logo

REPORTAGE

”Vi sov i fångarnas celler i det ökända fängelset Abu Ghraib”

Foto: Mike Powers

2018-02-22

Ross Caputi deltog som marinkårsoldat i USA:s invasion av Irak. Drygt tio år senare, vid Internationella demokratiska juristers kongress (IADL) i Bryssel i april 2014, berättade han för en speciell Irakkommission vad som skedde under det andra slaget om staden Falluja i november 2004. Mike Powers anser att Ross Caputis vittnesmål påminde om de erfarenheter som många amerikanska soldater talade om under och efter Vietnamkriget mer än 30 år tidigare.

Ross Caputi, amerikansk marinkårsoldat:
”Vi sov i fångarnas celler i det ökända fängelset Abu Ghraib”

Då jag träffade Ross, hade han ännu inte fyllt 30. Han motsvarade inte den typiska bilden av dessa elittrupper. Han var varken storväxt, gapig eller skrytsam. Istället mötte jag en lågmäld, ibland vältalig person som reflekterade över vad han varit med om. 

– Jag försökte ta värvning vid 17 medan jag ännu gick på gymnasiet. Jag fick vänta ett år tills de antog mig. 

Han sökte inte till militären för att få ett yrke eller utbildning som många med svår ekonomisk bakgrund gör. Han ville till marinkåren för det ansågs vara den tuffaste utmaningen. När han klarade grundutbildningen var han stolt. Han hade bevisat för sig själv och för andra att han tålde de svåraste prövningarna.

Han ville till kriget. 

– Det var helt enkelt så att jag stödde kriget. Jag stödde vår president. Jag reflekterade aldrig över vad det handlade om.
Han växte inte upp med militärer och påverkades inte av familjen. Det var den rådande stämningen i Fitchburg där han växte upp, en liten stad i västra Massachusetts. Han beskriver stan som ett ställe där en del bodde i större villor medan andra livnärde sig genom att bygga eller reperara dessa praktbyggnader.

TILL FALLUJA
– Efter ett par veckor i Irak blev det helt klart för mig att vi påtvingade irakierna vad vi ville, inte vad de ville. Det kändes inte rättvist.

– Efter fem månader skickades vi till Falluja. Officerarna berättade för oss att vi skulle vara med om någonting historiskt. Vi skulle besegra motståndet och vinna befolkningens förtroende – ”win the hearts and minds of the people”.

Det var starten till det andra slaget om Falluja. USA hade retirerat efter det första slaget ett halvår tidigare, när folket reste sig mot ockupationen.

Vad kände han när han var där? 
– Efter ett tag, en blandning av spänning, skuld och rädsla. Det var surrealistiskt, med konstant skjutande och krypskyttar, sa han.

Ross var radiooperatör åt sin kompanichef. Han använder sig av USA:s militärterminologi när han beskriver vad som hände.
”Spaning genom eldgivning” (reconnaissance by fire) innebar att man sköt var som helst där man misstänkte att motståndsmän kunde vara. Ingen ägnade en tanke åt möjligheten att civila kunde finnas där. 

– Jag såg en enhet förstöra ett helt kvarter till grunden, hus för hus, utan att kolla om någon var därinne.

– I ett annat hus fanns en tioårig pojke gömd med två motståndsmän. Vi jämnade huset med marken över dem alla tre. 
USA ockuperade sedan staden under lång tid.    

ÄNNU ETT KRIGSBROTT
– Efter intensiva strider drogs våra enheter tillbaka för att vila ut. Vi förflyttades till ett ställe halvvägs till Bagdad som visade sig vara Abu Ghraib-fängelset. Det kallades en ”säkerhets- och skyddsoperation” (security and shelter operation).

– Ett cellblock tömdes för att vi skulle få en säker plats att sova. Samtidigt flyttades fångarna till tälten utanför det beryktade fängelset. 
Men motståndet lurades att avfyra raketer mot tälten och många irakier blev offer för dessa attacker.

– Det var en kuslig upplevelse att bo i cellerna och att se teckningar och graffiti på väggarna. Jag förstår fortgarande inte texten.
Vad Ross såg var fångarnas hyllningar till deras president Saddam Hussein. Däremot såg han inte några tecken på misshandel eller tortyr under den korta vistelsen i fängelset.

Detta att använda fångar som mänskliga sköldar eller lockbeten har jag inte sett någonting om i krigsrapporteringen. 

Vad Ross berättar om i förbigående utgör en klar och ny krigsförbrytelse. Den strider mot regel 97 i Genèvekonventionen enligt Internationella Röda Korset. Ross har fått ännu en upplevelse att reflektera över. Han sökte på sin kamera utan att hitta bilderna han tog i Abu Ghraib-fängelset men han lovade att skicka dem till mig. Abu Ghraib blev senare en symbol för den tortyr och förödmjukelse irakierna utsatts för. Efter bilderna och reportagen därifrån förlorade opinionen förtroende för USA:s krig även på hemmaplan.

HEMKOMSTEN
Han var kvar i det militära nästan ett år efter sin tjänstgöring i kriget. Under tiden avskedades nästan hälften av hans kompani för alkohol- eller drogmissbruk. 

