logo

REPORTAGE

Sverige riskerar att få ett låglöneproletariat

2017-06-19

Den lägsta lagstadgade lönen i Sverige är noll kronor. Det kan låta orimligt, men är faktiskt sant.
– Svensk lönebildning har lagts utanför statens inflytande och ansvaret för lönenivåer ligger i stället i förhandlingar mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Här har facket lyckats bra, organisationsgraden har varit och är fortfarande hög och 90 procent av företagen är anslutna och bundna till kollektivavtal. Men en växande andel är det inte, säger Martin Viredius, som har arbetat inom Transport under 30 år.

 
Han poängterar att det i Sverige inte finns några lagstadgade löner. Den lägsta nivån är alltså noll kronor, vilket är ett helt okänt begrepp för de flesta medborgare, inklusive riksdagsledamöter.

– Facket är en folkrörelse med ansvar för att lönerna håller sig på en anständig nivå. Och det har vi lyckats bra med. Men skillnaderna mellan olika yrkeskategorier växer. I dag ser du en hög organisationsgrad i yrken med akademiker och tjänstemän, där kollektivavtal oftast inte har samma funktion som bland LO-arbetarna. För akademiker och tjänstemän blir ofta facket en hjälp att förverkliga den egna karriären, som exempelvis pilot eller läkare, medan arbetarna behöver ett mer kollektivt skydd för att motverka ren lönedumpning. Förmågan att skydda de egna intressena varierar dock.

Inom LO-kollektivet har vissa fackförbund, som Pappers, en organisationsgrad på nästan 100 procent.  Samtidigt är kapitalandelen av förädlingsvärdet inom industrin hög, medan löneandelen är förhållandevis låg. En investering i en ny pappersmaskin kostar flera miljarder, lönekostnaden blir därför låg andel av investeringskostnaden. 

– Men ser du på yrken som exempelvis tidningsbud eller städpersonal är förhållandet det omvända. Här är löneandelen mycket hög och kapitalkostnaden mycket låg. 

Det är samtidigt en löneandel som är utsatt för prispress när det gäller både privat och offentlig upphandling. 

– Vi slåss för att få in sociala krav i de offentliga upphandlingsunderlagen. LOU, Lagen om offentlig upphandling, bygger på EU:s upphandlingsdirektiv, som förbjuder krav på kollektivavtal. Om inte stat, kommuner och landsting lär sig att skriva upphandlingsunderlag med komplicerade sociala krav blir de tvungna att ta det lägsta anbudet, vilket innebär att en massa rufflare och fifflare, lönedumpare, får avtalen. Finns det dessutom inte fackligt engagerade medlemmar i företaget blir det eventuella kollektivavtalet ofta värdelöst eftersom ingen vågar kräva att det ska följas.
 
Struntar i avtalen
Enligt Martin Viredius finns det mängder av företag som tecknar kollektivavtal och sedan inte följer en enda stavelse. De anställda vet att om de ställer krav riskerar de att få sparken och då är det bättre att jobba för en låg lön än att inte ha någon alls.

– Det är den ”logiken” som börjar slå igenom. Du har en låg facklig organisationsgrad medan arbetsgivarna har en större benägenhet att organisera sig. Då framstår de som seriösa, trots att de inte tillämpar de avtal de egentligen är bundna av. Det är särskilt vanligt i privata tjänsteföretag, där missförhållandena kan skapa ett väldigt tryck nedåt på lönesidan.

Den stora flyktinginvandringen och EU:s öppna gränser bidrar till problemen. Inom Transport har man haft problemet med utländska förare i lastbilar, som inte tillämpar svenska kollektivavtal och inte heller svensk lag. Inom delar av fjärrtrafiken konkurrerar de ut seriösa svenska åkerier, som i sin tur tvingas lägga ned eller anpassa sig till de låga fraktpriserna och ersätta anställda svenska förare med billiga falska egenföretagare.

– Det här är en fråga som ingen riktigt tar itu med, inte ens Socialdemokraterna. Där har man varit relativt passiv medan de borgerliga partierna driver alltmer aktiva krav på att det ska utvecklas ett system med riktigt låga löner för ”enkla jobb”, där främst flyktingar ska tvingas acceptera riktigt låga löner för att komma in på arbetsmarknaden.
 
Följ det norska exemplet!
Transport anser att man i stället bör stärka kraven på att kollektivavtalen ska tillämpas. I en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter kräver förbudet att  regeringen snarast tillsätter en utredning som undersöker möjligheterna att följa Norges väg. Där öppnade man för att allmängiltigförklara kollektivavtal inom problemdrabbade områden redan innan EES-avtalet med EU trädde i kraft 1994, vilket innebär att kollektivavtalens kärnvärden och miniminivåer kan omvandlas till lag. Det blev också följden då öststatsutvidgningen av EU ledde till underbudskonkurrens och lönedumpning inom bygg- och oljeindustrierna.

