logo

DEBATT

Utbildning av soldater hjälper samvetet, men inte freden

Så har det bestämts att Sverige ska mer än fördubbla den militära insatsen i Irak. I stället för 35 utbildare ska vi ha 70. Beslutet har föregåtts av lite debatt och följts av ännu mindre. På många sätt är det ju också svårt att opponera sig mot en ”utbildningsinsats” – särskilt då den utförs för att utplåna det Säkerhetsrådet beskriver som ”ett globalt hot utan motstycke mot internationell fred och säkerhet”.
Att den extremt reaktionära Islamiska Staten på något sätt måste bekämpas är uppenbart. Känslan att vi måste göra något är också klart förståelig. Tyvärr är den lika förrädisk som den är lätt att förstå. Det var just den här känslan av akut nödvändighet och moralisk plikt som ledde till anfallen på Afghanistan 2001, på Irak 2003 och på Libyen 2011. Om det – och de katastrofala resultaten – tål det att påminna. För även när vi är som mest uppslukade av den där blandningen av rädsla och empati måste vi kunna granska föreslagna lösningar utifrån deras möjlighet att lyckas med det de faktiskt är avsedda att göra och inte bara utifrån deras förmåga att lugna våra samveten.
När det gäller den militära utbildningen av kurdiska Peshmerga i Irak finns det tre starka skäl att tvivla på att det kommer att ge något annat än just samvetslindring.
1. Historien. I samband med Första världskriget kolonialiserade Storbritannien Irak. ”Våra arméer kommer inte till era städer som erövrare eller fiender utan som befriare” meddelade den brittiska generalen Stanley Maude efter inmarschen i Bagdad 1917. Ockupationen varade i 40 år.
1979 kom Saddam Hussein till makten med hjälp av USA och efter Kuwaitkriget infördes sanktioner mot Irak. De omöjliggjorde återuppbyggnad av civil infrastruktur och ledde till brist på såväl mediciner som mat. Enligt Unicef dog en halv miljon (!) barn en för tidig död på grund av sanktionerna bara under de första nio åren. Tanken var att pressa irakierna till att befria sig själva.
Senaste gången irakierna skulle befrias var 2003. Kriget kallades Operation Iraqi Freedom. Bland dem som försvarade invasionen – och de var många särskilt i de borgerliga lägren – är det nu svårt att hitta någon som inte anser att den var en total katastrof. I Storbritannien släpptes nyligen något så ovanligt som en ordentlig utvärdering av kriget, dess orsaker och konsekvenser. Den så kallade Chilcot-rapporten underkänner varje del av insatsen.
Sverige är varken Storbritannien eller USA, men i det ”vi” som inleder panikens ”Vi måste göra något!” är de tyvärr oskiljaktiga. När ”vår” process att befria irakierna nu går in på sitt andra sekel finns det all anledning att ifrågasätta om ”vi” alls är skickade att genomföra den här befrielsen.
 
