logo

REPORTAGE

Tredje generationen flyktingar

Det som skulle bli en tillfällig bostad under den värsta krisen mellan Israel och Palestina 1949 är i dag hem för de flyendes barnbarn. Utan rättigheter och i osanitära bostäder byggda för några tusen bor det i dag över 20 000 människor. Lucas De Vivo har besökt flyktinglägret Shatila i Libanon.

På den centrala gågatan går el-ledningarna som dragits mellan de dåligt byggda husen tvärs kors och tvärs.

Det första som slog mig var kontrasten. Kvällen innan hade vi gått på Beiruts lyxiga shoppingstråk i Down town där butiker med haute couture och de där vanliga klädaffärerna som man känner igen från Sverige delar på utrymmet. Vi hade druckit kaffe på en lyxrestaurang vid vattenpromenaden Corniche, tittat på yachterna som ligger på rad och funderat på vart vi skulle resa om vi hade haft turen att födas av lika rika föräldrar som dem som nu satt på däck. De rika libanenserna vid bordet intill beställde in mezzerätt efter mezzerätt, till synes oberörda av prislappen som hade fått oss att nöja oss med kaffe, och sög på sin vattenpipa. Åt ena hållet låg Medelhavet blankt, åt den andra reste sig stora skyskrapor i glas med olika hotellkedjors namn på fasaden.

Och nu, mindre än 24 timmar senare, och en tio minuters resa i en liten, extremt sliten och inrökt minibuss, den libanesiska motsvarigheten till lokaltrafik, står vi mitt i misären. Tusentals elkablar går mellan de slarvigt byggda och än sämre underhållna husen.

”Detta måste vara varje elektrikers mardröm”, tänker jag medan vi sakta promenerade nerför vad som kan kallas huvudgatan.

Priserna är inte ens en fjärdedel av de vi kvällen före hade betalat. Utmed vägen säljs märkeskopior från Syrien, mat, religiösa kläder och annat som behövs för att leva ett liv eller försöka att försörja ett. Med i sällskapet finns en britt, som arbetar för en lokal NGO som hjälper flyktingarna i lägret. Han bor själv här, eftersom det är det enda boende han har råd med, då det ideella arbetet inte ger några större summor i lönekuveret. Han berättar att hyran inne i Beriut ligger ungefär på svensk nivå, medan han i Shatila betalar 100 dollar i månaden. Han guidar oss och hjälper till med översättning. Det blir främst att förklara att några lokala boenden vill ta selfies med oss.

Det är nu den tredje generationen som bor här. Deras farföräldrar flydde undan den Israeliska expansionen och lägret etablerades 1949. Tanken var att de skulle stanna ett litet tag, tills det lugnat ner sig igen. Det har det, som vi vet, ännu inte gjort. Det finns många barn som drar runt i lägret, men det finns inga lekplatser.

FOTO: Lucas De Vivo

På vattentornet, som drivs av FN och som förser hela Shatila med vatten, vattnet är dock inte drickbart och duger knappt att tvätta sig med, sitter en enorm nyckel – symbolen för flykten. Vår guide berättar hur många familjer fortfarande har sina nycklar kvar.

– Så är det ofta när man tvingas fly. Man har nycklarna kvar eftersom man en dag ska åka tillbaka till sitt hem. Det var ju i alla fall tanken när man kom hit.

I en skobutik där vi stannar till för att någon i vår lilla grupp vill kolla in det digra utbudet får man nästan ta fram mobilen och lysa för att se prislapparna. Det finns ingen el just nu. Hela Libanon lider av brist på elektricitet och elen bryts kontrollerat tre timmar varje dag, men i lägret är det många resor värre. El kan saknas så mycket som 16 timmar om dagen, och till skillnad från inne i staden är det få här som har råd med en generator som kan producerar ström under de timmar när den saknas.

Det är trångt längs gatorna – och det är inte så konstigt. Området är byggt för att kunna hysa 3 000 människor, men i dag bor där, enligt de uppskattningar som är svåra att göra då många som flyr kriget i Syrien inte registrerar sig, 20 000 personer, alltså sex och en halv gånger fler. Det har gjort att många hus byggs på med nya våningar, och det har hänt att hela byggnader kollapsar av tyngden.

De palestinska flyktingarna saknar många rättigheter i Libanon. De ses, som bäst, som andra klassens invånare. Enligt Human Rights Watch bor det upp till ungefär 300 000 palestinier i Libanon. De är enligt lag förbjudna att jobba i 25 olika yrken, bland annat som läkare och jurister, och saknar äganderätt till boenden.