– Regeringen bör överväga att göra något liknande. De svenska facken har blivit berövade möjligheterna att säkra anständiga överenskommelser. Det som nu har hänt är att hela borgerligheten och Svenskt Näringsliv har fått ett gyllene tillfälle att skapa förutsättningar för ett låglöneproletariat i Sverige. Kollektivavtalets primära uppgift är att skydda ”golvet”, att ingen går under, att inte arbetskraften säljer sig till ett pris som understiger en viss nivå. Nu har man kommit på att eftersom vi haft en omfattande flyktinginvandring ska vi sänka priset på arbetskraft ganska radikalt för att få in dem på arbetsmarknaden. Det kan ju låta tilltalande, men man ska också se att det redan finns mängder av nya svenskar som saknar språkkunskaper och den typ av jobb som inte ställer höga krav på yrkesutbildning eller språkkunskaper finns redan. 

Om fackföreningsrörelsen förlorar striden om att kollektivavtalen ska vara normerande och tillämpas på hela arbetsmarknaden kommer Sverige få ett  officiellt och sanktionerat låglöneproletariat.

– Man kan förstås ha en mängd åsikter om den solidariska lönepolitiken, men den har ändå lett till att vi har haft en arbetsmarknad där alla kunde försörja sig hjälpligt på ett heltidsjobb. Nu undermineras den och vi riskerar att få en amerikansk arbetsmarknad med extremt låga löner. Och då ska man dessutom komma ihåg att man i både USA och Storbritannien har en lagstiftning som säger att du inte får betala under en viss nivå. Den lagen har vi inte i Sverige.
 
Svenska modellen under attack
Trots att svenska staten har gjort allt ihärdigare försök att minska löneökningstakten i inflationsbekämningens namn har man i allmänhet hållit sig borta från direkta ingrepp via lagstiftning. De enda undantagen gäller import av arbetskraft från länder utanför EU, där arbetsgivarna tidigare kunde utnyttja exempelvis bärplockare utan några som helst konsekvenser. Nu krävs löner på strax över socialbidragsnivå för de grupperna. Nu riskerar systemet att spridas och många inom fackföreningsrörelsen anser att hela den svenska modellen är under attack.  

– Ja, det kan man nog säga. Den svenska modellen har underminerats på flera plan samtidigt. En hög facklig organisationsgrad är själva förutsättningen för att modellen ska fungera, och under de senaste årtiondena har den sjunkit relativt drastiskt, särskilt i de LO-förbund som organiserar arbetare i de privata tjänstesektorerna. Där ligger organisationsgraden ofta under 50 procent. Det innebär bland annat att de lokala kraven på att avtalen ska tillämpas försvagas och att oseriösa företag lever vidare trots att de borde drivas till konkurs.

Den försämrade organisationsgraden är en direkt följd av politiska beslut. 

– Man kan säga att ”dödsstöten” kom 2006 då alliansregeringen chockhöjde a-kasseavgiften och tog bort skatteavdragen. 11 000, eller omkring 15 procent av våra medlemmar, lämnade förbundet. Det var året efter att vi hade noterat vårt högsta medlemsantal, över 74 000 medlemmar. Medlemsavgifterna står för 98 procent av Transports intäkter, vilket förstås gjorde att vi fick drastiskt minskade resurser till vårt arbete.
För hela LO-kollektivet försvann 130 000 medlemmar.
 
Debatt om fackpampar
I slutet av mars i år skrev Aftonbladet en rad artiklar som fick till följd att Transports förbundsordförande Lars Lindgren avgick. Den som googlar på sökordet ”fackpamp” får relativt högt upp även Transports tidigare ordförande Hans Ericson, som tvingades avgå 1980 som en följd av att han semestrade på Kanarieöarna trots att LO:s styrelse hade uppmanat till bojkott av det Francostyrda Spanien. I Lars Lindgrens fall handlade det främst om restaurangnotor. I fjol publicerade Aftonbladet också en granskning av fackförbundet Kommunal, där de visade hur Kommunal hade spekulerat bort 320 miljoner kronor på krog- och konferensverksamhet. Skandalen växte snart till att innefatta lyxresor, porrshower och utrikesministerns hyreskontrakt.

Sådana här fackliga skandaler slår förstås direkt mot fackföreningsrörelsen. Domen över påstått fifflande fackordföranden blir hård.

– När det gäller Lars Lindgren så blev han närmast utsatt för en kupp och Aftonbladet blev ett redskap i en intern maktkamp inom Transport, där en falang ägnade sig åt anonym smutskastning och överdrifter. Det är djupt olyckligt. Verkställande utskottet måste kunna bjuda viktiga gäster på middagar inom normal ordning och Lasse har kanske gått över den gränsen vid någon enstaka gång. Han har däremot inte brutit mot någon uttalad policy.

Transports medlemmar kan ta del av en mer nyanserad bild av sanningen via tidningen Transportarbetaren, där Martin Viredius för övrigt inledde sin karriär inom förbundet i början av 1980-talet. Han blev sedermera invald i förbundsledningen där han arbetade mellan 2002 och 2012 då han gick i pension.