2. Effektiviteten. Att det finns ett underförstått ”vi” betyder också att det vi gör är del av ett större mönster. The Intercept har nyligen med hjälp av läckta dokument kartlagt en del av det mönster - de amerikanska utbildningsprogrammen för ”utländska stridande” . Det handlar om 200 000 deltagare årligen i 120 länder med en genomsnittlig tid för bakgrundskontroll på 2 minuter och 23 sekunder och till en sammanlagd kostnad av 122 miljarder dollar sen år 2001. Sammanfattningsvis fann studiens författare:
”- Ett globalt utbildningsnätverk utan någon sammanhållen strategi, utförd av massvis av myndigheter och byråer utan effektiv översyn, central planering eller tydlig målformulering.
- En frånvaro av medel att pröva och utvärdera - och inte minst en fungerande metod för att hålla räkning på eller följa - utländska stridande.
- Bakgrundskontroller designade att sålla bort människorättsförbrytare som undersöker deltagare så snabbt att experter ifrågasätter deras värde.”
I det här är alltså Sverige nu en del i Irak på samma sätt som vi är det i Afghanistan. Där har det hittills lagts pengar motsvarande en Marshallplan (den ekonomiska hjälpen till Europa efter andra världskrigets förstörelse) på ”säkerhet”.  Sammanlagt har det gett 335 000 personer i uniform och beväpnat så många fler. Andelen som deserterar från de afghanska styrkorna ligger mellan 15 och 30 procent. Ofta tar desertörerna vapnen med sig. Effekterna för säkerheten går kanske närmast att likna vid dem liberala vapenlagar gett USA.
I Irak kan samma kurdiska styrkor som Sverige utbildar enligt en rapport från Amnesty International ha gjort sig skyldiga till etnisk rensning. Det väcker naturligtvis frågor om vårt ansvar för övergrepp begångna av dem vi utbildat. Mer avgörande här är emellertid frågan om det går att ”utbilda bort” militära kränkningar av mänskliga rättigheter och brott mot internationell rätt. Svaret är troligtvis nej. En militär som verkar i ett område med verklig eller upplevd straffrihet kommer med alltför stor sannolikhet begå övergrepp. Det gäller oavsett om det är amerikansk militär i Abu Ghraib, rysk militär i Groznyj eller turkisk militär i Diyarbakir.
3. Komplexiteten. Irak är en intrikat väv av etniska och religiösa tillhörigheter. Det är också Afghanistan. Och det finns fler likheter. I båda länderna finns i norr minoriteter som tjänat på det maktskifte som respektive invasion inneburit. I båda länderna har Sveriges insatser riktats just mot de här vänligt inställda minoriteterna. I båda länderna har det inneburit ett indirekt ställningstagande mot andra minoriteter.
I Afghanistan innebar det följande: I ett område dominerat av tadzjiker och uzbeker finns en dalgång med nästan uteslutande pashtuner. Mellan de olika grupperna har under de senaste årtiondena utförts flera massakrer. Till dalgången koncentrerades större delen av den svenska insatsen. Ingenstans görs analysen att svenskarna i praktiken tagit ställning i en etnisk konflikt och för krig mot en i området mycket utsatt minoritet. Det är den svenska insatsens enskilt största misslyckande.
Risken att vi av okunskap nu gör om det misstaget i Irak är stor. Uttalanden som det från Afram Yakoub, ordförande för Assyriska Riksförbundet måste tas på allvar:
- Sverige utbildar soldater som utför etnisk rensning.
Att utbilda soldater har i bästa fall ingen påverkan alls. I värsta fall blir utbildningen en del i såväl en kolonial tradition som i etniska rensningar. För debattens och tankeexperimentets skull kan det ställas mot att göra ingenting. Ingenting ter sig då i alla avseenden som det bättre valet. I alla avseenden utom samvetslindring vill säga. Och kanske är det just det vi är ute efter.
Pelle Sunvisson, ordförande Folket i Bild/Kulturfront och Stockholms Freds

Pelle Sunvisson

DEBATT

Schack och matt

Mats Parner

Nyligen förklarade polismannen Peter Springare på Facebook eller i något annat sammanhang, att han ville utveckla Sverige till ett bättre samhälle att leva i för både infödda svenskar och invandrare.

DEBATT

Patrik Oksanens påhopp en uppvisning i ohederlighet

Pelle Sunvisson

I en ledare på helahälsingland.se hoppar Patrik Oksanen på riksdagsledamoten för Vänsterpartiet Stig Henriksson, ordföranden för Sveriges Fredsråd Agneta Norberg och undertecknad. Patrik Oksanen menar att vi är den ryska imperialismens förlängda armar. För den som följt Patrik Oksanens skriverier är det kanske inte helt förvånande, skriver Pelle Sunvisson.

DEBATT

Den mediala diktaturen i postsanningens tid

Ignacio Ramonet

Detta är en krönika av den kända journalisten Ignacio Ramonet, som profilerat sig i frågor som tigs eller förvrids i andra medier. Han har länge jobbat för Le Monde Diplomatique, en fransk tidning som utkommer en gång i månaden med analyser av världspolitiken. Han var också med och skapade den globaliseringskritiska rörelsen ATTAC.