logo

KULTUR

Utställning: Mystrium

Foto: Hillevi Nagel

2018-01-30

MYSTRIUM 
Mystrium/Nordisk art brut visades på Strandverket i Marstrand 8 april–1 oktober 2017 och gick sedan vidare till Konsthallen Trollhättan 28 oktober–30 december. Delar av utställningen, kuraterad av Staffan Backlund och Borghild Håkansson, har tidigare visats på Göteborgs konstmuseum 2009 under namnet Annan konst och på Liljevalchs i Stockholm 2010 med titeln Eljest. 

Utställningen består av ett brett urval skulpturer, målningar, collage och textila verk gjorda av amatörer, så kallad folkkonst, outsiderkonst eller art brut. 

Jag såg utställningen Annan konst på Göteborgs konstmuseum 2009 och minns att jag var mycket fascinerad. Kanske allra mest över Lars Tunbjörks fotografier av konstverken och upphovspersonerna i deras ursprungsmiljöer. Stora skulpturer i dimmiga skogslandskap, världar långt bortom allfarvägarna, porträtt i belamrade interiörer på särlingar med egensinniga drivkrafter. Det blev en stark kombination där människan bakom verket också fick träda fram. Tyvärr tycker jag att denna extra dimension inte framträder lika tydligt i Mystrium. Det här blir mer som en vanlig samlingsutställning, utan något sammanhållande tema, med mångskiftande motiv, tekniker och uttryck. 

I utställningskatalogen citerar Clemens Altgård, William Swislows definition av outsiderkonst: ”Människan bakom verket måste ha skapat detta utan hänsyn till etablerade uppfattningar om vad som är konst. Inte heller kan det finnas en strävan efter kommersiella framgångar eller en vilja att bli erkänd av konstetablissemanget.” Utställningens kuratorer Staffan Backlund och Borghild Håkansson skriver också: ”Det handlar om konst där syftet inte varit att sälja eller imponera. Att hålla på för sin egen skull, följa sin upptäckarglädje och se hur det blir är gott nog.” Och vidare: ”Vad krävs för att något ska vara intressant som konst och anses ha hög kvalitet som konstverk? Vem blir godkänd? Vem avgör och varför? Om verket är god konst har det då betydelse om konstnären är självlärd eller skolad? Spelar det någon roll om det kallas för konst eller inte?” 

När jag går runt och tittar på bilderna och skulpturerna i Trollhättans konsthall hittar jag förvisso små guldkorn; konst med allvar, humor och intensitet, men jag ser också referenser till andra konstnärer och deras verk. Alpo Koivumäkis skulpturer till exempel, av plåt och ”skräp”, påminner mig om skulptören Eric Langerts fyndiga och fantasifulla djurskapelser av bland annat gamla bildäck och värmelement. Jag tycker egentligen inte att något av det som visas på utställningen är extra unikt eller mer egensinnigt bara för att det har gjorts av en amatör och inte av en professionell. De flesta seriösa konstnärer tror jag också jobbar utifrån en inre drivkraft och inte efter vad de tror att publiken eller kritiken ska gilla. Skillnaden ligger inte i uttryck eller uppsåt, skillnaden är densamma som alltid; en försöker leva på sitt arbete, en annan drar in sina pengar på annat håll. 

Av konsthistorien vet vi ju att värderingar ändras över tid. Det som var utskrattat eller bortglömt kan i ett senare sekel betinga ett värde av miljontals kronor. Kvalitet är inget entydigt och beständigt som mäts i samtida berömmelse eller försäljningsframgång. Därvidlag finns det egentligen ingen skillnad mellan amatör och professionell. Amatörer har dock inte någon självklar utställningsyta och ett av syftena med utställningen Mystrium har varit att verka för att ett museum eller en institution för folkkonst ska upprättas i Sverige. I Schweiz finns Collection de l’Art Brut, i Finland ITE-museet vid Kokkola, på Island The Icelandic Folk Art Museum, i Frankrike Halle Saint-Pierre, för att nämna några exempel. 

Tanken är god men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka på alla yrkesarbetande konstnärer som har svårt att ställa ut, och framför allt, leva på sitt arbete. Mångas verk finner heller ingen plats efter konstnärens död. Ibland tycks det nästan som om skolning och erfarenhet värderas allt mindre på interneterans ”torg”, där det finns många självutnämna aktörer och där det många gånger förutsätts att betalningen består i att få vara synlig. Kulturpolitiken bidrar heller inte till konstens försvar. Man vill tvinga in konsten under samma villkor som den kommersiella marknaden, där den naturligtvis inte hör hemma. Själva idén med konst är ju att att stå lite vid sidan av och reflektera, kommentera, ifrågasätta eller bara observera och förundras. Att inte tillverka varor som efterfrågas, utan att just skapa något som ingen har beställt. 

Utställningens titel kommer från en träskylt som Kello (en av utställarna) har skurit ut och satt upp i sitt kök: ”Konsten är ett mystrium – låt den få vara det.” Hans egenfabricerade ord, menar han, visar på något som är djupare och ännu mer magiskt än ett mysterium. Kanske är det just detta som vi bör fokusera på, i stället för att hålla på och definiera, klassificera och värdera: låta oss förundras och beröras oavsett om verket är skapat av en professionell konstnär eller amatör, så länge det är skapat från hjärtat. Men med detta sagt behöver vi även uppvärdera människor som satsar arbete, möda, tid och pengar på att utforska och utveckla sitt konstnärliga språk. Att konst inte är någon konst, stämmer inte.
 


Teckna en prenumeration här

Hillevi Nagel

KULTUR

Tre böcker från 2017 på temat universitetet

Mattias Arreborn

2018-02-13

Trojkan är en till det yttre ganska klassisk utvecklingsroman (som i ”personlig utveckling”) med inslag av den i sammanhanget rätt obligatoriska desillusionstematik som hör genren till.

KULTUR

Klassikertipset: Thomas Mann - Doktor Faustus

Mattias Arreborn

2018-02-12

Doktor Faustus (1947) är den skönlitterära biografin om den likaledes uppdiktade tonsättaren Adrian Leverkühn. Boken kan betraktas som nobelpristagaren Thomas Manns (1871—1950) viktigaste jämte den än i dag populära släktkrönikan Buddenbrooks och den både infallsrika och torrt humoristiska (!) idéromanen Bergtagen.

KULTUR

En kvinnlig grovarbetare i humor

Bengt Berg

2018-02-08

En kvinnlig ”grovarbetare i humor” har hon kallats, Anna Fredrika Myrberg, som föddes i Norberg den 9 maj 1878 och som året därpå flyttade till Värmland med sin familj. Efter pappa veterinärens tidiga död följde för den ensamstående tvåbarnsmodern ekonomiskt bekymmersamma år. I början av 1900-talet kom Anna till Stockholm, där Västmannagatan 78 var hennes fasta adress fram till hennes död 1931.

KULTUR

Bokrecension: Solidärer

Jan Bergsten

2018-02-07

Anna Jörgensdotters nya roman Solidärer utspelas på två plan: i Gävle och i Spanien.  Det är 1930-tal. I Sverige är det ett dagligt gnetande för brödfödan för vissa och arbetslöshet för andra. I Spanien har inbördeskriget inletts. Kring huvudpersonerna Ingemar och Klara grupperar sig ett myller av personer, miljöer och händelser.