logo

DEBATT

Till den oengagerade ungdomens försvar

Varför är unga så oengagerade? Agnes Käll ser ett elitistiskt språkbruk som avskräcker de yngre från att engagera sig och önskar sig en riktig enhetsfront.
– Fredsaktivism går till exempel utmärkt att kombinera med både feminism och miljömedvetenhet, skriver hon.

Under fredssamtalen i Degerfors hände det vid flera tillfällen att jag fick frågan varför unga människor inte engagerar sig. Just så: ”du som är ung kanske kan svara på varför dagens ungdomar inte engagerar sig?” Där och då fann jag frågan absurd. Inte i sig – det gick knappast att blunda för den höga medelåldern bland deltagarna vid konferensen – utan för att jag förväntades agera talesperson för den stora och vagt definierade gruppen Dagens ungdom. Därtill närvarade jag själv under konferensen, varför det kändes olustigt att behöva stå till svars för de många människor som inte gjorde det.

Sedan konferensen avslutats (och jag inte längre har min ålder skriven i pannan) återgår jag emellertid gärna till kärnfrågan – vi kan kalla den ”åldersproblemet”
– som tål att resonera kring. Det tycks vara en allmänt hållen ståndpunkt att unga människor inte lätt låter sig värvas till organisationer som verkar för fred, anti-
imperialism och alliansfrihet. Organisationer vars idéprogram går på tvärs med den rådande mediediskurs, utifrån vilken opinionsbildare, lobbyister och allehanda sanningssägare deklarerar alltings tillstånd

Bristen på ungt engagemang nämndes i flera anföranden under fredskonferensen. Orsaker som föreslogs var bland annat bekvämlighet, informationsmättnad, indoktrinering av dominerande medieberättelser eller brist på tid och ork till följd av en skakig arbets- och bostadsmarknad. En återkommande teori var även att dagens aktivism har flyttat från gatan till Internet. Att den nya formen av engagemang är en ”klick”- eller ”gilla”-aktivism som utspelar sig inom sociala medier. Hur det än må vara så syns de i alla fall inte på mötena, ungdomarna!

Jag har en annan teori. Den är lika spekulativ som ovan nämnda förslag, men vann inte vidare stort gehör under fredssamtalen. För det första menar jag att den utbredda individualismen inte bör bortses från när åldersproblemet diskuteras. Ur ett sådant perspektiv är det tänkbart att engagemang närs av individens utsikter till ett ökat kulturellt och socialt kapital. Vad ungdomar torde vilja ha är alltså gemenskap och ett gott renommé. För det andra tycks dagens ungdom inte i första hand önska sig en samhällsomstörtande revolution. Det rådande samhällssystemet tendera ratt ses som något objektivt och konstant, varför varje ansats att göra gott – oavsett bakomliggande intressen – är att bedöma som god. Handlingar som utförs under välgörenhetsflagg anses till exempel vara av godo även om de bekräftar det kapitalistiska systemet och dess dysfunktioner. Företags sociala ansvarstagande omfamnas trots att det är ett försäljningsknep. För det tredje kommer ingen ungdom att engagera sig som upplever kunskapströskeln in till gemenskapen som alltför hög. Att bryta igenom språkbarriären som separerar de upplyst engagerade från de oupplyst oengagerade kräver stort mod av de senare, något som sannolikt är få förunnat.

Bekymret, som jag ser det, är att den ålderstyngda organisationen inte förmår tilltala ungdomen med ett språk som griper tag snarare än avskräcker med sin elitism. Ett språk som uttrycker tolerans och jämlikhet, i bemärkelsen att alla synpunkter och infallsvinklar som luftas i rummet bemöts och värderas på ett likvärdigt sätt. Och, inte minst, ett språk som ryms i den individualistiska tankevärlden och tydliggör att fredsfrågan angår var och en av oss. En förutsättning för att komma tillrätta medåldersproblemet är att inte på förhand döma ut ungdomar som okunniga eller ointresserade, utan att släppa in dem i diskussionen och låta dem ge uttryck för sina funderingar. Oavsett hur oupplysta och/eller språkligt vulgära de tankarna sedan må låta, ska de tas på allvar.

Om åldersproblemet uppfattas som ett reellt problem vore det därtill oförnuftigt att ta avstånd från rörelser vars idéprogram inte står i direkt opposition till den egna organisationens. Rörelser som inte lika explicit går på tvärs och som kanske därmed är mindre ålderstyngda. Fredsaktivism går till exempel utmärkt att kombinera med både feminism och miljömedvetenhet. Politiskt intresserade ungdomar kommer sannolikt inte att ansluta sig till organisationer som på minsta sätt framstår som antifeministiska. Därmed kan det också tyckas oförnuftigt att trotsa den politiska korrektheten på områden där den inte gör någon skada. (Jag tänker till exempel på irritationen som äldre personer i min närvaro visat över könsneutrala pronomen, eller uttryck som ”n-ordet”). Bättre vore att angripa åldersproblemet med ett språk som – när det är nödvändigt – anpassasefter rådande politiskt korrekta diskurs. Fnys till exempel inte åt de personer som gläds åt en regeringens ”feministiska utrikespolitik”. Beskriv i stället varför den inte kan sägas vara feministisk! Om situationen tillåter kan också påpekas att en aggressiv försvarspolitik knappast är att betrakta som ett miljövänlig sådan.

Vad Dagens ungdom behöver veta är att kampen för fred för med sig många andra fördelar på vägen. Denna insikt, liksom den att kampen underlättas om vi är många som hjälps åt, är det organisationernas uppgift att förmedla. En sann enhetsfront krokar arm med krafter som har gemensamma mål eller medel. Och endast en sann enhetsfront kan med sin öppenhet, bredd och tolerans förmå fånga upp reflekterande ungdomar på vägen.

Agnes Käll

DEBATT

Majoriteten ansluter sig till antinationalistisk politik

Benny Gustafsson

2018-01-11

Kurdisk nationalism ingen modell för folken i Mellanösternskriver Christer Lundgren i nr 12 av FiB, som ett svar på Erling Folkvords kunniga analys av situationen i regionen, i nr 11. Det är nog det enda i hans artikel som jag skriver under på. Den politik som majoriteten i den kurdiska rörelsen ansluter sig till är nämligen just antinationalistisk!

DEBATT

Kurdisk nationalism är ingen modell för folken i Mellanöstern

Christer Lundgren

2018-01-03

Kriget mot terrorismen i Irak och Syrien går mot sitt slut; IS och andra terroristorganisationer är på väg att besegras. Ur västmaktsperspektiv är de förbrukade som redskap för regimskifte i Syrien. I stället seglar kurdfrågan upp som instrument för söndring och herravälde. Den bild av denna etniska konflikt som Erling Folkvord ger i sin artikel (FiB/K 11/2017) är falsk, menar Christer Lundgren i detta debattinlägg.

DEBATT

Ett påpekande

Jan Myrdal

2017-12-28

Från bland andra Clarté har på nätet i ond avsikt spridits att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat för min resa till mötet i Moldavien. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

So long, president Mugabe

Hans Öhrn

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.