logo

DEBATT

Tre myter om Finland

2017-10-31

Finland var aldrig någon svensk koloni, utan en del av det svenska riket på samma sätt som Götaland, Svealand och Norrland. Dess bondebefolkning blev inte sämre behandlad än den i Småland eller Hälsingland. Finska språket respekterades med bland annat en finsk bibelöversättning 1642. Finska soldater slogs i armén på lika villkor med svenska. Finska riksdagsmän hade säte i ståndsriksdagen i Stockholm.

När Finland 1809 kom under ryskt styre var det en stor bit av Sverige som styckades av. Fastän Finland hade status av ”storfurstendöme” var landet i själva verket ett ”parallell-Sverige”, där svensk lagstiftning, domstolsväsen, administration levde vidare. Eftersom ”rest-Sverige” genomförde genomgripande grundlagsförändringar 1809 och 1866, kan man säga att ”ryska Finland” länge var mera ”svenskt” än "svenska Sverige".

Ännu i dag är Finland det land som liknar Sverige mest. Att översätta Emil i Lönneberga går bara att göra med precision till finska. Illbattingen blev som vuxen ordförande i kommunalnämnden – och sådana fanns bara i Sverige och Finland. Brevlådor i Finland och Sverige är gula, medan danskar och norrmän har röda. Finländare och svenskar har fem siffror i postnumren, medan brev kan delas ut med enbart fyra i våra västliga grannländer. 

Trots dessa likheter var ändå Finland och dess folk insvepta i något slags mystik. Språket antogs hysa magiska egenskaper, folket ansågs segt och envist, och över alltihop kastade grannen i öster ständigt sin skugga.

Sakkunniga som har forskat i de finsk-svenska relationerna har förundrat sig över asymmetrin i fördomarna. Medan finländarna har hundratals roliga vitsar om korkade svenskar, finns det nästan inga liknande skämt på svenska. I stället gör vi norrmännen till åtlöje. Förklaringen experterna kom fram till var, om jag minns rätt, att svenskarna alltid har hyst, om inte rädsla så stor respekt för finländarna. De har gällt för att vara ena baddare med kniven och flaskan, för att jobba bra, slåss med ryssen och knulla fruntimmer. ”Vad var det första Pekka gjorde när han kom hem från Vinterkriget?  Älska med sin fru. Vad var det andra Pekka gjorde? Ta av sig skidorna...”

Men denna typ av fördomar börjar höra gångna tider till. Det som i dag inger respekt är det finska utbildningssystemet, konsten och diplomatin. Men alla svenskar har inte övergivit storebrorsattityden. Erkki Tuomioja, tidigare bland annat finsk utrikesminister, klagar i sina memoarer över moderaten Carl Bildts besserwisserattityd, och man kunde i fjol se hur den likaledes moderata riksdagskvinnan Karin Enström inför tv-kameror kritiserade Finlands president för att han bjöd in Vladimir Putin.

Nu när Finland fyller 100 år är det kanske lämpligt att peka på andra mer aktuella fördomar om Finland och dess folk.

1. Finska språket är omöjligt att lära sig. För 35 år sedan skrev jag i FiB/K en artikel om att ”finska är lätt”. Vad som är ”lätt” eller ”svårt” är relativt, men vi bör betänka att engelska, med sin oregelbundna grammatik och stavning, är ”lätt” eftersom vi sedan barnsben matas med det varje dag. Finskan har tvärtom en ovanligt logisk och transparent grammatik, ungefär som ett programmeringsspråk. Det är tack vare de så kallade "fennomanerna", svenskspråkiga finska nationalister, som i mitten av 1800-talet vinnlade sig om att få finskan till ett utvecklat skriftspråk. De omtalade 15 kasusen fungerar i de flesta fall som våra prepositioner, men är mycket lättare att lära än våra egna (eller tyskans!).

Uttalet är enkelt: man uttalar som det står. Dubbelt a (”aa”) uttalas långt, enkelt a uttalas kort. På svenska är det ju ofta en konsonant som bestämmer vokalens längd: "hal – hall" eller "hat – hatt" och "skön – sjön". De dubbla konsonanterna kan vara lite knepiga, men finländarna brukar förstå även om man blandar ihop ”tuli” (hen kom), ”tuuli” (vind), och ”tulli” (tull). 

Det finns tusentals svenska eller nordiska låneord i finskan. Ordet för stad, ”kaupunki”, är gammalnordiskt och lever kvar i vårt ”köping”. Om ett låneord inleds med mer än en konsonant, behålls bara den sista. ”Strand” blir ”ranta” och ”skruv” blir ”ruuvi”. 

2. Det magiska finska språket. När jag propagerar för att fler svenskar bör lära sig lite finska, möter jag ofta på motstånd från oväntat håll – från finnarna själva. Till skillnad från fransmännen, som vill att hela världen ska tala franska, vill finnarna ha sitt språk som en ”hemlig kod”. Men det finns också föreställningar att det är något med finskan som lyfter den över andra språk, att den har helt oslagbara kvaliteter. Se bara på den finska kulturen och samhörigheten. Om detta finns åtminstone tre saker att säga:

* Trots att norskan och svenskan internationellt sett är två dialekter av samma språk verkar det inte skapa svårigheter för vare sig norsk kultur eller patriotism. Det är andra faktorer än grammatik och ordlistor som formar kultur och nationskänslor.

