logo

REPORTAGE

Vänsteryttern som grundade Stig Dagermansällskapet

Foto Lill Sjöström

2017-09-26

Bengt Söderhäll är:
före detta bandyspelare på elitnivå i Skutskärs IF:s bandyklubb,
universitetslärare i didaktik vid högskolan i Gävle,
vigselförrättare,
ordförande i Stig Dagermansällskapet och en av dess grundare, har tillsammans med Urban Forsgren drivit detta sällskap sedan 1987,
poet – har uppfunnit versformen sjording som består av sju ord (Samlingen Sjordingar – sjuordsdikter på tre språk har översatts till engelska och kinesiska),
musiker och tonsättare – har tonsatt flera av Stig Dagermans Dagsedlar från tidningen Arbetaren under 1940- och 50-talet, 
prosaförfattare – med flera projekt och
trogen sin hembygd.

Det är denne Bengt Söderhäll som möter vid stationen och kör raka vägen till byn Norrgärdet för att visa var Stig Dagerman bodde som barn och var han ligger begravd. Graven pryds av en enkel stenplatta med texten: Stig Dagerman född 1923 död 1954 och längst ner står hans egna ord: Att dö är att resa en smula från grenen till den fasta marken.

Vi känner Bengt Söderhäll som ung entusiastisk fibbare från tidningens och föreningens första decennium. 

– Jag föreställde mig att det den nya tidningen skulle arbeta för var bildning, insikt, kritiskt tänkande och resonemang. När Folket i Bild/Kulturfront startade trodde jag att det var vad grundarna ville. Antagligen var det så. Jag var aktiv i föreningen och satt i styrelsen några år i början. Och jag har prenumererat på tidningen ända sedan första numret. Ibland har den varit bra, men tidigt utvecklades arbetet till strider mellan olika sekter. Resonemangen försvann. Nu börjar jag tycka om tidningen igen. Den är snygg och intressant. Litet mer resonerande.

När Bengt satt i FiB/K:s styrelse var han samtidigt bandyspelare i Skutskär på ytterplats, för det mesta vänsterytter, men han kunde också gå som högerytter eftersom han var dubbelhänt och kunde hantera klubban lika bra med båda händerna. Han kunde därigenom spela i vilken position som helst och blev kvar i laget i tjugo år. Klubben åkte upp och ner i serietoppen, ibland var den i Allsvenskan, ibland i tvåan.

Bandy hade han sysslat med sedan han var barn. 

– När det var dags cyklade jag till idrottsplatsen eller Bodaån, tog på grillerna och kom med i pojklag, ungdomslag, juniorlag och fick så småningom göra inhopp i A-laget. Snart fick jag en permanent plats där. 

– Bandy är en snabb sport som är både kollektiv och individualistisk. Utan individen är kollektivet – laget – ingenting och utan kollektivet är individen ingen. Eftersom bandyn är så snabb blir samspelet viktigt trots att många åskådare inte upptäcker det. Dyker det upp en yta där en passning skulle sitta fint koncentrerar sig två spelare på den utan att någon annan upptäcker det. Den ene skjuter passningen och Bengt Söderhäll skrinnar fram och tar emot den. I bästa fall kan han sedan sätta bollen i nättaket.

Men det gäller att vara på sin vakt. Bengts bästa kompanjon på planen hade värvats till motståndarlaget Broberg. När Söderhäll en gång dribblade fram mot Brobergs mål hörde han en bekant röst som sa: ”Bengt, släpp bollen”. Han kände igen rösten men kunde inte placera den.  Eftersom den var bekant måste det ju vara någon från det egna laget, tänkte han. Men i stället var det hans gamla kompis som bytt lag och gjorde en fuling och förhindrade ett ganska säkert mål för Skutskär.

Om man får tro Bengt skiftar hjälterollerna i ett bandylag. Den som var hjälte ena veckan kan nästa gång vara en vanlig slitvarg på en mer undanskymd plats. Sådan är bandyn: det är en kattlek, ishockey är ett hundgöra, lyder en av de aforismer som pryder hans språk.
Han växte upp i ett trevånings hyreshus där familjen bodde på tredje botten, det vill säga högst upp. Hans pappa var trädgårdsarbetare och hjälpte grannar och andra med deras trädgårdar. Det var dåligt betalt. Därför började han i stället arbeta som hjälpkokare i sulfatkokeriet på massafabriken i Skutskär. 

