logo

KULTUR

Sonja Thurborg – ”gammal får lov att göra det som är roligt!”

2017-06-20

I den lilla byn Södra Sandby på sydöstra Öland bor och verkar konstnären Sonja Thurborg. Hon målar, drejar och kavlar små skapelser som pockar på betraktarens uppmärksamhet och fantasi. Vid ett besök i Sonjas ateljé och trädgård lät sig skribenten Agnes Käll och fotografen Eva Wernlid förtrollas av konstnärens fantastiska värld.
 
Det är en av de första riktigt intensiva vårdagarna i maj och det skarpa solljuset är skoningslöst. Knoppar på pioner, päronträd och rosenbuskar ser en aning nyvakna ut i gasset vid den innergård som förenar Sonja Thurborgs bostadshus, ateljé och utställningslada. Så gör även de små skulpterade figurer som poserar i rabatter och blomkrukor mellan kalkstensplattorna. Medan fåglarna gapar i munnen på varandra står vi andaktsfullt tysta och betraktar omgivningen. 
 
Den lilla radbyn Södra Sandby tillhör Sandby socken, vilken är den nordligaste av sydöstra Ölands så kallade alvarsocknar. Ytan upptas till största del av jordbruksmark och partier av anlagd tallskog, men Stora alvarets omisskännliga hedmark och röda kalksten genomsyrar ändå bilden. I öster skymtar havet och den långgrunda strand, vid vilken man nyligen påträffat kvarlevorna från 400-talets dråpslag vid fornborgen Sandby borg. Fyndplatsen är bara en av de cirka 220 fasta fornlämningar som påträffats i Sandby socken. Med sin långa och rika historia är det knappast förvånande att platsen lockat till sig konstnärer. I Södra Sandby förvaltas det konstnärliga arvet efter bland annat Vera Nilsson, som i början av 1930-talet lär ha tillbringat sina vårar och somrar i byn.
 
Vi hittar Sonja i ateljén. Hennes närvaro utstrålar att hon har glömt bort vårt avtalade möte samtidigt som hon inte alls förvånas över vår ankomst. Genast sveper hon med oss in i sin fantastiska värld.
 
– Ni förstår, jag hade en ond dröm härom natten som handlade om indianer. Och när jag vaknade slogs jag av en sådan medkänsla för den amerikanska ursprungsbefolkningen. De har ju blivit fråntagna allt! Särskilt nu när Trumpen låtit återuppta byggandet av den där oljeledningen genom siouxstammens heliga mark. Ja, och sedan den drömmen har jag ägnat en hel del tid åt att skapa indianer.
 
Sonja är inte en person som låter sig intervjuas enligt några konventioner. Hon uttrycker tidigt att hon vill göra det här på sitt eget lilla vis. Och klockan halv ett måste hon gå in i huset för att ta ett mellanmål eftersom hon är diabetiker. Men innan dess har vi trettio minuter till förfogande, och under den tiden vill hon berätta om sina verk.
 
– Det här är Magdadockan. Min familj bodde i Frö socken och där fanns inte någon realskola. Pappa tyckte att jag hade svårt för matte och satte mig därför i flickskolan i Kalmar. Då fick jag bo hos min mormor och moster Magda, som var sist kvar av systrarna och därför fick lov att sköta mormor. Magda var världens snällaste, men hon hade två bröder som var ena mulliga mansgrisar! Mormor hade två Emmafåtöljer och i dem satt mina morbröder och diskuterade. Och jag kommer särskilt ihåg en dag, då de kom in till Magda och sa ”nu har löven fallit!” Och då var det ju inget att fråga om utan Magda rusade ut och tog räfsan. Och medan hon stod där och räfsade var de så fräcka att de öppnade fönstret och sa ”du Magda, vi ska dricka kaffe om en stund och då vore det bra om du bakade en kaka”. Och då slängde hon räfsan och rusade in igen.
 
– Då minns jag att jag sa till mormor: ”ni utnyttjar ju stackars Magda!” och det hade mormor inte tänkt på. ”Jamen, det har du rätt i!” sa hon. Och så åkte mormor iväg med bilen och var borta en hel dag. Och när hon kom hem fram mot kvällningen, öppnade hon bakluckan på bilen och skrek ”nu Magda har jag köpt en present till dig!” Och Magda tog mig i handen och vi rusade ner för trappan. Mormor lyfte ut en pappkartong. Vet ni vad hon hade köpt? Två hönor och en tupp. Och Magda utbrast: ”så bra, mamma, då kan jag baka kaka till pojkarna!” och jag tänkte ”nu går solen ner och Magda är förlorad.”
 