* Vid Norges införlivande i unionen med Sverige 1814 lär norrmännen utanför Östlandet (där norskan, som talades var till hälften danska) inte ha motsatt sig svenska som det nya riksspråket. Det hade troligen lika lite påverkat den norska nationalismen 1905 som engelska språket har dämpat nationalismen på Irland.

* Hade Finland vid något skede försvenskats (med kvarlevande finsktalande i de nordligaste och östligaste delarna) hade det i sig inte verkat hämmande på kulturen. Ty den konst som skapats av svensktalande finländare (Johan Ludvig Runeberg, Jean Sibelius, Tove Jansson med flera) är ju i toppklass. Vi hade kanske aldrig hört talas om Väinö Linna, Alvar Aalto eller Aki Kaurismäki, men väl om Weine Borg, Alvar Bölja eller Åke Hjortberg.

3. Den ryska faran. Det finns en föreställning om att Ryssland alltid har varit och kommer att vara på språng för att invadera Finland (och sedan Sverige). Det är ju oftast med grannarna man kommer i krakel. Men inte alltid. När Sverige våren 1940 hotades att dras in i krig mot två stormakter var det inte mot "the usual suspects" Ryssland eller Tyskland, utan Frankrike och Storbritannien. Våren 1940 var de på väg att invadera norra Skandinavien för att komma åt malmgruvorna.

* Historiskt sett är det inte Ryssland som varit den mer aggressiva parten. Det var Ryssland som blev anfallet 1741 och 1788. 1700 anföll visserligen Ryssland, men trots att man erövrade hela Finland, lämnades större delen av det tillbaka i freden 1721. Detsamma i freden 1743 då också hela Finland hade ockuperats. Från rysk sida framstod Finland som en massa ointressant skog och de territoriella vinsterna syftade bara till att trygga S:t Petersburgs säkerhet. 

* Det stora undantaget är det idiotiska vinterkriget 1939–40 eftersom ryssarna då verkligen försökte erövra hela Finland. Bakom beslutet låg inte bara missbedömning av de inre stämningarna i landet utan möjligen också dåliga kunskaper i historia: 1808–09 hade ju Finland erövrats så lätt. Den ryske tsaren Alexander I var av Napoleon tvingad att anfalla Sverige och passade på att lägga beslag på den i grunden offensiva fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Att också resten av Finland kom att anslutas till Ryssland berodde på att den tongivande delen av den svensktalande överheten i landet hellre ville höra till världsmetropolen S:t Petersburg än till det provinsiella Stockholm.

* Finland har och har alltid haft ett starkt folkförsvar, mest riktat österut, men också mot andra väderstreck: 1944–45 stred landet för att driva ut Nazityskland från norra Finland. När Sovjetunionen kollapsade 1991 lät Finland sig  inte luras av illusioner  om evig världsfred utan behöll sitt folkförsvar intakt.

Till sist en blick framåt. Bortsett från den så kallade förryskningsperioden som inleddes i slutet på 1800-talet levde Finland gott med administrativ autonomi under tsaren. När landet 1917 förklarade sig självständigt var det inte främst det ”ryska” man ville komma bort ifrån utan ”bolsjevismen”.  Sedan 1992 har Finland och Ryssland inte alltför olika samhällssystem och det skulle inte förvåna mig om de för det mesta goda relationer som rådde före 1917 kan komma att återskapas.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Anders Persson

DEBATT

Nästa delning av Mellanöstern

Erling Folkvord

2017-11-15

Den norske författaren Erling Folkvord befinner sig i den syriska staden Raqqa när han sänder detta material till Folket i Bild/Kulturfront. Då, den 20 september, firades Raqqas befrielse från IS, terrororganisationen som använde staden som sin huvudstad. Folkvord påpekar att han skrev sin översiktliga text innan Raqqa befriades och innan Turkiet invaderade den nordvästliga syriska provinsen Idlib.
Folkvord har rest i och rapporterat från Syrien och andra delar av Mellanöstern i 20 år.

DEBATT

Därför talar vi om imperialism

Anders Romelsjö

2017-11-10

FiB/K är för svensk alliansfrihet, mot ett närmande till krigsalliansen Nato och mot svenskt deltagande i angreppskrig runt om i världen. Vi bekämpar imperialismen, i första hand USA-imperialismen. Begreppet imperialism använder vi för att beskriva strävan efter världsherravälde men också för att analysera de ekonomiska drivkrafterna bakom staters utrikespolitik, förklarar Anders Romelsjö i denna artikel.

DEBATT

Anders Persson svarar

Anders Persson

2017-11-02

Sovjetunionen syftade verkligen till att militärt erövra Finland vintern 1939-40 - men inte  behålla landet. Erövrat hade man gjort förr, 1700-21, 1741-43 och 1808-09, men vid varje tillfälle bara velat behålla de bitar som man behövde för St Petersburgs/Leningrads säkerhet. Så svarar Anders Persson på Peter Jahnkes debattinlägg.

DEBATT

Angående "Tre myter om Finland"

Peter Jahnke

2017-11-02

I nr 10 av FiB/Kulturfront finns en artikel av Anders Persson med rubriken Tre myter om Finland. Den behandlar till största delen vårt förhållande till det finska språket. I den tredje myten tar han upp frågan om den ”ryska faran” och visar att ur ett historiskt perspektiv har Ryssland aldrig utgjort någon fara vare sig för Finland eller för Sverige vilket även jag anser. Det skriver Peter Jahnke.