logo

DEBATT

Vad händer i Elitfabriken?

2018-11-12

Gapet mellan ”vanligt folk” och makteliten växer. Så aldrig har väl en bok om Handelshögskolan varit mer aktuell än nu. FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland har läst den omdiskuterade boken om sin gamla skola Handels – där mycket har förändrats sedan han gick där.

Boken Handels, maktelitens skola av Mikael Holmqvist (Atlantis 2018) höll mig trollbunden till sista sidan. Den fick mig att omedelbart därefter läsa Holmqvists tidigare bok Djursholm Sveriges ledarsamhälle (Atlantis 2016, pocketupplaga av den inbundna boken utgiven 2015). Jag har själv gått igenom Handelshögskolan, varit tredje amanuens i nationalekonomi, påbörjat men inte avslutat en doktorandutbildning där. Därefter har jag varit gästlärare i så kallade uppdragsutbildningar. Men det var inte främst därför jag blev trollbunden. Holmqvists bok om Djursholm visade sig vara en lika fascinerande djupdykning. De två böckerna är inte bara välskrivna sociologiska studier av två viktiga ”samhällen”. För svenska förhållanden är de unikt inträngande beskrivningar av hur svenska makteliter skapas, utbildas och upprätthålls.

Holmqvist visar med mängder av exempel och infallsvinklar att särskilt Handelshögskolans grundutbildningar (Business and Economics och Retail Management) avviker från de akademiska idealen i de klassiska universiteten. Studenterna strömlinjeformas för att bli anställningsbara hos de större företagen. De utsätts för en massiv och skicklig propagandaoffensiv från dag ett, där lockelsen att acceptera propagandan är att snabbt sugas upp av de stora företagen och sikta mot höga ledarpositioner.

Jag känner igen vissa delar av detta från min egen studietid i skiftet 1960/70-talet, men propagandaoffensiven mot dagens studenter förefaller så massiv att den saknar jämförelse med vad jag upplevde. Den påminner om det jag hört och läst om andan och drillen i militära skolor i USA eller rentav de gamla sovjetiska omskolningslägren.

Holmqvist visar med exempel och dokument att också forskningsverksamheten på Handelshögskolan lider av allvarliga brister. Det tidigare viktiga professorskollegiet har ersatts med ett urvattnat forum, helt beroende av skolans direktion (som fungerar som en aktiebolagsstyrelse). Till skillnad från universiteten och statliga högskolor finns ingen öppen tillsättning av professorer.

Även meritvärderingen vid tillsättningen är sekretessbelagd till skillnad från universiteten där den är offentlig handling. Dessutom är antagningskommittéerna dominerade av näringslivsfolk och inte av forskare. Antingen kallas man till professor av Handelshögskolans direktion eller så är beskrivningen av professorsämnet så snäv att bara ett fåtal kan komma i fråga. ”Och över alltihopa lyser moder sol”, det vill säga den över allt dominerande finansieringen och kontakterna med näringslivet fungerar som en våt filt över forskningen. Någon så stor sol skiner inte över universiteten och andra statliga högskolor.

Det innebär inte att all forskning är dålig eller helt uppknuten till näringslivets praktiska behov, och där avviker nog den nationalekonomiska forskningen mest. När Tomas Piketty skrev sitt stora verk om Kapitalet och den nära kopplingen mellan tillväxt och jämlikhet så baserades materialet om Sverige på sådant som var framtaget av forskare på Handelshögskolan.

Men Holmqvist visar mycket övertygande att det akademiska idealet om oberoende inte alls gäller Handels. Detta borde skapa lite oro hos både regering och riksdag såsom delfinansiär av skolan och hos skolans nuvarande forskare för framtida förtroendeproblem.

Den faktiskt bedrivna forskningen innefattas i Holmqvists kritik. Han konstaterar att den enda kvalificeringsgrunden för forskare på Handels är publicerade artiklar i ansedda tidskrifter. Produktivitetshets och snuttifiering hyllas, vilket också tidigare forskare på Handels har kritiserat.

Att skriva djupare analyserande böcker har inget meritvärde – en markant avvikelse från till exempel motsvarande amerikansk akademisk forskning. Holmqvist summerar sina slutsatser om forskningens status: ”Handelshögskolan har skapat en organisation som kulturellt och formellt befordrar de anställda inte att tänka fritt, utan att tänka rätt i enlighet med näringslivets ideal och värderingar”.

Jag vill i denna recension hålla mina egna erfarenheter av Handels i bakgrunden. Det är dock uppenbart att väldigt mycket har förändrats. Företagsekonomin har blivit en gökunge som trängt ut flera av de ämnen som jag då läste. Ämnesinriktningar som inte fungerat som uppdragsforskning åt näringslivet har försvunnit. Det gäller till exempel Nils Brunsons forskning om diskrepansen mellan vad organisationer säger och vad de gör och Tomas Bryttings etikforskning som varför och hur mutor och korruption uppstår i organisationer, något som nu har förpassats till Sköndalsinstitutet.

