logo

DEBATT

Socialismens ekonomiska och sociala system

Den socialliberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith började 1969 plädera för medborgarlön för att Amerika (underförstått) skulle kunna undvika den sociala revolutionen. Foto Wikimedia Commons.

2017-08-03

Socialismen blir negationens negation av den nyliberala finanskapitalismen. Möjligheten att införa ett socialistiskt system är emellertid begränsad till de gamla liberala industriländerna i Europa och möjligen också i Förenta staterna. Kautsky trodde inte att man i Sovjetunionen skulle lyckas införa ett socialistiskt system, eftersom landet var så efterblivet. Plechanov ansåg, att den socialistiska revolutionen kommer först sedan den härskande klassen har börjat ruttna. Det var allmänna synpunkter i den europeiska arbetarrörelsen före 1917, då man ansåg att socialismen skulle kunna införas först i högt utvecklade länder, och däri fick man rätt.

Socialismen blir en blandekonomi och en ekonomisk demokrati. Den innehåller både statlig, folkägd, privat och kooperativ äganderätt. Vidare finns både plan och marknad. Det blir en reglerad ekonomi i ett reglerat samhälle.

Sedan det senaste världskriget har de kapitalistiska länderna genomgått stora förändringar. Levnadsstandarden har flerfaldigats och vetenskapens och teknikens utveckling har omformat samhället och näringslivet. Numera blir det abstrakta tänkandet normgivande för industrin och kroppsarbetet, som primärt bara kräver ett konkret tänkande, marginaliseras. Människan går på detta plan framåt. Vi tänker allt bättre. Insikterna i abstrakt tänkande har ökat under de senaste 100 åren och det är också förutsättningen för att vi skall kunna införa ett socialistiskt system. Tankearbetet blir den intellektuella grunden för arbetet i socialismen.

Vi skall emellertid inte tro att vi kan införa ett system som varar till tidens ände. Om den modell vi nu skapar håller i femtio år har den lyckats bra. Sovjetmodellen var en ekonomisk, social och teknisk framgångssaga fram till 1965, då USA blev ledande i rymdkapplöpningen. Realsocialismen gick under därför att man hade förbjudit en allmän, fri diskussion, som är nödvändig inte bara för en liten grupp i partiledningen utan måste genomsyra hela samhället. Statsägandet och planekonomin fungerade utmärkt tills man skulle övergå från kvantitativ till kvalitativ tillväxt. Det moderna samhället kräver en fri diskussion för att kunna utvecklas.

Den vetenskapliga och tekniska omvälvningen omskapar också industriländernas sociala struktur. Industriarbetarklassen tynar bort och arbetskraft som kan tänka abstrakt, intelligentia, blir ledande. Redan för 15 år sedan var den i Sverige lika stor som fabriksarbetarklassen, 20 procent. Den för 150 år sedan största kroppsarbetande klassen, bönderna, utgör i Sverige i dag bara omkring tre procent av befolkningen men producerar cirka 80 procent av livsmedlen. Naturligvis finns det mellan intelligentian och kroppsarbetarna en gråzon av människor som arbetar mer med händerna än med huvudet, men den minskar. Produktiviteten är numera så hög att vi omedelbart skulle kunna införa sex timmars arbetsdag utan att behöva sänka vår levnadsstandard. Finanskapitalets ekonomiska offensiv efter omkring 1980 har emellertid varit så framgångsrik, att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte längre ta kamp för de arbetandes rättigheter.

Före 1917 antogs det allmänt i den internationella arbetarrörelsen att alla fabriker skulle vara statsägda i ett socialistiskt system. Tron på statens förmåga att garantera människorna ett gott liv var utbredd. Den levde vidare i den demokratiska arbetarrörelsen i Sverige också sedan man hade insett att man varken kunde eller ville införa socialismen – år 1932. I stället tillsatte den nya socialdemokratiska regeringen en socialiseringskommission, som skulle studera socialismens möjligheter. Socialdemokratins svar på socialismen i Sovjetunionen och de många vilda strejkerna blev Folkhemmet, som inte hotade finanskapitalismen men gav en relativ trygghet åt arbetare och bönder, Inbördeskriget i Finland gav en fingervisning om hur det kunde gå om inte “arbetarfrågan” löstes.

Finanskapitalets ekonomiska och ideologiska offensiv efter 1976 har emellertid varit så framgångsrik att vänsterpartierna ideologiskt har trängts tillbaka. De vågar inte länge ta kamp för de arbetandes rättigheter. Partierna har införlivats med den borgerliga staten, och partiledningarna ser som sin uppgift att legitimera finanskapitalismen och i synnerhet borgerskapets diktatur: den liberala parlamentariska demokratin.

