla löften om välstånd.

De första tio åren vid makten var en framgångssaga. Biståndspengarna strömmade in i landet och Ian Smith och de övriga godsägarna från kolonialtiden fick behålla sin ägor och lämnades i fred. Barndödlgheten sjönk, hälsovården byggdes ut och analfabetismen nästan utrotades.

Imperialistiska intriger och intern missnöje ledde till oroligheter i provinsen Matabeleland i sydvästra Zimbabwe och många människor dog. Massakrer som Mugabes soldater gjorde sig skyldiga till, skulle de heta senare. Men oroligheterna ledde fram till försoning och Zimbabwe besparades mycket blodspillan. Den politiska fingertoppskänslan hade inte ledarna i systerländerna Angola och Mocambique. Där lyckades de aldrig stävja västliga desabilieringsförsök under 1980-talet och kastade därmed in sina länder i förödande inbördeskrig.

På 1990-talet genomgick Zimbabwe som så många andra länder i samma situation så kallade strukturanpassningsprogram. Världsbanken och IMF utvlovade, tillsammans med ledande Västländer, investeringar som skulle få Zimbabwe att blomstra och skapa välstånd åt befolkningen. Villkoret var att i stort sett alla landets tillgångar skulle privatiseras och säljas ut. Mugabes regering svalde betet med hull och hår och genomförde flera olika så kallade ESAP-program efter Världsbankens ritningar. Kanske Mugabes största misstag under hans tid vid makten men följsamheten gentemot finansinstutitionerna väckte beundran i Västvärlden.

Efter knappt tio år av strukturanpassning var den sociala oron i landet stor. På landsbygden var fattigdomen utbredd och människor krävde jord att odla. De fick stöd av krigsveteraner som ansåg att regeringen svikit sina ideal från befrielsekampen. Det blev ett brutalt uppvaknande för Mugabe och hans regering, som till slut gick med på att genomföra den jordreform som många ansåg borde ha ägt rum mycket tidigare. Presidenten hade ett val och valde att ställa sig bakom landsbygdsbefolkningen och krigsveteranernas krav på jordreform. Från det ögonblicket var Mugabes öde beseglat i Västvärlden. Han blev diktator och till och med en “Afrikas Hitler” i Västs ögon. Gamla “massakrer” grävdes fram som bevis på hans blodtörst.

Utlovad hjälp för att finansiera jordreformen från länder som Sverige, Norge och Holland uteblev när Usa och Storbritannien satte ned hälarna. I stället infördes internationella ekonomiska sanktioner (olagliga, utan sanktion av FN) som ytterligare förvärrade den ekonomiska situationen och försvårade jordreformen.

2000-talet kom att präglas av jordreformen och framväxten av oppositionspartiet MDC, med full uppbackning från Väst. Trots det lyckades Mugabe och Zanu-PF behålla makten under en turbulent tid. Det var först när inre maktstrider inom regeringspartiet slog ut i full blom och militären desavouerade sin överbefälhavare som Mugabe tvingades avgå. Nu tar hans förre vice-president  och partiveteranen Emmerson Mnangagwa över posten som president för Zimbabwe.

Om Mnangagwas politik och om maktstriderna inom regeringspartiet är inte mycket känt, mer än att en “kabal” på omkring 40 personer med presidentens fru, Grace Mugabe i spetsen, hade störtat landet i kaos om militären inte ingripit. Om Grace Mugabe vet vi bara än hon är en “shopaholic” med viss faiblesse för det dyra och extravaganta. Det kanske är sant, men också ett vanligt sätt att avfärda kvinnor med politiska ambitioner, åtminstone utanför Västvärlden.

Och i det drama som skakade Zimbabwe i mitten av november 2017 har hon fått ett stort utrymme, kanske för stort.  Ordförande för Zimbabwes traditionella ledare, Fortune Charumbira, med goda försänkningar inom Zanu-PF, skyllde nästan allt på Grace:

Det är olyckligt att han (Mugabe) tvingades avgå med tanke på hans lysande historia men han misslyckades med att styra sin fru som hade ovanan att läxa upp vuxna män offentligt. Det är oacceptabelt i vår kultur. Vi hoppas att näste president ska återupprätta landets och dess lednings värdighet som gick förlorad på grund av president Mugabes fru.”

A luta continua, som det heter även i Zimbabwe. Men segern är knappast säkrad.


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Hans Öhrn

DEBATT

Majoriteten ansluter sig till antinationalistisk politik

Benny Gustafsson

2018-01-11

Kurdisk nationalism ingen modell för folken i Mellanösternskriver Christer Lundgren i nr 12 av FiB, som ett svar på Erling Folkvords kunniga analys av situationen i regionen, i nr 11. Det är nog det enda i hans artikel som jag skriver under på. Den politik som majoriteten i den kurdiska rörelsen ansluter sig till är nämligen just antinationalistisk!

DEBATT

Kurdisk nationalism är ingen modell för folken i Mellanöstern

Christer Lundgren

2018-01-03

Kriget mot terrorismen i Irak och Syrien går mot sitt slut; IS och andra terroristorganisationer är på väg att besegras. Ur västmaktsperspektiv är de förbrukade som redskap för regimskifte i Syrien. I stället seglar kurdfrågan upp som instrument för söndring och herravälde. Den bild av denna etniska konflikt som Erling Folkvord ger i sin artikel (FiB/K 11/2017) är falsk, menar Christer Lundgren i detta debattinlägg.

DEBATT

Ett påpekande

Jan Myrdal

2017-12-28

Från bland andra Clarté har på nätet i ond avsikt spridits att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat för min resa till mötet i Moldavien. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Natoländernas sjuttioåriga krig mot ett kärnvapenförbud

Ingemar Ed

2017-12-20

Onsdagen den 20 september samlades ett antal länder i FN för att underteckna en konvention om förbud mot kärnvapen, ett försök att fylla ett gapande hål inom den internationella rätten. Ceremonin i New York blev dock en besvikelse. I oktober 2014 stöddes kärnvapenförbudet av 159 av FN:s 191 medlemsländer, i juli i år enades 122 länder om avtalstexten, men endast 53 länder skrev nu under. Sverige var inte där för att legitimera det förslag som vill avlägsna hotet mot livet på jorden. Hängivet en sjuttioårig politik pressade USA – som med Natoländerna har lett en bojkott mot FN-samtalen – många länder till tystnad.