När den första veckans slutlön därifrån kom, gick Bengts mamma in till grannen på samma våning och frågade om fru Olsson kunde låna ut telefonen, så formellt tilltalade man varandra på den tiden.. Hon ringde till lönekontoret på verket, där man vänligt frågade om det var något fel.

– Ja, makens lön har kommit. Det är alldeles för mycket.

På kontoret svarade man efter att ha frågat hur mycket det rörde sig om att det var alldeles rätt. 

– Jag kunde inte tro att det var sant, sa mamma, nu skulle pengarna räcka mycket längre och familjen behövde inte längre handla sina dagligvaror på krita.

Pappan trivdes ändå aldrig på fabriken. Trivdes gjorde han bara när han kunde hjälpa folk med deras trädgårdar. Bengt iakttog allt detta och lovade sig själv att aldrig ta jobb på bruket. Han skulle studera vidare.

Men när han gick i nian räckte inte betygen till för att komma in på gymnasiet. Hans kvinnliga klassföreståndare och lärare i svenska och engelska sa åt honom: Du som läser så mycket och är så duktig i mina ämnen måste väl kunna läsa in andra ämnen också.

– Hon hade rätt, säger Bengt. Jag bodde ovanpå biblioteket och hade läst igenom allt som fanns där utan någon speciell inriktning eller metod. Nu koncentrerade jag mig på kemi. Allt som fanns om ämnet i biblioteket slog jag i mig. Kolväten, kolväten och kolväten. Före slutprovet hade jag en tvåa i kemi.

När vi fått tillbaka provet kallade kemiläraren in mig i labbsalen. Jag undrade vad jag nu hade ställt till med. Läraren sa: ”Hur har du burit dig åt? Det bästa resultat man kan få på det här provet är trettio poäng, men du har trettiotre. En solklar femma. Det bästa provresultat jag någonsin har sett.

– Därefter tror jag att jag höjde ytterligare något ämne, kanske tyska, något steg. Men på sommarlovet började jag ändå på sågen där jag trivdes ungefär lika bra som farsan.

– En dag när jag kom hem sa mamma: ”Du har fått brev från Borgarskolan i Gävle.” Det stod Borgarskolan på kuvertet fast det var överstruket och ersatt med Vasaskolan – handskrivet. När jag öppnade låg där ett brev som meddelade: ”Ni har kommit in på gymnasiets humanistiska linje”. Var vänlig meddela om ni accepterar antagandet, och så vidare. Jag var överlycklig, kolvätena hade räddat mig från sågen. När jag tänker på det svävar jag än i dag sju centimeter ovanför marken.

1987 startade Bengt Söderhäll Stig Dagermansällskapet tillsammans med Urban Forsgren, som har konstnärsutbildning men som då arbetade som vaktmästare och allt i allo på kommunen, där han numera är kultursekreterare.

– Jag var ingen Dagermanälskare på den tiden utan intresserade mig mer för Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg och Eyvind Jonsson. Mina första möten med Dagerman var inga storslagna upplevelser. Jag orkade inte läsa igenom Bränt barn. Den var både för krånglig och för påträngande för mig. Så småningom kom jag fram till novellsamlingen Nattens lekar, De dömdas ö och dagsedlarna.

– Sällskapet var till en början tänkt som en vanlig bokcirkel, men jag skickade ändå ett meddelande till någon tidning om att vi hade startat sällskapet och nyheten nådde TT som i sin tur spred den över hela pressen. Och efter bara några dagar kom det telefonsamtal med förfrågningar om olika böcker och om vi inte kunde komma och tala om Stig Dagerman. Det tycktes vimla av Dagermanfantaster i pressen och det fanns också mängder av lärare i skolorna med samma intresse.

– Det hela växte snabbt, liksom vårt engagemang och intresse. 1996 kom det första Dagermanpriset som tillföll John Hron som hade mördats av rasister när han försökte rädda en vän från att dränkas av angriparna.

