F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n
 |
ord Peter Curman
var vädret i Hiroshima lika klart och vackert
som den 6 augusti 1945
då "Enola Gay" syntes som en liten silverprick på himlen.
Av kulturella skäl avstod man ju från att bomba Kyoto
som sades "tillhöra mänskligheten och inte Japan".
Med Hiroshima förhöll det sig annorlunda.
Den tillhörde bara människorna som levde sina liv där
fram till kl. 08.15 då silverpricken släppte ett litet ägg
som fick själva solen att förmörkas.
På atombombsmuséet finns fotografier av människor
som bara lämnat skuggan av sig själva kvar.
Där finns abstrakta trådskulpturer som en gång varit cyklar.
På stora videoskärmar lyfter "Enola Gay" från sin bas gång på gång
med sin dödsbringande "Little boy".
På väggarna uppmanar skyltar på olika språk:
Rör vid föremålen! Ta på dem!
Jag ser skolbarnen som i blå skoluniformer rinner som porlande bäckar
genom muséet
försiktigt sträcka fram händerna och rycka tillbaka dem igen
som om de bränt sig, blivit besmittade
Ändå en kluven längtan att komma så nära som möjligt;
att försöka förstå, att bistå de ohjälpligt förlorade.
Som om fakta inte räckte:
Klockorna stannade på 08.15.
Detonationshöjd: 600 meter.
Resultat: 200.000 döda, eldstormar och radioaktiva askregn.
Kapten Paul Tibbets rapporterade från "Enola Gay":
"Uppdraget lyckligt slutfört".
I dag är Hiroshima blomstrande och dynamiskt.
På sightseeingbåtarna berättar guiderna om katastrofen
medan familjer dukar upp till picknick på stränderna.
Och vädret är lika vackert
som den 6 augusti 1945
|
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 6-7/98
i n t e r n e t u t g å v a n