– Det är klart att många medlemmar reagerar med ryggmärgen när de läser Aftonbladet. Det finns alltid en risk när en person hamnar i en position som exempelvis förbundsordförande, att det kan locka till att man utnyttjar systemet och tar sig friheter. Det är ett jäkla tryck på ordföranden och ett stort ansvar på oftast helt vanliga arbetarkillar utan högre utbildning och vana vid att föra sig på krogen. Det finns en risk för att man dricker för mycket vilket bland annat drabbade Hans Ericson. Det finns en risk för ökande alkoholintag, vilket också har förekommit ett antal gånger. Men i någon mån ingår krogbesök i jobbet, många av de samtal som du måste föra med arbetsgivare förs ju på krogen. Så är det.

– Ett bra sätt att kunna hantera det är att vara ordentligt intellektuellt och känslomässigt ansluten till traditionella fackliga värderingar. Exempelvis att vara nykter och skötsam.
 
Sågs som främlingsfientligt
En förklaring till att frågan om lönedumpning inte står så högt på den politiska dagordningen kan sökas i den så kallade Vaxholmskonflikten 2004. Konflikten handlade om ett bygge i Vaxholm där det lettiska byggföretaget Laval un Partneri Ltd, med sitt svenska dotterbolag L&P Baltic Bygg stod på en sida, hårt uppbackat av Svenskt Näringsliv, medan Svenska Byggnadsarbetareförbundet stod på den andra med stöd av hela LO-sfären.

Laval un Partneri vann en upphandling av Vaxholms kommun om att bygga om en skola och företaget hade i det skedet inte ingått något kollektivavtal. Hösten 2004 tecknade företaget ett lettiskt kollektivavtal. Förhandlingarna med Byggnads strandade och bygget blev utsatt för blockad. 

– Under blockaden skrek några byggnadsarbetare ”Go home” och i särskilt de borgerliga tidningarna klassades det som utslag av främlingsfientlighet. Den inställningen har sedan förföljt fackföreningar som krävt likabehandling av gästande eller utstationerade arbetare i Sverige. För egentligen handlade Vaxholmsblockaden om en traditionell aktion mot strejkbryteri, och Byggnads, med hjälp av bland annat Transport, ville slå mot detta. Men det kom att beskrivas som en främlingsfientlig handling.

– Där någonstans tror jag att något skedde. Till och med delar av vänstern började tro att fackföreningsrörelsen var främlingsfientlig och principiellt emot utländsk arbetskraft – när den i själva verket bara kräver likabehandling och stopp för lönedumpning. Konflikten går igen i hela EU och i USA. Den politiska oförmågan att hantera problemen är säkert en förklaring till att marginaliserade arbetare utgör en viktig väljarbas för nationella populistiska partier, vilket komplicerar saken.

Martin Viredius anser att en del av lösningen ligger i allmängiltiga kollektivavtal som redan tillämpas ibland annat i Norge och Finland och som träder i kraft när man får problem med lönedumpning. 

”Vi behöver snart en ordning där lagstiftning och myndigheter hjälper till inom de arbetsmarknadssektorer där fackföreningarna inte längre kan eller får agera som pålitlig garant för anständiga löner och rimliga konkurrensvillkor”, skriver Transport i sin debattartikel.
 

Jan Bjerkesjö

REPORTAGE

Porträtt: Hjärta, hjärna och hjälpande händer

Hans O Sjöström

Den 20 december 1967 klockan 19.32 satt sextonåringen Gunnar Olofsson och såg på Rapport. På tv-skärmen såg han hur polisen angrep FNL-demonstranter som kom ut från ett möte i Folkets hus i Stockholm och folk som trotsade och bröt igenom poliskedjorna. När han reste sig hade hans syn på tillvaron förändrats.

REPORTAGE

Kvinnoskiftet på Nordansjö

Leif Stålhammer

I Frankrike strejk vid Renaultfabrikerna. I Sverige snurrar hjulen för fullt.  Det är högkonjunktur. Man tror på framtiden. Kårhusockupation i Stockholm var det visst också. Snart skulle Stora Gruvstrejken i Malmbergen bryta ut.
Många svenska företag hade brist på arbetskraft.

REPORTAGE

Vilhelm Moberg – omstridd fredsvän

Christer Lundgren

Författaren Vilhelm Moberg är aktuell och omstridd. Det visade sig då moderattidningen Barometern i Kalmar den 9 december i polemik mot ”den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson” ryckte ut för att i en ledare lägga Mobergs ord till rätta.

REPORTAGE

Med avslaget i Sverige försvann hoppet

Hanna Strid

Mustafa har kvar kortet som visar att han har varit asylsökande i Sverige. I matkön vid barackerna i Belgrad visar han upp LMA-kortet från Migrationsverket som gick ut i oktober. Sedan fick han inte vara kvar längre. Nu tänker han stanna i Serbien och vänta på att något ska ändras.