Till skillnad från de olika nobelprisen delas Stig Dagermanpriset inte ut till fullkomligt ovetande pristagare. Den tilltänkta pristagaren får i stället en fråga om han eller hon eller organisationen vill ta emot priset, som delas ut av Älvkarleby kommun och sällskapet tillsammans. Priset är på 50 000 kronor och hittills har ingen tackat nej. I år tillföll det Anders Kompass, som slog larm om franska FN-soldaters sexuella övergrepp på barn i Centralafrikanska republiken. Det är alltså inget rent författarpris även om de flesta pristagarna är litterärt verksamma i en eller annan form. Men priset har också gått till Det svenska folkbiblioteket, filmarna Lukas Moodysson och Roy Andersson, Birgitta Wallin och tidskriften Karavan, Nätverket Ingen människa är illegal och årets pristagare Anders Kompass. Priset har också två gånger delats ut till personer som samma år fått Nobelpriset i litteratur – österrikiskan Elfriede Jelinek och fransmannen Jean-Marie Gustave le Clezio. Dessutom har två framstående arabiska ordkonstnärer – den syriske poeten Adonis och den egyptiska författaren och rättighetskämpen Nawal el Saadawi – mottagit sällskapets pris men inte belönats av Svenska akademien. 

I höst utkommer Stig Dagermans Dagsedlar i en ny och utökad upplaga med inledning i form av nyskrivna dikter av Adonis.
Priset har nu delats ut 22 gånger och lika många gånger har sällskapet deltagit i Bokmässan i Göteborg. Bengt Söderhäll har följt diskussionerna om deltagande eller inte på Bokmässan och har grubblat en hel del på frågan. 

– Jag tycker att Göran Rosenberg gör helt rätt som inte deltar i bokmässan i år utan i stället åker till den alternativa mässan. Men jag tycker också att de som åker till Bokmässan har rätt. När jag diskuterade saken med en av mina söner sa han:

– Det är klart att man måste åka dit, annars blir det bara Avpixlat som hörs.

– Det avgör saken för mig, säger Bengt. Dagermansällskapet åker alltså till Göteborg även i år.

Dagermansällskapet delar varje år tillsammans med Älvkarleby kommun ut sitt pris i de flesta fall i slutet av maj. Då öppnar Vattenfall under tio minuter dammluckorna i Dalälven som en hyllning till Stig Dagerman, pristagaren och det fria ordet. Forsarna brusar mäktigt och pristagaren får sitt pris på trappen till Stora hallen på Laxön.

Till slut en sjording (dikt i sju ord) som Bengt trots en lång tids ansträngningar inte fick ner till det förutbestämda formatet. Den består av åtta ord och kanske säger en hel del om honom:

Ekot av det ännu inte inträffade är öronbedövande.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Hans O Sjöström

REPORTAGE

Myller av liv i ett slumrande brukssamhälle

Agnes Käll

2017-12-15

En lördagskväll i den sörmländska bruksorten Hälleforsnäs visas Metropolitans uppsättning av Trollflöjten på bio. Operalivekonceptet, som förvandlar Folkets hus till en scen i föreställningen, drar fullt hus nästan varje gång. Hur kommer det sig att den folkliga kulturen har överlevt förlusten av det bruk som tjänade samhället i över trehundra år? En önskan att fånga ”bruksandan” slutar i en mindre odyssé när Agnes Käll och Eva Wernlid utforskar lokalsamhället.

REPORTAGE

Hur står det till med Socialdemokraternas alliansfrihet?

Mårten Färlin

2017-11-13

Den militära alliansfriheten ligger fast. Det påstår Socialdemokraterna. Men frågan är om alla partimedlemmar verkligen håller med. Hur enigt är egentligen partiet om Peter Hultqvists försvarspolitiska linje?

REPORTAGE

"Den skånska marken är plöjd, harvad och sådd"

Mårten Färlin

2017-10-26

I förra delen av "Varför Hässleholm?" träffade vi stensättaren Johan Andersson. Trettiotvååringen är en typisk sverigedemokrat. Han har jobb, men ingen högre utbildning. Han är kritisk mot den förda flyktingpolitiken, känner misstro mot politiker och är generellt missnöjd med den svenska demokratin. Han känner sig något mindre trygg än vad som är vanligt bland svenskar. 

Dags för den avslutande tredje delen i FiB/K:s serie om SD-fästet Hässleholm.

REPORTAGE

"Sverige måste snabbt ratificera FN-avtalet om kärnvapenstopp"

Jan Bjerkesjö

2017-10-19

Sten Sandberg, samordnare och initiativtagare till Nätverket mot Nato Gotland, är starkt kritisk till att Natosoldater och trupper deltog i krigsövningen Aurora 17 på Gotland.

- Jag är för ett starkt försvar av Sverige och Gotland och det är bra att försvaret övar regelbundet. Men det ska enbart vara svenska soldater som deltar på svensk mark, gärna i kombination med civilförsvaret.