logo

REPORTAGE

Virtanen möter Myrdal! Stor intervju

60-talsvänstern beskriver han som alkoholister som tog en sup och svaldes av statsetablissemanget.

Fredrik Virtanen åkte till Varberg och träffade en mångårig FiB/Kulturfront-medarbetare, som inte behöver någon närmare presentation.

Om JM

Namn: Jan Myrdal.

Ålder: 91.

Familj: Singel. Två barn, sonen Janken, 69, (med Nadja Wiking), ekonomihistoriker och professor i agrarhistoria, och dottern Eva, 63, (med Maj Lidberg), arkeolog och professor.

Föräldrar: Alva och Gunnar Myrdal, socialdemokratiska samhällsingenjörer.

Bor: I sitt eget bibliotek i Varberg, finansierat av den lokale hotellentreprenören Lasse Diding och avlidne författaren Henning Mankell.

Aktuell: Med 75 år som skriftställare. Med seminariet Den vanartige Jan Myrdal, den 14 april på ABF-huset i Stockholm. Med självbiografin Ett andra anstånd som utkommer på Norstedts förlag den 11 april.

Jan Myrdal, en av 1900-talets största och understundom mest kontroversiella svenska intellektuella, lever och arbetar i allra högsta grad ännu.

Men den 91-årige maoisten har varit mycket nära döden två gånger. Först vid en hjärtinfarkt 1988, och sedan 2015 då han fick ”Ett andra anstånd”, namnet på hans nya bok.

Efter en del mejlande om praktiska detaljer hälsar Jan Myrdal välkommen i sitt hem och bibliotek i halländska Varberg en snöig februaridag.

– Var fan har du varit, fastnade du?

Näe, jag skrev att jag skulle komma vid 12.30.

– Vill du ha kaffe?

Den reslige åldermannen fixar med en perkolator i köket och berättar att han har ont i knäna men att hälsan annars är god. Myrdal och katten Sushi, 20, ger en kortare rundvisning på ett av planen i biblioteket med, enligt uppgift, över 50 000 titlar. Därpå slår vi oss ner i ett vardagsrum med böcker, tidskrifter, papper och musikskivor överallt, utom i taket.

Jan Myrdal talar ännu rikligt och behöver stoppas då och då för att sidospåren och de historiska utvikningarna inte ska bli för många och långa.

Jag tänkte prata med dig om de stora frågorna, om din nya bok och om kuken.

– Kuken?

Den förekommer ju ymnigt i boken.

– Den förekommer i boken. Jag ska förklara det hela. Jag är väldigt emot allt det som kallas för integritet. Det finns inte en enda tänkbar grej hos mig fysiskt som är unikt på något sätt.

Skulle du märka om du gick in i demens?

– Det är själva grundproblemet. Man bör lägga av innan man blir en struldbrugg, som (Jonathan) Swift skriver om. Svårigheten är naturligtvis att veta exakt när.

Ska vi kalla Ett andra anstånd för memoar, ett bokslut eller en jagbok?

– En jagbok. Hade inte de här gamla FNL-läkarna i Degerfors 2015 fått syn på mig hade jag gått till hotellet och dött i sepsis (blodförgiftning). När jag låg inlagd de kommande fyra dygnen tänkte jag att jag måste se what makes me tick, verkligen gräva upp det hela.

– Vad som skiljer den här jagboken från de tidigare är att jag går in och skär djupare. Överjaget protesterar ju som fan när man går för djupt. Men man märker ju, när man gräver, att alldeles tydliga minnesbilder är fejk.

”Också denna uppriktighet är falsk”, skriver du och gör ännu en omtagning för att inte polera bort skam eller pinsamheter. Är det som nu utkommer sanningen?

– Så långt som jag har kommit! Jag säger inte att det är sanningen. Ta den där tjejen, när jag åker runt i Indokina i en jeep och har stadigt stånd, som jag har en väldigt tydlig minnesbild av. Den är ju inte sann. Hon var inte i den åldern, hon var inte nygift, hon bestämde sig för att skaffa barn några år senare. Inte heller hade jag stött på henne, berättade hon för mig. Hela den ramen var fejk. Och jag har haft flera sådana historier där minnet har förändrats – vanligtvis för att skydda något annat. Det blir jag klar över här.

– Varje gång man tar fram ett minne och tittar på det så ändras det om. Det är inget konstigt, det är elementa i vittnespsykologi. Låt tio personer bevittna en händelse och du får tio berättelser.

