logo

DEBATT

Sopstrejken ett försök att rädda ackorden och lokala lönesystem

2017-08-07

När sopstrejken i Stockholm började klinga av har vi förmodligen kommit till en slutpunkt på en närmare 30 år lång process. Den handlar om renhållningsarbetarnas rätt att kräva ackordslöner, men också om konfliktmetoder, offentlig upphandling och effekterna av rikstäckande kollektivavtal. 

I början av juli beordrades renhållningsarbetarna vid Reno Norden att ta med nyckelkontrollanter i sopbilarna. Uppdragsgivaren Stockholms Vatten och Avfall planerade inför ett entreprenörsbyte i oktober och ville få ordning på alla nycklar som kan öppna de tusentals soprummen i Stockholms bostadsområden. Kontrollanterna skulle registrera vilka nycklar som passade var och säkra dubbletter. Chaufförerna vägrade ta med kontrollanterna. I stället gick omkring 150 arbetare ut i en vild konflikt sedan kollegorna vid miljöföretaget Liselott Lööf anslutit sig till konflikten.

För en utomstående kan det te sig märkligt att ett krav på kontroller av nycklar kan få sådana konsekvenser, men för sopgubbarna själva var det uppenbart att arbetsgivarna ville beröva dem ett av deras viktigaste redskap för att slippa lönesänkningar.

Vi får gå tillbaka till 1970-talet för att finna orsakerna till konflikten. Redan då var renhållningsarbetarna i Stockholm välorganiserade och relativt stridslystna. De utvecklade bland annat ett ackordssystem där antalet steg mellan soprum och bil samt antalet sopsäckar avgjorde lönens storlek. En strejk 1976 ledde till att systemet permanentades och dessutom till samhälleliga krav på bättre arbetsmiljö och mer lättillgängliga soprum. 

Den starka renhållningssektionen i Stockholm kom också att påverka förhandlingarna när Transport inledde arbetet med att skapa ett nytt rikstäckande kollektivavtal för alla privatanställda renhållningsarbetare. Det riksavtalet undertecknades 1976 och förordade ackord för alla berörda.

Den ambitionen sprack snart när det visade sig att de långa körsträckorna i småstäder och landsbygd gjorde det omöjligt att tjäna pengar på ackorden. Där blev tidlönerna kvar och i praktiken kom riksavtalet att godkänna två löneformer: tidlön och ackord.
När sedan sophanteringen steg för steg omvandlades till en återvinningsindustri där allt fler restprodukter började sorteras och inlemmas i kretslopp minskade antalet ackordsarbetare ytterligare. Systemet krävde enhetliga sopkärl i enhetliga system för inhämtning av hushållssopor men när de traditionella soprummen ersattes med olika former av källsortering och återvinningsstationer sjönk sopmängderna och därmed ackordslönerna. Många arbetare var dessutom trötta på den slitsamma och skadliga ackordshetsen och under 1990-talet gick även de större städerna över till tidlöner med förhöjd ackordskompensation – med stöd av de lokala fackliga organisationerna.

Processen påskyndades ytterligare av att allt fler privata företag började konkurrera om de offentligt upphandlade renhållningsuppdragen. De traditionella jättarna Sellbergs och Ragn-Sells möttes av hårdnande konkurrens och liksom när det gäller all annan upphandling av tjänster där löneandelen av produktionskostnaden är relativt hög, tenderade upphandlingarna att pressa ner lönerna mot avtalens miniminivåer. För Transport innebar det att det blev allt viktigare att värna om ”golven” i avtalen och se till att lägstalönerna höll sig på en anständig nivå. 

De kunde dock aldrig nå upp till de nivåer som en välavlönad ackordsarbetare i Stockholm nådde. Där gick det fortfarande att upprätthålla en modifierad poänglista som ofta gav flera tusen kronor mer i månaden. Men stockholmarna var snart helt ensamma om att kräva ackord.

Under 2000-talet har det systemet utsatts för ett antal attacker i samband med upphandlingar där kommunen tenderade att ta de anbud som kostade minst. Ett flertal företag försökte införa tidlöner och i ett fall försökte man ta in lågbetalda öststatsarbetare, men alla försök stupade på den starka fackliga solidariteten i Stockholms renhållningssektion. Man samtalade och planerade över företagsgränserna och visade dessutom tydligt att alla försök att sänka lönerna skulle mötas med olika former av motåtgärder som exempelvis maskningsaktioner eller vilda konflikter. Under den perioden blev också nyckelhanteringen en del av konfliktstrategin. Det var bara sopgubbarna själva som hade kontroll över alla de tusentals nycklar som låste upp soprummen och när en ny upphandling skulle leda till entreprenörsbyte kunde arbetarna vägra överlämna uppgifter om var nycklarna passade – om inte det nya företaget behöll ackorden.