En libanes som jag pratar med några timmar efter vårt besök undrar hur vi tänkte när vi åkte till Shatila.

– Det finns inget att se där, den där skiten är det sämsta med hela Beirut. Varför stannade ni inte i centrum i stället, där det är så vackert? frågar han oss.

Men trots fattigdomen, bristen på grundläggande rättigheter, överbefolkningen och de bristande framtidsutsikterna är alla vi träffar väldigt trevliga. Flera vill ge oss en high five när vi passerar och andra stannar helt apropå och frågar vår guide saker på snabb arabiska. Han skämtar och skrattar och de som stannat åker snart vidare på sin moped eller återgår till sina sysslor.

Men om situationen är lugn på ytan så kokar det under. Det märker vi av när två pojkar, kanske åtta år gamla, försöker sälja med tidningar som de bär i en bunt i famnen. Jag stannar upp för att försöka köpa en när jag plötsligt ser hur en äldre man tar tag i pojkens krage och börjar skrika. En annan, storväxt, man som sitter några meter bort ställer sig upp. Guiden förklarar att han nog inte är att leka med, eftersom en stor tatuering går ändå upp till hans hals, något som man vanligtvis inte ser i lägren då det är haram enligt islam. Ur sina träningsbyxor tar han fram en pistol, och samtidigt säger guiden att vi ska vända om och gå.

Det visade sig att pojkarna tillhörde en shiamuslimsk gruppering, och hade vandrat över i ett sunnimuslimskt område. Situationen verkade lugna ner sig snabbt.

– Det är inte så konstigt egentligen, titta hur de lever! De blir bråk för minsta lilla sak här, eftersom folk är så desperata och frustrerade. Det är det som är det farliga. När som helst kan det smälla ordentligt. Det ligger liksom och puttrar, förklarar vår guide.

FOTO: Lucas De VivoÄven om det möjligtvis känns otryggt för vårt lilla sällskap är det bara för oss att åka tillbaka till strandpromenaden i den där inrökta bussen. Men för de boende här finns det ingen buss som tar dem någonstans. De är födda här, och om inte världsläget ändras drastiskt är de dömda att se sina barn växa upp och dö här också. Enligt obekräftade uppgifter jag har fått firade befolkningen på gatan i lägret när en IS-självmordsbombare sprängde sig själv i ett shiamuslimskt område i november förra året. Hade jag fått höra det innan hade jag undrat vad det är för idioter som håller till i dessa läger. Men när den islamiska staten kan erbjuda lön, medborgarskap och en dröm om ett värdigt liv förstår man varför organisationen fortsätter att växa.

Lucas De Vivo

REPORTAGE

Betong och systerskap

Ida Vanhainen

2017-06-07

Medlemmarna i Roller Derby Beirut, Libanons första och enda lag i sporten roller derby, kommer från olika delar av Mellanöstern, har olika religioner och talar olika språk. De unga kvinnorna i laget bryter normer inte bara genom sporten de utövar, utan även genom den unika vänskap de har byggt mot alla odds. 

REPORTAGE

Splean fångar karakteristiska ryska känslan

Pelle Sunvisson

2017-07-05

Kön ringlar sig runt kvarteret i Slakthusområdet i Stockholms södra utkanter. Första halvan av maj har varit kallare än vanligt och de väntande är påpälsade. Några har kommit direkt från arbetet. De flesta ska dit igen i morgon bitti. I Sverige är inte segerdagen en högtid. Att ett av Rysslands största rockband har Sverigepremiär är ett firande i sin egen rätt.

REPORTAGE

Skolan blir den trygga punkten för ensamkommande barn

Jan Bjerkesjö

2017-07-03

För de ensamkommande flyktingbarnen blir skolan den trygga punkten i tillvaron, som ett andra hem i brist på annat. Men det är i många fall stressade och olyckliga barn som svenska skolan har att ta hand om när asylrätten har skärpts.
En som har erfarenhet av detta är rektorn Harri Koski på Mörbyskolan i Danderyd, som tidigare bland annat även har arbetat på en skola i Järfälla.

REPORTAGE

Russelltribunalen i Stockholm för 50 år sedan – sedd med CIA:s ögon

Mike Powers

2017-06-30

Arkiv från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, som nyligen gjorts tillgängliga, ger en bild av Russelltribunalen, som hölls i Stockholm 1967 i protest mot USA:s krig i Vietnam. Dokumenten belyser samtidigt spionorganisationens ingående informationsinsamlade.
För 50 år sedan blev Stockholm centrum för den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam. Där hölls 1967 två viktiga möten: Russelltribunalen i maj och Världskonferensen om Vietnam i juli.