Sonja föddes 1933 i Nybro, där hon också har varit verksam under stora delar av sitt yrkesliv. Hon gick på Konstfack på 1950-talet och blev bästis med den kände glaskonstnären Erik Höglund. När Sonja berättar om denna tid blir det tydligt att hon är en rakt igenom empatisk, generös och omtänksam person, som engagerat sig mer för andras framgång än i den egna konstnärskarriären. Att Erik Höglund fångades upp av glasbrukschefen Erik Rosén, som på den tiden drev Boda glasbruk, berodde nog till stor del på att Rosén då var gift med Sonjas syster Märit. Själv insåg Sonja att det krävdes ett namn för att kunna leva på konsten. Därför utbildade hon sig till lågstadielärare, medan maken läste till mellanstadielärare. Barnens sätt att vara, tänka och berätta har på många sätt påverkat Sonja i hennes konstnärskap, menar hon.

– Läraryrket har varit så roligt! När jag hade pensionerat mig och flyttat hit till Södra Sandby fortsatte jag att arbeta som lärare på Gårdbyskolan här i grannbyn. Jag fick ju ingen riktig tjänst, men ett schema och ett uppdrag att hjälpa barnen.
 
– Min första lektion på Gårdbyskolan var i svenska och jag var fast besluten om att göra det så roligt jag kunde för barnen. Jag ritade på tavlan och fick plötsligt för mig att jag skulle spela piano medan barnen skrev. Så jag satte jag mig, ovetande om att det var hjul på den där stolen. Och jag ramlade under katedern! Kan du tänka dig!? Och där blev jag liggande en stund och ja, tiden var lång och jag tänkte ”men varför skrattar de inte!?” Så jag hasade mig fram för att se efter och då satt alla barnen med knäppta händer. De trodde jag var död, förstår ni. Och jag hoppade upp och sa ”ni är inte kloka barn! Detta kommer ni ju aldrig att glömma!? En fröken som ramlar under katedern – det är ju så roligt att man kan dö!” Och då skrattade de, äntligen. Och därefter, varje fredag, sa barnen: ”nu ska vi spela upp en sketch när du ramlar under katedern” och det kom alltid fram någon ny synpunkt på hur det hade gått till. Ja, det var min första skoldag här på Öland. Vad säger du om det!? 
 
Sonja vill visa oss ladan med utställningsobjekt innan hon släpper oss fria i trädgården. På hyllor och bord står keramik och på väggarna hänger tavlor i olja och akvarell.
 
– Tavlorna är bara till ”lyst”. Som ni ser finns det alltid en fågel med i bilden. Jag har en kråka förstår ni och hon är så söt. Hon bor i mitt päronträd. Där bor tre kajor sedan två år tillbaka och jag förstår inte hur de kommer överens. De samsas om ett hål där en sitter och sköter om ungarna medan de andra sitter uppe i trädtoppen och spanar. Och sedan byter de plats. De är så rejäla och riktiga! Fågeln ger så mycket glädje trots att den är så liten och det är ju det lilla som betyder någonting här i livet.
 
Ladan med utställningsobjekt vetter mot den avlånga, sagolika ”Östersjöträdgården” som hon kallar den. I öppningen blir vi stående medan Sonja berättar om hur den blev till.
 
– När min man dog kom en bonde från gården intill och berättade att långt där nere i grönskan finns det en bäck. I den ville hans mormor att han skulle hämta vatten för då fick hon så gott kaffe. Då var här helt igenväxt och bäcken syntes inte till. Så fick jag den strålande idén att jag skulle gräva upp bakgården ner till bäcken. Min dotter sa ”du har ju haft många idéer men den här tycker jag nog var lite väl bra”. Men det skulle hon aldrig ha sagt, för nästa dag åkte jag och köpte en skottkärra och en spade. Och så grävde jag upp alltihop ända ner. Och vad skulle jag göra det för? Nu kan jag ju inte sköta om det!? Men jag har fått tag i en fantastisk man som hjälper mig. Och det är vackert här, med havsutsikten! Vi har haft många skulpturer ute under åren, men numera är de betydligt färre.
 
Sonja går in för att ta sitt mellanmål medan vi vandrar runt och beundrar Östersjöträdgården. I tron att Sonja tar igen sig inomhus tar vi god tid på oss. När vi till slut återvänder till ateljén sitter hon och arbetar febrilt, som vore varje spilld minut ett slöseri med tid. Men Sonjas produktivitet bottnar inte i något annat än det faktum att hon njuter av sitt arbete.

– När man är så här gammal får man faktiskt lov att göra det som är roligt, säger hon. Huvudsaken är att man har någonting man tycker är roligt!
 
Även om det är med viss motvilja vi senare lämnar 84-åriga Sonja med hennes keramik och trädgård i den pittoreska lilla radbyn, är det med förvissningen om att hon med sina små skapelser aldrig behöver känna sig ensam.

Agnes Käll

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.