Holmqvist redogör också utförligt för några fall av ren utfrysning av forskare från Handels. Detta och annat förklarar för mig att den nära anknytningen till det privata näringslivets storföretag (inklusive banker och konsultföretag) som redan på min tid fanns har utvecklats till en länk lika smidig som armerad betong.

Kanske bör man också lägga till att just under min studietid växte all intagning till universitet och högskolor våldsamt och bidrog till att den sociala snedrekryteringen under dessa år dämpades kraftigt. Holmqvist noterar att i dag spelar antagningen från ett fåtal friskolor, kända för att ge mycket höga betyg, en dominerande roll. Det är allmänt känt att den sociala snedrekryteringen till Handels är mycket stor. Här finns också kopplingen till Holmqvists motsvarande diskussion i studien om Djursholm.

Holmqvists djupdykningar i Handels karaktär är många. Det gäller till exempel studentkårens roll som danare av anställningsbara ekonomer. Dess sångarkör heter Friedmans kör, uppkallat efter Milton Friedman, den store nyliberale profeten.

Min redogörelse för Holmqvists trollbindande opus får avslutas med hans beskrivning av en stor väggmålning som Peter Dahl gjorde på uppdrag av Handelshögskolan vid dess 80-årsjubileum 1989, då konstnären gavs frihet att tolka verksamheten. Målningen ”... visar ett möte med skolans styrelse bestående av välkända näringslivsprofiler … På styrelsebordet ligger spelet Monopol. Styrelsen blir avbruten av en instormande skara studenter, ledda av en person utklädd till Joakim von Anka, girighetens symbol, och som håller en ung kvinna i handen som har pengar i sin andra hand, troligen Fortuna som symboliserar tur och välstånd.

Konstnären själv, avbildad som Karl Marx, står i centrum och tittar skeptiskt på männen i kostym, alltmedan grundaren K.A. Wallenberg, iklädd gudalik vit kostym, kanske som symbol för moralisk renhet och oskuld, ler faderligt åt spektaklet.” Väggmålningen hänger i dag i ett låst rum i en angränsande byggnad till huvudbyggnaden. Peter Dahl kallade målningen Mercurii triumf. Mercurius är romarnas namn på guden Hermes som är handelns och tjuvarnas skyddsgud. Hermes ingår i Handelshögskolans emblem.

Jag rekommenderar varmt läsning av denna tegelsten om den svenska makteliten utifrån perspektivet Handelshögskolan i Stockholm. Den är värd allt beröm. Jag tror också att svenska folket törstar efter böcker som belyser makteliten och ger en bakgrund till den enorma inkomst- och förmögenhetsomfördelning som har skett under de senaste cirka 30 åren i Sverige.

Ett par svagheter har jag sett i Holmqvists framställning. En brist är att Holmqvist inte berör övergången till engelska på Handelshögskolan. I offentliga sammanhang heter Handelshögskolan numer endast The Stockholm School of Economics. Holmqvist hänvisar till exempel till två kårordföranden som skriver om sina ämbeten på engelska – men utan kommentar från Holmqvist. Beror det på att även Holmqvists arbetsgivare, Stockholms Universitet, har underkastat sig tvångströjan att skriva på engelska?

Var och en som har tagit del av studenters och forskares engelskspråkiga alster vet att de nästan alltid är knastertorra dokument – helt enkelt därför att de inte behärskar engelska ordentligt – förutom att de utesluter en större svensktalande publik och inte tränar sina studenter att uttrycka sig på svenska inom sina fack.

Torbjörn Wikland

DEBATT

Fördjupa det nordiska samarbetet!

Thomas Lindh

För en liten nation i en värld med alltmer tillspetsade motsättningar är det lärorikt att återvända till de principer som den alliansfria rörelsen samlades kring. Dess program förenar nationellt oberoende mot stormaktsdominans med ökat internationellt samarbete. Det skriver FiB/K medlemmen Thomas Lindh som även har webbplatsen Bandung.se

DEBATT

Vem var egentligen Khashoggi?

Lars Drake

En av de mest omtalade händelserna de senaste veckorna i internationell press är mordet på Jamal Khashoggi på det saudiarabiska konsulatet i Istanbul. Khashoggi beskrivs som en journalist och det är korrekt eftersom han varit  skribent på Washington Post det senaste året. Det är trots det inte en adekvat beskrivning. För att förstå varför han mördats bör man ta reda på vem han var i relation till makthavarna i Riyadh. Vad har han gjort de övriga åren av sitt 59 åriga liv?

DEBATT

Varför ska SVT få håna kineser?

Torbjörn Wikland

Komikern Jesper Rönndahl har i SVT fått håna kineser. Han och och de programansvariga på SVT får nu finna sig i att kallas tvättäkta rasister av kineserna. Och varken etablerade massmedia eller politiker verkar förstå att Sverige och "Västerlandet" inte längre är världens "kungar i baren" skriver FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland i ett träffsäkert debattinlägg. Missa det inte!