Men steg för steg stramades möjligheterna åt. Efter en strejk 2009 accepterade Liselott Lööf ackorden för flertalet arbetare, men fem arbetare som vägrade gå över till tidlön för nya arbetsuppgifter sades upp. Transport drog tvisten till AD, Arbetsdomstolen, med krav på att domstolen skulle underkänna uppsägningen. Det gjorde inte AD. I stället förtydligades att arbetsgivaren hade rätt att använda tidlöner eftersom de var godkända i ett gällande kollektivavtal. Det blev allt tydligare att Stockholmsarbetarnas villkor vilade helt på lokalt fackligt arbete utan stöd i det centrala kollektivavtalet eller i den allmänt accepterade ordningen att det är arbetsgivarna som leder och fördelar arbetet.

Transport gjorde ett försök att få in särlösningar för Stockholm i det centrala kollektivavtalet 2010. Det misslyckades och ett 40-tal ilskna renhållningsarbetare trängde in på Transports förbundsexpedition för att protestera. Inte heller det hade någon effekt. Det gick inte att göra avsteg i riksavtalet för ett system som resten av Sverige hade lämnat. Alltså tecknades ett nytt kollektivavtal med fredsplikt i traditionell ordning.

Sommarens strejk bör ses som ytterligare ett försök att rädda ackorden och de lokala lönesystemen i Stockholm. Och arbetsgivarnas nyckelkontrollanter var en övertydlig signal om att Reno Norden ville sänka lönerna, utan nyckelbesvär, under det kommande entreprenörsbytet. Men efter närmare två veckors strid förklarade AD det närmast självklara: att strejken var olaglig och att de konfliktande arbetarna riskerade både böter och uppsägningar om de fortsatte med sin vilda strejk.

Då hade stora delar av konflikten redan gått i stå. Reno Norden hade tagit in bemanningsföretag och arbetarna vid Liselott Lööf hade minskat sina sympatiåtgärder. Det visade sig att konflikten närmast var spontan och att det nödvändiga planeringsarbetet var otillräckligt. 

Efter AD-domen gick ett antal anställda vid Reno Norden tillbaka till arbetet medan andra valde att säga upp sig eller sjukskriva sig. Företaget har tagit in bemanningsanställda som utför de frånvarandes jobb och Stockholms Vatten och Avfall fortsätter arbetet med att få kontroll över alla soprumsnycklar. Samtidigt pågår ett antal tvisteförhandlingar kring tvistens konsekvenser. Det mesta talar dock för att ackordslönernas dagar är räknade.

Efter den första oktober tappar Liselott Lööf sina uppdrag i Stockholm och då försvinner den starkaste och mest välorganiserade gruppen som kan ta strid för ackord. De anställda där har sagt att de inte söker jobb i företag med tidlöner.  Ett 60-tal arbetare i Reno Norden har sagt upp sig och ersätts nu av folk utan facklig erfarenhet. De ska utföra arbetet med nya tidsbaserade anställningskontrakt när företaget ökar sin andel av uppdragen i Stockholm efter den 1 oktober. Samtidigt tar de båda företagen Suez och Ragn Sells över stora delar av sophämtningen i Stockholm. Där tillämpas redan månadslöner.

Martin Viredius

DEBATT

Nästa delning av Mellanöstern

Erling Folkvord

2017-11-15

Den norske författaren Erling Folkvord befinner sig i den syriska staden Raqqa när han sänder detta material till Folket i Bild/Kulturfront. Då, den 20 september, firades Raqqas befrielse från IS, terrororganisationen som använde staden som sin huvudstad. Folkvord påpekar att han skrev sin översiktliga text innan Raqqa befriades och innan Turkiet invaderade den nordvästliga syriska provinsen Idlib.
Folkvord har rest i och rapporterat från Syrien och andra delar av Mellanöstern i 20 år.

DEBATT

Därför talar vi om imperialism

Anders Romelsjö

2017-11-10

FiB/K är för svensk alliansfrihet, mot ett närmande till krigsalliansen Nato och mot svenskt deltagande i angreppskrig runt om i världen. Vi bekämpar imperialismen, i första hand USA-imperialismen. Begreppet imperialism använder vi för att beskriva strävan efter världsherravälde men också för att analysera de ekonomiska drivkrafterna bakom staters utrikespolitik, förklarar Anders Romelsjö i denna artikel.

DEBATT

Anders Persson svarar

Anders Persson

2017-11-02

Sovjetunionen syftade verkligen till att militärt erövra Finland vintern 1939-40 - men inte  behålla landet. Erövrat hade man gjort förr, 1700-21, 1741-43 och 1808-09, men vid varje tillfälle bara velat behålla de bitar som man behövde för St Petersburgs/Leningrads säkerhet. Så svarar Anders Persson på Peter Jahnkes debattinlägg.

DEBATT

Angående "Tre myter om Finland"

Peter Jahnke

2017-11-02

I nr 10 av FiB/Kulturfront finns en artikel av Anders Persson med rubriken Tre myter om Finland. Den behandlar till största delen vårt förhållande till det finska språket. I den tredje myten tar han upp frågan om den ”ryska faran” och visar att ur ett historiskt perspektiv har Ryssland aldrig utgjort någon fara vare sig för Finland eller för Sverige vilket även jag anser. Det skriver Peter Jahnke.