logo

KULTUR

Två filmer om Winston Churchill

I Darkest Hour spelas Churchill av den skicklige Gary Oldman.

2018-03-05

Historiska personer som är värda att berätta om är alla komplexa. Storbritanniens stora krigsledare Winston Churchill är inget undantag från denna regel. Under förra året kom inte mindre än två biografiska filmer om honom. Den senaste berättar om den sakligt sett stora förlusten vid Dunkerque, som utspelade sig i månadsskiftet maj–juni 1940, Joe Wrights Darkest Hour. Den förra, Jonathan Teplitzkys Churchill, behandlar premiärministerns vånda strax före de västallierades största seger, den enorma luft- och sjölandsättningen i Normandie den 6 juni 1944.
 
Att göra två nya filmer om Winston Churchill är en knepig uppgift. För det första är det inte självklart hur man bör se denne koloniala förvaltare, för det andra har ingen mindre än Albert Finney satt normen för hur han ska tolkas dramatiskt, i filmen The Gathering Storm (2002).

Typiskt för vår tid är kanske att det i båda de nya filmerna är krigshjälten som skildras. Åtskilliga av den brittiska premiärministerns många kontroversiella politiska utspel marginaliseras. Visserligen nämns katastrofen i Gallipoli under första världskriget i förbigående i Darkest Hour, och händelsen spökar filmen igenom i Churchill. Kanske är det senare mera riktigt. Anfallet mot Gallipoli, som ägde rum 1915–16 med marinministern Winston Churchill som en av initiativtagarna, blev ett svidande nederlag. Bland annat förlorades i stort sett hela de nyazeeländska och australiska styrkorna i striderna mot de osmanska försvararna. 

Gallipoli var en av anledningarna till att Churchill politiskt marginaliserades under mellankrigstiden. Även hans vägran att tillåta indiskt självstyre bidrog.

Ingen av filmerna nämner något alls om Irland, där han satte in den ökända paramilitära styrkan Black and Tans mot den irländska civilbefolkningen under förevändning att den skulle kämpa mot Irländska republikanska armén, IRA, under befrielsekriget. 
Inget nämns heller om att han förordade kemisk krigföring mot kurder och afghaner: ”Jag förstår inte lättkränktheten över användningen av gas” skrev han i ett memorandum då han var krigs- och luftminister 1919. ”Jag är starkt för användningen av giftgas mot de ociviliserade stammarna.” 

Inte heller nämns den plötsliga handlingsförlamningen under den bengaliska svälten 1943, som krävde runt tre miljoner människors liv.
Det förekommer olika förklaringar till dessa ställningstaganden och handlingar bland historiker, men utan en diskussion om dem kan ingen berättelse om Churchill anses vara färdig.

Så hur klarar sig de två nya filmerna då? I Darkest Hour spelas Churchill av den skicklige Gary Oldman. Men historien står i vägen för rolltolkningen. Allt krut läggs på dragkampen mellan parlamentets mera moderata falang, som ännu inbillade sig att Hitler kunde blidkas vid förhandlingsbordet, främst företrädd av den ängsliga premiärministern Neville Chamberlain (Ronald Pickup), och en Churchill som då redan hade förstått situationens allvar: för att krossa nazismen krävdes krig, vilket han förstås hade rätt i. Men personskildringen förenklas och dramatiken skymmer. I jämförelse med Albert Finneys rolltolkning blir Gary Oldman nära nog en seriefigur. Men det är problem i personregin, inte i Oldmans prestation.

Brian Cox Churchill i filmen med samma namn, har välkomnats av kritiken. Men det är svårt att köpa den plötsligt samvetsömme grubblande Churchill, som några dagar före landstigningarna i Normandie på D-dagen, den 6 juni 1944 plötsligt bestämmer sig för att äventyret inte är värt brittiska människoliv, och hur Dwight Eisenhower (John Slattery) och Bernard Montgomery (Julian Wadham) försökte få honom att köpa deras planer för britternas och kanadensarnas landstigningar vid Gold Beach, Juno Beach och Sword Beach. Måhända stämmer det att Churchill verkligen var så tveksam som han är i filmen, men Brian Cox förmår tyvärr inte förmedla det trovärdigt. Å andra sidan är birollerna lysande, Miranda Richardsons Clemmie Churchill liksom Richard Durdens Jan Smuts är väl värda att se.

Jämfört med The Gathering Storm med Albert Finneys klssiska Winston och Vanessa Redgraves Clemmie Churchill (och med Derek Jacobi i en biroll som Stanley Baldwin) är de två nya filmerna ganska bleka. I The Gathering Storm tillåts heller inte dramatiken stå i vägen för skådespelarnas prestationer, kanske mest för att de utspelar sig i slutet av The Wilderness Years, perioden i politisk isolering innan Churchill åter tog plats på den globala politiska arenan. Det tillåter Albert Finney att göra en mångfacetterad, intelligent och styckvis sensuell tolkning av statsmannen som såg ut som – och som uppförde sig som – en bulldogg, vann andra världskriget, och som sannolikt skulle ha fått Nobels fredspris om han hade varit samtida med oss. Men på den tiden ansåg Nobelpriskommittén att det vore orimligt att ge en krigare ett fredspris, därför fick han i stället litteraturpriset 1953.

 

Teckna en prenumeration på FiB/K här

Joacim Blomqvist

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.