logo

KULTUR

Ulrika Mars - om varför "det lilla" måste göras

2017-04-21

Jag träffar Ulrika Mars på ett kafé i Hägerstensåsen. Vi borstar av oss snön, tar i hand, klagar på kylan och stressen men enas om att det är bättre än slask. Vi serveras te i massproducerade koppar och jag påbörjar intervjun. Ulrika svarar utförligt och inlevelsefullt och jag rycks med i hennes berättelser och resonemang. Det ostrukturerade samtalet som far hit och dit blir allt mindre av en neutral utfrågning. När jag senare går igenom inspelningen får jag skämmas över min tvivelaktiga insats som reporter.

Hur skulle du beskriva din konst?

– Jag ser det som mitt uppdrag att rikta strålkastare mot det som är gemensamt hos människor. Jag försöker se förbi det småaktiga, rädslorna, och i stället beskriva vad som binder oss samman. Ibland kan det vara triviala saker, som till exempel sms, andra gånger rör det sig om jätteviktiga fenomen, som migration över kontinenter. Oavsett vilket handlar det alltjämt om strävan och längtan. Det handlar om den vandring vi gör som människor, från ung till gammal och från morgon till kväll. Ja, ungefär så skulle jag beskriva temat för min konst. 

– Sedan är textil mitt medium. Jag är utbildad brodös och har provat allt från att färga silke och brodera med guldtråd, till att hänge mig åt de mest banala uttrycken. Det kan till exempel röra sig om korsstygn på en handduk i syfte att göra också det relevant. Men jag försöker att inte binda mig vid materialet. Lika ofta som textila förebilder använder jag text eller fotografi.

Ulrikas intresse för till synes triviala aspekter av den mänskliga tillvaron har mött flera spydiga kommentarer. Många gånger har hon fått frågan när hon tänker sluta ägna sig åt ”småsaker” för att i stället fokusera på de stora och viktiga. Hon anser emellertid att sådana invändningar bara har stärkt henne i sin övertygelse att det hon gör är viktigt. Det är det lilla som måste göras!

Vad menar opponenterna när de säger ”de stora sakerna” tror du?

– Det småskaliga broderiet räknas inte som något riktigt konstverk, på samma sätt som den lilla dikten inte ses som något riktigt skrivande. Sådana föreställningar genomsyrar de flesta aspekter av tillvaron. Jag fick till exempel barn i ganska ung ålder. När min första son föddes var jag 22 år gammal. Många reagerade på det genom att säga ”jamen, det ska nog gå ändå”, som om det vore ett lite pinsamt misstag, att jag borde ha strävat efter att göra något ”större” av mitt liv. Och det där bär människor med sig hela tiden: känslan av att man borde ha åstadkommit bättre. Men alla människor gör så gott de kan och allt jobb räknas och är värdefullt. Jag borde kanske ha blivit en doktor eller forskare, men jag kunde inte det och blev därför en brodös. 

Varför är så viktigt att göra skillnad mellan egna och andras bedrifter?

– Jag tror att människor försöker rättfärdiga sig själv och sitt eget arbete. Att det man själv gör är något ”helt unikt”. Men det är det egentligen inte. Strävan efter att göra skillnad är som en metafor för konsten. För mig är konst att göra någonting utöver minsta möjliga. Akademin är förstås en sak, men det kan också handla om något så banalt som att måla garaget blått eller samla på lego. Konst förekommer i alla sammanhang och det måste vi värna om, i stället för att se upp eller ner på vissa saker. 

För många konstnärer är det viktigt med en distinktion mellan konst och icke-konst, för att man ska kunna organisera sig och verka för konstnärers förbättrade villkor. Vad anser du om det?

– Båda delar är förstås viktiga. Jag tror dock att en stor del av konstnärers organiserade verksamhet handlar om rättfärdigande, eftersom resten av samhället tycker att det man gör är helt onödigt. Och då vill man som konstnär säga ”nej, det här är viktigt på grund av det och det”, och så gör man alla möjliga skillnader mellan sig själv och andra. Det finns en inneboende skräck för att inte räknas, att inte vara duglig. 