Sanningen, eller postsanningen eller alternativsanningen i interneteran, där alla kan skräddarsy sin egen…

– Här är du ju inne på nåt väldigt obehagligt. I och med att vi fått en tillvaro där vi nu finns i elektronisk form – då blir ju sanningen oerhört lättmanövrerad. Jo, det går att förfalska en bok, men det är ohyggligt jobbigt. Det elektroniska är formbart, totalt. Dessutom, om vi får en stor solstorm kan allt försvinna.

Är ”fake news” något nytt under solen?

– Inte alls. Ta det som gjorde att britterna blev, någorlunda, entusiastiska över första världskriget. Det var frågan om de tyska soldaternas behandling av belgiska flickor. Men såvitt man kunnat undersöka så förekom detta inte. Det var en typisk krigslögn, som folk trodde på.

Men jag tänker inte på krigspropaganda utan på att Donald Trump säger att massmedierna sprider fake news, medan massmedierna hävdar att alternativhögern och vänsterradikala sajter sprider fake news.

– Låt oss säga såhär: normalt sett finns det möjligheter att belägga det mesta. Samtidigt censurerar de ju för fan, säger Myrdal och nämner hur it-jättar har tagit bort historiska bilder från till exempel Vietnamkriget.

Han tar exempel på ”hur det alltid blir bråk om hur belagda fakta ska tolkas” och nämner Förintelsen, som han menar inte bör stå versalt i singular eftersom andra av historiens stora brott då förringas. Vilket har lett till att kan kallats folkmordsförnekare.

– Jag var med att leda den, såvitt jag vet, första delegationen av intellektuella att besöka Auschwitz, 1955. Och till skillnad från liberalerna har jag inget som helst emot att de skyldiga i Nürnberg hängdes för det. Men det är den typiska debatten.

Vad anser du om Donald Trump?

–  Det beror på. Naturligtvis kan jag se honom, eller Woodrow Wilson (USA:s president 1913–21), som typisk. Och jag kan analysera både de krafter som burit och bär fram honom och vart hans politiska ställningstaganden tycks leda. Om jag hade varit medborgare i Förenta staterna och hade rösträtt och skulle röstat på honom – eller någon av dem som stod till buds – har jag svårt att tänka mig något skäl till. Att han kan ha rätt i olika frågor är dock självklart. Liksom att jag om jag vuxit upp i kolgruveområden eller the rust belt troligen tillhört hans väljare. Men det är ju inget i nutida Sverige begripligt svar.

Du anser, och många med dig, att du i debatten ofta haft ”i nuet stötande åsikter”. Kommer du att visa dig ha haft rätt på sikt?

– Det finns två svar. Jag har ju sagt att jag alltid haft rätt. Med det har jag menat att det jag sagt eller skrivit i ett visst läge har, med utgångspunkt av vad jag då visste och kunde veta, varit rätt. Allting ändrar sig ju sedan.

– Sverige är intellektuellt trängre än exempelvis Förenta staterna. Freedom of speech. Och Sverige har inte blivit trängre utan har alltid varit trängre, i jämförelse med USA och övriga Europa.

När jag var barn kunde man läsa Jan Myrdal överallt, ständigt. En position som nära nog ingen annan haft i Sverige. Ungefär kring murens fall på 80-tal slutade det vara lika mycket. Hur upplevde du det?

– Jag gick i takt med tiden själv i ett visst antal år, under 50- och 60-talet. Det hade att göra med avkolonialiseringen, som inte diskuterades före kriget, och att jag blev typiskt för ett ”vi på vänsterkanten” som var de enda, förutom judarna, som talade ärligt om Auschwitz. Man var försiktig om Tyskland då.

Varför slutade du gå i takt med tiden?

– Jag hamnade i otakt eftersom de stora skeendena förändrades. Och jag hade väl fel! I vissa fall. Jag antog att den här 60-talsvänstern eller vad vi kan kalla den verkligen innebar någonting. Jag insåg inte att den innebar att en stor grupp av de högbegåvade från arbetarklassen togs upp i detta … mellanskikt.

– Såhär: Jag växte upp i en tid när arbetarklassen, genom folkrörelsen och annat, hade sin egen väg. Gunnar Sträng och alla dessa ledande sossar var fan ta mig inte obildade, de var jävligt kunniga, för det var en annan bildningsväg. Sedan kom de in i den vanliga universitetsbildningen. Jag insåg inte att det skulle omvandla den så kallade vänsterns tänkande. Ideologiskt blev de till vad de är nu – mellanskiktsintellektuella, med anknytning till statstjänster vanligtvis. Tar du den vägen omvandlar du inte verkligheten, utan tvärtom. Det är som med alkoholisten: Först tar alkoholisten en sup, sedan tar supen alkoholisten.