Kapitalismen kan inte erbjuda människorna full sysselsättning och ett tryggat liv. Och allra minst kan den ge barnen en framtid. När den socialliberale amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith insåg detta (Den nya industristaten 1969) började han att plädera för medborgarlön för att Amerika (underförstått) skulle kunna undvika den sociala revolutionen. Medborgarlönen togs under 1980-talet upp av finländska intellektuella som blivit besvikna på den uteblivna revolutionen. Medborgarlönen förespråkas i dag av nästan alla politiska partier, främst bland De gröna och I Vänsterförbundet. Deras främste talesman är Åboekonomen Jan Otto Andersson. Finlands mesta högerregering sedan Lapporörelsens tider 1930 stödjer kravet på medborgarlön, eftersom dess ledning tror sig kunna skära ned finanskapitalets kostnader och undvika den sociala revolutionen genom att införa den.

Socialismens motto är “av var och en efter förmåga, åt var och en efter prestation”. Måttliga löneskillnader måste det finnas, eftersom folk måste anstränga sig intellektuellt för att få avancerade tjänster. Proportionen 1:4 brukar anges som en lämplig skala mellan högsta och lägsta inkomst. Tungt fysiskt arbete avlönas högre än lätt, intellektuellt avancerat arbete avlönas högre än kroppsarbete också om det rör sig om kvalificerat hantverk. I realsocialismen var det vanligt att enkla arbetare studerade till ingenjörer men sedan gick tillbaka till fabriksgolvet, eftersom det var bättre betalt. Någonting bör vi ha lärt av historien.

Helsingfors universitet var omkring 1980 det akademiska lärosäte i Västeuropa där det fanns mest kunskap om realsocialismen. Det sades att i Sovjetunionen fungerar bara röda armén och metron I Moskva. År 1987 visade det sig att det bara var metron i Moskva som fungerade.

Höger och vänster

Begreppen höger och vänster stammar från den franska revolutionen. De som var för den gamla regimen satte sig till höger i nationalförsamlingen och de som var för liberalismen och konkurrenskapitalismen satte sig till vänster. Under 1800-talets första hälft fördes den politiska kampen mellan konservativa (höger) och liberaler (vänster). Sedan kom arbetarrörelsen med i bilden samtidigt som liberalerna fick igenom sina politiska och ekonomiska krav. Arbetarpartierna blev då vänster och konservativa och liberaler borgerliga (höger). Efter 1917 och 1968 ägde det rum så många samhälleliga och politiska förändringar att konservatismen och socialismen försvann ur parlamentet. Högern blev liberal och arbetarrörelsen socialliberal. Med liberaler avses i dag människor som vill ha en borgerlig demokrati och finanskapitalism, De partier som i dag kallar sig vänster saknar ett alternativ till finanskapitalismen men är fortfarande för välfärdsstaten. De är alltså socialliberaler. Den moderna högerns och finanskapitalets man i Frankrike är Macron. Han är liberal och ifrågasätter inte finanskapitalsimen, som han tvärtom försvarar. Han välkomnas därför av börsen och den liberala tyske kanslern, fru Merkel. Hon talar inte om finanskapitalismen utan kallar den för social marknadsekonomi.  Senkapitalismen är ruttnande kapitalism.  Den måste komma för att ett revolutionärt uppsving skall  kunna uppstå och lyckas. Före revolutionen kommer degenerationen. Det visste redan den ryske marxisten Plechanov för över 100 år sedan. Redan Madam Pompadour insåg det, Hon skapade nämligen de bevingade orden "Efter oss syndafloden".

Vi humanister vill inte reduceras till njutningslystna kunder och konsumenter. Eller som det heter i den gamla arbetarsången: Människovärdet vi fordra tillbaka.

Ulf Modin

DEBATT

John Pilger: Signal för kärnvapenkrig

John Pilger

2017-09-18

John Pilger erkänner i denna essä Nevil Shutes roman På stranden från 1957 som ett bortglömt mästerverk – en Hollywoodfilm baserades på den – och som en angelägen varning om hur nära vi är ett kärnvapenkrig 2017. 

DEBATT

Stoppa Aurora: Tyvärr har våra farhågor besannats!

Pelle Sunvisson

2017-09-15

Kampanjen Stoppa Aurora står inför sin kulmen – aktionshelgen i Göteborg. Även om vi inte lyckas hejda krigsövningen är kampanjen att betrakta som framgångsrik.

Den kanske största framgången är att vår kritik tack vare ett envetet arbete nått ut. Det handlar om i storleksordningen hundratusen utdelade flygblad, tiotusen samtal på stan, tusen inlägg i sociala medier, insändare och debattartiklar, hundra intervjuer och tio större evenemang. Det skriver Pelle Sunvisson.

DEBATT

Brasilien: En legal kupp...

Arthur Grandi Neto

2017-08-30

För ett år sedan bytte Brasilien president. Dilma Rousseff ersattes med sin vice, Michel Temer. Övergången har kallats en legal kupp. Landet har befunnit sig i kaos i nästan tre år, efter drygt tolv år av lovande framsteg. Hur kunde detta hända?

DEBATT

En del av USA:s inringning av Ryssland: Fast bas på norsk jord

Per-Gunnar Skotåm

2017-08-23

Per-Gunnar Skotåm från partiet Rødt i Norge anser att Ryssland har satt ned foten inför en västlig expansion mot landets gränser efter 1991. Här är hans analys av vad fast stationerade USA-trupper vid Værnes, Trondheims flygplats, innebär.