2014 och 2015 visades Ulrika Mars utställning På fabriken på Hälsinglands museum respektive Runö folkhögskola. I broderi skildrades vardagen för 1930-talets arbetarkvinnor i och utanför Holma Hälsinglands linnespinneri, i det lilla samhället Sörforsa. Utställningen var en av anledningarna till att Ulrika utnämndes till 2015 års Ahlbeckstagare. Enligt Ahlbecksstiftelsens motivering belönades hon ”för sitt sätt att använda det textila materialet för att skildra kvinnors villkor, industriella motiv och industrihistoria genom bland annat fabriksarbeterskorna vid linfabriken. Med ett till synes enkelt broderi fångar Ulrika Mars en hård miljö, ett hårt arbete. Hennes porträtt (…) förmedlar bilder och berättelser av starka kvinnor”.

– Det kändes jätteroligt och överraskande! Särskilt mot bakgrund av att flera verkat reta sig på att jag arbetar med ett töntigt medium och att jag envisas med att skildra kvinnor. Men jag känner att det är nödvändigt, eftersom nästan all arbetarkonst handlar om män. Den skildrar män i gruvor, män på järnväg, män i bruk, män som tegelbärare och så vidare. Om det någon gång berättas om kvinnor, så är det ofta hemmafruar som porträtteras. Det är märkligt eftersom textilindustrin var Sveriges största industri ett tag, och där var det ju nästan bara kvinnor som arbetade. Man försöker få det att låta som om det är ett ”nytt påfund” att kvinnor jobbar. 

Holma Hälsinglands linnespinneri var en viktig del av Sveriges största linkoncern och på 1950-talet stod Almedahls för huvudparten av linneproduktionen i Sverige. Att Ulrika är bekant med fabriken har sin början i att hennes mor och mormor är födda och uppvuxna i Forsa och att hon därmed har brukat fira sina sommarlov på orten. Efter gymnasiet började hon läsa textil på den lokala folkhögskolan och fick lära sig om saker hon tidigare aldrig hört talas om, som vävning, knyppling och växtfärgning. 

– Jag är uppvuxen i en förort till Stockholm. Du vet, hade bara ätit fiskpinnar och tittat på MTV. Jag visste ingenting! Och så kom jag upp till Hälsingland och tänkte att jag skulle få brodera, sy kläder och batikfärga t-shirts. Men på schemat stod ”vävning 85 procent” och jag var tvungen att räcka upp handen och fråga vad det var för någonting.

När Ulrika frågade sin mormor om arbetet i fabriken svarade hon att hon varken mindes eller ville prata om det. Däremot berättade hon gärna om fabriken ur sin fars perspektiv, då han hade jobbat hela sitt liv i blekeriet. Mormoderns relation till linnespinneriet fick Ulrika kännedom om först i samband med broderiprojektet om arbeterskorna vid fabriken. I sökandet efter information fann hon bland annat fabrikens jubileumstidskrifter. När de firade 65 år publicerades listor på alla som arbetade där och som hade belönats med diplom för trogen tjänst. 

– Jag blev alldeles häpen då det uppdagades att hon jobbat på fabriken i tolv år. Och det samtidigt som hon födde fyra barn, byggde ett hus, tog hand om sin gamla mamma och så vidare. Och ändå säger hon till mig att hon inte minns!? Det finns ett sådant hemlighållande av den personliga erfarenheten. 

Hur kändes det att få berätta hennes och de andra arbeterskornas historia?

– Jag är väldigt fascinerad av de företeelser och känslor som återkommer genom historien, för att människor hela tiden jobbar, längtar och strävar. Man kan hitta ett brev som är hundra – eller tusen – år gammalt och som låter precis som om det vore nyskrivet. Men läser man historieböckerna så handlar de uteslutande om män och krig och läser man industrihistoria så berättas bara att ”han med höga hatten installerade si och så”. Ovanligare läsning är att ”femhundra kvinnor jobbade på fabriken tolv timmar om dagen och bodde under vävstolarna för att några bostäder inte hunnit byggas invid fabriken ännu”. Det är också en del av historien som måste berättas. Och det försvåras av det här att folk skäms och inte vill berätta. För det är pinsamt att säga att man är fattig, att man jobbar, att det är hårt och att man längtar efter annat – alla de här sakerna vill man vara tyst om. 