– Jag gick vidare i den takt jag kommit att växa upp i och kom naturligtvis i otakt med de andra. Inte med alla. Många har fortsatt att läsa mig, även om det inte varit lika extremt som då.

Du har av det borgerlig-liberala etablissemanget stämplats ut som kommunist. Sverigedemokrater har stämplats bort som fascister. Kan du se en likhet där?

– Jadå. Detta med Sverigedemokraterna är intressant. I stället för att hojta borde man, huvudsakligen från LO och sossarna, ha ställt sig frågan ”Varför? Varför tar de denna ställning?” Och snabbt hade de kommit fram till att ”Ja, de tycker inte om vad vi i den politiska och fackliga ledningen gör”.

Samtidigt ska ju en progressiv medelklass hållas nöjd om Socialdemokraterna ska vinna val.

Denna fråga blir aldrig direkt besvarad. Jan Myrdal gör en lång historiebeskrivning om Robespierres välfärdsstat, Pariskommunen 1871 och att Per Albin Hansson i Sverige ett sextiotal år senare såg samhällsbygget klassmässigt. Vilket är ett svar i sig från någon som ännu kallar sig ”partilös kommunist”.

Du är inte politiker så det är inte ditt ansvar att lägga fram ett program, men hur skulle ditt drömsamhälle se ut, i praktiken?

– En förändring av äganderättsförhållandena.

Hur radikal skulle du vara?

– Radikalare än folkhemspolitiken. Den bröts ungefär när du föddes, på 70-talet. Samtidigt kan man säga att klasskampen pågår hela tiden, det gör den så länge du har ett samhälle med äganderätt. Jag håller med om den kommunistiska grundanalysen av verkligheten.

Skulle du förbjuda sverigedemokrater eller liberaler att uttrycka sig i fri press?

– Nej, nej, det skulle jag inte göra.

Skulle du införa kolchoser, planekonomi?

– Planekonomi tror jag vore nödvändigt. Det vill säga en planerad ekonomi. Jag tror att man nu elektroniskt kan styra det på ett annat och vettigare sätt. Planekonomin fungerade ju också bra en lång tid, sedan fick den negativa effekter, framväxandet av nya och priviligierade skikt som du såg i Sovjetunionen och i folkdemokratierna som kom att utgöra en broms.

Då är vi ju inne i kärnan på liberalismen, eller i USA, om människans vilja att sträva uppåt och viljan till frihet. Vad säger du om de, inte små, sakerna?

– Båda är illusoriska. Du kan kämpa hur mycket som helst för att stiga uppåt i det här samhället. Det går inte, för de flesta.

Men de flesta tror ju det, och kämpar för det, och konsumerar.

– Jo, de tror ju det. Och under en period när du haft tillväxt och ekonomiska framsteg har det varit möjligt för väldigt stora grupper att stiga. Och i Kina har man sedan Deng Xiaoping och pågående skapat en bourgeoisie och även lyft bottenskiktet. Jag menar att detta kunde gjorts på helt andra sätt. Jag tycker ju att Mao hade rätt. Jag menar ännu att kulturrevolutionen var nyttig och viktig, medan det officiella Kina inte kunde annat än att ta avstånd.

– Men jag ser vad de har gjort. Du kan också se de stora skillnaden i Kina och Ryssland där du fått de oerhört rika miljardärerna. I Kina har staten tummen i ögat på miljardärerna, partiet kan styra det där. Hur det kommer att gå vet varken du eller jag. Är det möjligt att släppa Barrabam lös – att medvetet skapa en kapitalistklass som ska utföra sin historiska uppgift, som kapitalistklassen i Europa genomförde?

Frågan är väl om de klarar att ge demokratiska rättigheter till alla. Är det väsentligt för dig?

– Det som kallas demokratiska rättigheter, måste vi komma ihåg, är formaldemokratiska. De formaldemokratiska rättigheterna är delvis helt korrekta. ”Votering begärd och ska verkställas”, du vet allt det där. Men om du talar om mänskliga rättigheter talar du om (franska revolutionen) 1789 – äganderätten. Den sticker upp som en stor sårig tumme i de mänskliga rättigheterna.