Många Vietnamveteraner var besvikna när de återvände hem efter kriget på 60- och 70-talet. De ansågs inte vara hjältar, inga parade hölls, många skämdes över ett smutsigt krig, som hade delat nationen och familjer. Man valde att inte prata om det. efter detta krig var det annorlunda, berättar Ross. 

– Alla jag mötte ville skaka hand med mig, bjuda mig på en öl som tack för vad jag hade gjort. Men jag ville inte ha någon parad. Jag skämdes. Folk hade ingen aning om vad som hade skett, de var inte intresserade.

Det fanns ingen antikrigsrörelse i små städerna, långt ifrån universiteten och Bostonområdet, 2006. Även stora delar av antikrigsrörelsen försvann när den istället ägnade sina krafter åt demokraterna och Obamas valrörelse. Många soldater hade problem vid hemkomsten. Självmordsfrekvensen bland dem var högre än antalet stupade i kriget. 

Ross flyttade så småningom och började på universitet i Delaware där han tog examen i lingvistik. Han ville göra något för att gottgöra irakierna för allt lidande som USA hade åstadkommit. Veteraner mot Irakkriget ägnade för mycket tid åt veteranfrågor och för lite åt Irak, ansåg han. När han 2010 fick kännedom om cancer och missbildningar i Falluja startade han”Remember Fallujah Project”. 

Sedan jag besökte Ross i Massachusetts har han gjort en dokumentärfilm om sina upplevelser, ”Fear not the Path of Truth” (Räds inte sanningens väg). Den belönades senare med ett pris på Michael Moores dokumentärfilmfestival. Han har dragit igång ett krigsskadeståndsprojekt där amerikaner som erkänner sin skuld kan bidra till att finansiera återuppbyggnadsprojekt i Falluja. Det har varit svårt att vinna gehör för det i ett land där folk är trötta på att höra om alla krig. Nu reser han runt i andra länder för att intervjua flyktingar från Falluja för ett nytt bokprojekt efter filmen.

TREDJE SLAGET
Ja, Falluja. Striderna där återupptogs när al Maliki-regimen, som USA lämnade efter sig, terroriserade stans befolkning. Nästan 400 000 blev flyktingar i Anbarprovinsen efter att protesterna började i december 2012. Stan bombarderades med raketer och artillerigranater. Det allmänna sjukhuset i Falluja rapporterade 26 april 2014 att 262 människor dittills hade dött i striderna. 1186 hade kommit in till sjukhuset med skador. Ingen vet vad som händer med de missbildade barnen som vårdades. Situationen var förfärlig – och är det fortfarande.

Det är viktigt att förstå regimens attacker i detta tredje slag om Falluja, ansåg Ross Caputi då jag talade med honom i Bryssel 2014. 

– Det är inte ett resultat av en sekteristisk konflikt. Det är inte en fråga om att al Qaida försöker att ta över staden, som massmedia framställer det. Det är en direkt konsekvens av den första och andra belägringen av staden.

Det handlar om ”den strukturella orättvisa, som USA upprättade, och det politiska arv och den korruption som USA lämnade efter sig”.

– Vad som händer i Falluja är en fortsättning och en pågående process, framhöll han.

Det var bakgrunden till att ISIS lyckades gripa makten i Falluja. I det tredje slaget var staden klämd mellan terroristerna och regeringens och USA-koalitionens attacker. Under ytterligare två år utsattes staden för förödelse och dess befolkning för terror, men de ytterligare krigsbrott som alla slag om Falluja innebar har aldrig utretts. Ansvaret ligger högt upp i militärhierarkin och slutar vid presidenten, som är överbefälhavare.

Teckna en prenumeration här

BLIXTKAMPANJ
för barnen i Falluja
I staden Falluja föds många barn med svåra missbildningar efter att USA:s styrkor 2004 använde vapen med utarmat uran. IrakSolidaritets Fallujainsamling gör en blixtinsats för att hjälpa till att ersätta förlorad sjukhusutrustning och återupprätta sjukvården där.
Stöd Fallujainsamlingen, pg 11673-1
 

Mike Powers

REPORTAGE

Iranska möten

Göran Tonström

"Ett land är dess folk. Oavsett vilket politiskt system som råder, vilka som bestämmer, har eller tar makten. Det är människan som lever där, som är kärnan. Utan henne torr och död öken, hur bördig och mjäll jorden än är." Så inleds ett fotoreportage av Göran Tonström, som reste till Iran för att skildra folket.

REPORTAGE

Fredrika Gårdfeldt: ”Fred och solidaritet bygger Guds rike på jorden”

Christer Lundgren

Fredrika Gårdfeldt är präst i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. Vid de nordiska fredssamtalen i Degerfors berättade hon mycket personligt om sin kyrkliga bakgrund och sitt engagemang som samordnare för Katarinauppropet, en appell som säger ja till human flyktingpolitik, nej till svensk vapenexport. Här intervjuas hon av FiB/K:s Christer Lundgren.

REPORTAGE

Magda Gad: "Lögnen härskar"

Pelle Sunvisson

Var fanns de ständiga flygbombningarna, den förstörda infrastrukturen och livet som bara bestod av svält och död? När Expressens utrikeskorrespondent Magda Gad kom till Jemen med fotograf Niclas Hammarström fick hon en sak klar för sig: lögnen härskar! Här berättar hon för FiB/K:s Pelle Sunvisson om den verklighet som mötte henne i Jemen.