Temat om det historiskt universella ser ut att gå igen i utställningen ”Att fara” som visades på Meken hösten 2016. Vilka var dina tankar bakom den?

– Jag hade bestämt mig för att skildra migration förr och nu. Jag ville visa hur människor alltid förflyttat sig över välden genom att presentera avlägsna släktningar som emigrerat och personer som nyligen flyttat hit, men också ge något exempel från en mellantid. Vilka flyttade till exempel i mitten av 1900-talet? Utställningen renodlades till att bli ett verk – ett segel med utbytbara bilder. Seglet blev en skärm som projicerade bilder, föreställande dels textilarbetarna från förr, dels moderna bilder. Installationen omgavs av de små broderierna och en bagagehög som illustrerade själva resandet. Man tar med sig det man kan och glömmer saker på vägen.

Hur upplever du att synen på migration har förändrats över tid?

– Den senaste tiden har präglats av en retorik som har piskat upp en allt större rädsla och oro för migration, något jag tycker är anstötligt. Det mesta som sägs är struntprat. Ingen flyr för nöjes skull! Man måste påminna sig att alla människor har samma grundläggande behov. Att vi alla är på väg någonstans. Det är också fascinerande att många följer tv-program som Allt för Sverige, där amerikaner visar sin odelade glädje och stolthet över sina förfäder som emigrerat. Över sitt ”svenska blod” och sitt ”möte med det gamla landet”. Det programmet tas emot med glädje, samtidigt som många är så väldigt rädda för och hatiska mot immigranter som kommer österifrån. Det uppfattas alltså inte som ett dugg konstigt att någon, vars koppling till Sverige upphörde för närmare 200 år sedan, är jättestolt över att vara ”svensk”. Samtidigt förbittras folk över grannen som är libanes i andra generationen känner stolthet över detta? Det är väl inget konstigt med det!? 

– Vi bygger våra liv runt drömmar och berättelser. Sprider myter om oss själva som vore vi unika snöflingor. Men snöflingor är bara vatten i snygga mönster. 90 procent vatten och resten tillfälligheter och skoskav.
 

Agnes Käll

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Petter Zennström

2017-08-21

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Konstverket som under augusti ligger ute till försäljning är Petter Zennströms Sans och balans (1978), ett signerat träsnitt på japanpapper.

KULTUR

Till min allra bästa vän

Solveig Giambanco

2017-07-21

Artonåriga Kristina lämnar gladeligen sin ångermanländska by, pappas okontrollerade vredesutbrott och mammas hukande och tårar.  Hon är utled på att gå hemma som passopp åt karlarna i familjen och ångrar att hon inte valde gymnasiet utan nöjde sig med fackskola. 
Så när mammas väninna, som bor i London, ordnar en au pairplats, finns ingen tvekan. Pappa blir rosenrasande, men Kristina står på sig. Hon måste bort.

KULTUR

Mörkrummet

Jan Bergsten

2017-07-19

Susan Faludi har gjort sig känd som feminist och kritiker av mansrollen i böcker som Backlash och Ställd. Hennes nya bok Mörkrummet handlar på ett sätt om samma sak, men på ett annat och mycket mera personligt plan.

KULTUR

Postkapitalism – vår gemensamma framtid

Åke Kilander

2017-07-17

Den brittiske journalisten och medarbetaren i BBC, Paul Mason, har insett att kapitalismen i världen fungerar allt sämre och måste ersättas av ett annat produktionssätt. Det måste bygga på informationsteknologi och teknisk utveckling där ”allmänbildade och uppkopplade människor” agerar i nätverk. Den traditionella varuproduktionen och arbetet i hierarkiska organisationer får en underordnad roll.