– En representant för det officiella Kina skulle hävda att de i högsta grad bekymrar sig om de mänskliga rättigheterna; alla de miljoner och åter miljoner som lyfts ur den absoluta fattigdomen. De skulle även säga att resten kommer att lyftas upp under de närmaste åren. Och denna den officiella linjen motsvarar verkligheten. De skulle tolka mänskliga rättigheter som — ja, de accepterar av taktiska skäl äganderätten, i högsta grad. Samtidigt som de inte ser den som mänsklig rättighet.

– Jag vet inte om det är möjligt för dem att, om tio, tjugo år när det genomfört det där, göra sig av med miljardärerna.

”Göra sig av med” låter rått. Ska huvuden rulla?

– Nej, huvuden behöver inte rulla. Det går att göra på enklare sett. Herregud, hur gjorde Sverige sig av med de feodala äganderättsförhållandena på landsbygden?  Man kan genomföra det på många olika sätt. Men, märk väl, det finns inga belägg för att det har kunnat göras, historiskt.

– Men om du vill genomföra en socialism där också äganderätten ligger bland folket så måste du göra dig av med kapitalistklassen. Om du som en god marxist säger att bourgeoisien hade sin historiska uppgift att krossa feodalismen och utveckla produktivkrafterna och att den uppgiften tar slut.

Tillväxt och välfärd behöver ju stålar, staten kan inte producera välfärd.

– Det handlar inte om staten utan om att ändra äganderättsförhållandena. För närvarande är situationen barock, internationellt. Det såg du ju på Davos-mötet. En mycket, mycket stor del av kapitalet ägs av en mycket, mycket liten del. Att detta inte kan hålla, att någonting händer, kan vi utgå från.

En folklig revolution?

– Till exempel. Det kan hända många saker. Se på de Gula västarna i Frankrike i dag, de är en reaktion. Ta avkolonialiseringen, 1946 var det inget man kunde se skulle hända inom de närmaste åren, ändå hände det.

– Det finns ingen stor skrift i himlen som säger vad som kommer att hända.

Den framväxande högerpopulismen är väl detta svar på ekonomismen och ojämställdheten?

– Visst är det. Om det däremot är en revolt som kan föra framåt, det vete fan.

Ett andra anstånd var ett arbete Henning Mankell krävde, efter att du inte dog av sepsis 2015? Men blev det ens en bok om döden?

– Nog talar jag om döden ibland.

Mankell sa sedan upp bekantskapen med dig. Vad berodde det på?

– Hans konflikter med min dåvarande fru Andrea och med mig. Det var väldiga konflikter. Jag fann dem irrationella. Men sedan slog det om helt och hållet, när han blev klar över det här med cancern. Han går då fram till henne med blommor på Bokmässan och kysser henne på kind. Cancerbeskedet var personlighetsförändrande. Men jag såg inga skäl till de oerhörda vredesutbrotten innan dess.

Den andre mannen som finansierat detta bibliotek, den lokale hotellentreprenören Lasse Diding, vill heller inte umgås med dig. Vad beror det på?

– För närvarande vill han umgås, har du talat med honom just?

Okej, så vitt jag läst och hört på radio vill han inte umgås med dig. Har det förändrats?

– Han har slagit om ett par gånger. Just nu vill han intervjua mig för en bok om mig och mitt liv. Och han finansierar en coffee table-bok, som han dock inte låtit mig vara med och planera.

Hörs du med Jan Guillou nuförtiden?

– Jodå. När det gällde den här boken hade jag skickat den till Norstedts och då skickade jag den till honom också. Han läste och sa att han bekostar den, inte på Piratförlaget, om Norstedts tackar nej. Men de tackade ju ja.

Har du hela livet varit dålig på att bry dig om andra människors känslor?

– Antagligen. Inte hustrurs och sådana men antagligen har jag varit det. Om man tänker på hur barn och andra reagerat.

Du lämnade dina barn för din intellektuella verksamhet skull, eller hur?

– Ja, jorå. När det gäller Eva har jag grubblat över om jag gjorde rätt eller fel. Jag borde kunnat skaffa en bostad i närheten och jag hade kunnat använda ett par år åt vanligt kontorsarbete. Vi har fortfarande en relation, hon läser mina manus, medan Janken inte tyckte om när jag gifte mig med en yngre kvinna. Och sedan har vi vissa andra skilda synsätt.

När träffade du dina barnbarn senast?

– Min dotterdotter såg jag på min 90-årsdag. Mina barnbarn – de får bestämma om de vill eller inte vill umgås. Det är inte min sak. Nu är jag inte någon speciell familjemänniska.

Haha, nä. Man kan säga att du valt den stora världen framför den lilla. Det kan du motivera med att du velat verka i en intellektuell tradition. Kan man också kalla det egocentricitet?

– Det kan du göra. Men jag vill göra ett litet utvik: Man ska göra nytta! Mina ord ska vara befriande. Lena Andersson (författaren) har sagt att Maj – en kärlek varit en väldigt befriande bok. Det vill säga, genom att vara öppen och uppriktig kan orden tjäna andra.

– Det viktiga var inte att bli berömd eller får pengar utan om man kunde göra nytta med orden. Och jag tror ta mig fan, ser du, att den här boken kan öppna och hjälpa folk.

Vilka människor bör eller har rätt att strunta i sina nära och kära i egen sak, gäller det en arbetare också?

– Nja. Låt säga såhär. Gunnar var ovanligt vidrig mot mig som barn. Han var det vidrigaste jag kan tänka mig på olika sätt. Det har jag ju beskrivit. Samtidigt, och det har jag också beskrivit, var han en mycket stor vetenskapsman. Vissa saker han gjorde är helt bestående och avgörande för många generationer. Han var väldigt nyttig för mig, han tvingade mig att läsa, öppna saker. Samtidigt som han i relation till mig var över gränsen till det psykotiska, menar jag. Båda sakerna är sanna.

Du kanske fick en emotionell störning av den barndomen?

– Kalla det så, eller kalla det utveckling. Jag är övertygad om att du kan hitta byst med psykologer eller terapeuter som kommer att säga, haha, att jag är på andra sidan gränsen. Det spelar ingen större roll för mig.

Är ditt arbete viktigare än en arbetares?

– Nej, nej, inte alls. Det har jag aldrig sagt. Men jag tror att mina ord haft verkan. Jag tror att jag har gjort nytta. Hade samhället varit annorlunda så hade jag fungerat på ett annat sätt.

Det här med könet. Du menar att det fungerar ännu en bit över de 90?

– Jag säger inte att jag har full erektion. Erektion och ejakulation är åldersbestämt. Barn kan jag väl i och för sig göra, även om jag inte vet kvaliteten på sperman när man är 100 år.

Jag tror att det är ganska ovanligt ett aktivt sexliv i din ålder. Har du en älskarinna nu sedan du skilde dig från din 57-åriga fru häromåret?

– Nej, jag har inget aktivt sexliv. Vid 92 är jag inte vidare åtråvärd på den marknaden. Och det handlar ju inte bara om att knulla. För det första har jag aldrig gått till någon prostituerad. Det har jag svårt att tänka mig. Det måste ju vara någon som tycker om mig för den jag är. Man behöver en intellektuell och fysisk gemenskap.

– Jag har inte skrivit om Andrea, men eftersom hon var så pass mycket yngre, menar jag väl att jag inte dög längre, sexuellt. Det är alltså inte konstigt. Det är få 90-åringar som är eftersträvansvärda sexualobjekt.

Det sägs att du är aktiv på Tinder.

– Inte på Tinder. Jag gick med i olika kontaktgrejor på nätet och det var jävligt intressant. Jag har inte på minsta sätt smugit, jag går ut under eget namn och egen adress. Det var byst med tjejer, kvinnor, också i Varberg.

Ja, på Ica Kvantum här borta har du känt igen kvinnor som lagt ”ut nakna kroppar för att locka de älskare de behöver”, skriver du.

– Det finns en stor sexualnöd i samhället som man ljuger bort. Impotenta karlar och annat.

Anser du att sexualnöden är större i dag än för, säg, 50 år sedan?

– Njae. Dels lever vi längre. Jag är inte säker på att sexualbeteenden ändrar sig så jävla mycket. Vad var det Luther menade? Två gånger i veckan är bra för dig och mig, som han sa till sin hustru. Så de lutheranska prällarna hade en drös med ungar! Luther var inte pryd. Men av religiösa skäl ansåg han att sexuallivet hörde äktenskapet till. Prydheten och dubbelmoralen kommer senare, från England.

Du längtar efter att bli kär, helt enkelt?

– Jo, det kan du ju kalla det. Tanken att träffa en tjej att bara ligga med har alltid varit mig främmande. Det har blivit förhållanden. Och ohyggligt långlivade. Även efter att vi upphört vara samman på det viset har den emotionella och intellektuella kontakten pågått i decennier.

– Hade jag varit pigg i knäna hade jag kunnat gå ut på krogen, men nu kan jag inte ragga på något sätt. Det händer att jag ser tjejer, på möten eller sammanträden kanske, och får hålla mig jävligt i styr. Där är det åldern som spelar roll. Jag kan inte, kan inte, kan inte, stöta på tjejer som är 50 år yngre, 60 år yngre! Det går inte.

Det skulle uppfattas som gubbsjuka?

– Jag skiter i hur det uppfattas, men jag vet att detta inte är möjligt. Hela känslofrågan är ju väldigt komplicerad.

Du kan väl bjuda hem internet-tjejerna?

– Det har jag sagt på nätet. De kan väl dyka upp så kan vi ta en flaska champagne och pratas vid. Jag har uppmanat dem att gå till biblioteket och läsa mina böcker för att ta reda på min karaktär.

Du kan väl inte begära att tjejerna ska behöva läsa ditt verk inför en dejt?

– Inte hela, det räcker med ett par.

Har någon kommit?

– Nej.

Med sådana krav är det väl klart att du är singel.

– Själarnas gemenskap!

Du och Gun Kessle talade inte om vissa, ganska många, privata saker. Är det ett äktenskapsråd från den man som i 68-vänsterkretsar bara på halvt skämt ännu kallas Mästaren?

– Ja! Man ska aldrig ”tala ut”! Det var Gun och jag helt överens om. Aldrig tala ut, aldrig fråga. När vi varit gifta i 50 år sa hon i förbigående att hon aldrig varit otrogen. Jag vet inte om det var sant eller inte. Det privata området ska bevaras, samtidigt man kan ha en stor känslomässig och intellektuell närhet.

Om det fanns helkroppsdonatorer, hade du levt vidare med din hjärna i en tonårings kropp?

– Ja, naturligtvis.

Vad skulle du då få uppleva de kommande 75 åren av det folkhem som dina föräldrar var ingenjörer till?

– De byggde upp och trodde i och för sig att det skulle bevaras. Fram till 70-talet lyckades sossarna leverera och hade i stort sett befolkningen med sig, främst kring två saker: utrikespolitiskt och att de tillförsäkrade varje medborgare sin försörjning eller arbete. Det var mycket avsteg och mycket elände, det kan man fylla böcker med, men i stort sett lyckades sossarna. Men framöver lyckades de inte.

Hur ser det socialdemokratiska folkhemmet Sverige ut om 20 år?

– Deras strukturer går under och går ner, troligtvis. Det har den typen av partier gjort över hela Europa.

Någon alternativ svensk framtidsprognos ger inte Jan Myrdal. Han talar hellre, som i nästan hela sitt liv, om utvecklingen i Kina. När vi efter två långa möten pratar lite avslutande om förväntad livslängd (”jag tror inte att jag blir 100”) verkar det som om just detta grämer honom mest av allt – att han inte hinner uppleva hur det gick för Mao.

Tack för att jag fick komma hit, Jan.

– Det var roligt att du kom. Det finns mycket som vi inte hann tala om. Det får bli nästa gång.

Fredrik Virtanen

REPORTAGE

Nu kämpar Hugo Blanco för miljön

Eva Wernlid

Vem var äldst i det globala demonstrationståget för klimatet i fredags? Jo, frihetshjälten Hugo Blanco, 84. Han var i Sverige för att träffa sin dotter Carmen och lansera sin nya bok. FiB/K:s Eva Wernlid träffade Hugo och Carmen i folkmassorna och fick en pratstund med Hugo.

REPORTAGE

Gula västarnas vrede!

Christer Lundgren

Är de gula västarna den första delen i en ny fransk revolution? De har i alla fall lyckats med vad varken fackförbunden eller de politiska motståndarna har gjort. De har fått stor genomslagskraft och de har fått president Macron att backa på några punkter. FiB/K:s medarbetare Christer Lundgren skriver om de Gula västarna. 

REPORTAGE

Kampen för fred och folkstyre

Christer Lundgren

I julnumret av Folket i Bild/Kulturfront skildrar Christer Lundgren den folkliga kamp som låg bakom införandet av parlamentarisk demokrati i Sverige för 100 år sedan. Här fortsätter hans berättelse.

REPORTAGE

Jadens mästare

Lasse Lindström

En enda skulptur kan ta år att skapa, när jademästaren Lin Bozheng snidar sina mest detaljerade verk. På en utställning vid Kinas kulturcentrum i Stockholm visade han upp egna arbeten, men även verk som hans far och son skapat. Här berättar FiB/K:s Lasse Lindström om sitt möte med jadens mästare.