F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/98
i n t e r n e t u t g å v a n



| Ett möte med poeten, levnadskonstnären och politikern Bengt Berg i Fensbol. |
Sedan 1973 har Bengt Berg skrivit dikter om människorna ute i skogsbygderna, kärnfulla betraktelser över det vackra skogslandskapet och de sociala orättvisorna. Triviala, obetydliga händelser och ting växer ur Bengts penna till världsfrågor. Dikterna är ett personligt porträtt över honom själv, en klocka för landsbygden och ett upprop till ställningstagande för läsaren.
Bengt har jobbat som lärare och besöker ofta skolor för undervisning i språkvård och skrivande. Han vill nå ut till de breda folklagren med humorns hjälp.
"För vissa intellektuella verkar gränsrummet mellan de kulturskapande och folket som en vallgrav."
Så signerade han sitt verk Över isen till mig då jag besökte honom senast. Då hade han nyss flyttat från centrala Torsby hit till Fensbol och allt var en enda röra. Men han tar alltid lika vänligt emot besökare. Bokförlag med kafé ryms i en gammal jordbruksfastighet som förr var lanthandel. Vi träder in i en välstädad bod med en mångfald av keramikvaser, ljusstakar, böcker, vykort och tavlor.
Bengt går klädd i Adidasbyxor och T-shirt och utstrålar naturlighet och lugn, trots att han är föremål för en intervju och alltid har något projekt på gång. Han har just avslutat en hektisk tid som värd för de kulturellt brokiga kvällarna i ladan på Mårbacka tillsammans med vissångaren Göran Samuelsson.
Han är gästvänlig och bjuder på fika. Vi är fyra nyfikna, tedrickande ungdomar som bjuds till bords. Han granskar situationen och avlossar en politisk poäng genomsyrad av sarkasm:
- Tydligen håller teet på att erövra de radikala kretsarna. Förr var det kaffe som gällde!
Bengt är född och uppväxt i Torsby. I slutet av 60-talet började han studera socialantropologi, konsthistoria, litteraturhistoria och nordiska språk. Han jobbade heltid som lärare i Hagfors i mitten av 70-talet. Åren 1973-85 var han med i ett gäng om fem i redaktionskommittén för tidskriften Rallarros som kom ut i sammanlagt 60 nummer. Namnet syftar på den violetta mjölkörten som är en nyttoväxt, men av många betraktas som ogräs. Och precis som rallarna vid järnvägsbyggen fungerade tidskriften under en expansiv period.
- Tidningen levde under proggtiden och vi gjorde allt arbete själva. Det var en tid då skogs- och glesbygdskulturen gick in i den politiska kampen och vi ville arbeta med en tidning för alla. Vi ordnade diktuppläsningar och försäljning på gatorna i Torsby. Det fanns en resande utställning från Stockholm, kallad Skogsbussen. Vi följde med och besökte bygdegårdar för att engagera folk i miljökampen.
- Under ett möte i Hagfors satt en representant för skogsindustrin i publiken. Han ilsknade till då jag läste upp en dikt kallad Bolagsbrodyr och fattigmansdräll:| I huvet på en bolagsgubbe mellan hjärnbarken och träskallen sitter Näcken och spelar ACK VÄRMELAND ![]() Mellan naturens ved och folkets bark finns en parasit som lever av andras arbete hur länge än? |
- Rallarros var en provinsiell och kosmopolitisk tidskrift med nordisk profil. Det var en reaktion mot centraliseringen av kulturen.
- I vår del av världen finns en övertro på "metropolismen". Kulturutbudet är likartat oavsett om det utvecklas i Melbourne, Paris eller New York. Men i själva verket består ju hela världen av byar. I New York är en trappuppgång i ett höghus en by, men där känner inte folk varandra. Men det behövs ett växelspel mellan by och stad. Trender och jakten på det spektakulära härrör från staden och de digitala sammanhangen. Där kan det utvecklas ett förakt för den gedigna folkliga kulturen. Pluralismen är viktig.
- Jämför Dallasserien med Carina Rydbergs Den högsta kasten och livet i allmänhet. Alla byar innehar grunddrag för ett drama med alla inslag av lycka, sorg och nyfikenhet. Till exempel: i ett av byns hus finns ett kök där vägsamfälligheten har möte. I förstugan sitter en kvinna som är förälskad i mannen som sköter hönsen etcetera. Hur hade ett sådant svartsjukedrama tagits emot på landsbygden? Det som sägs i massmedia har så olika status, beroende på var man bor och lever sitt liv.
Bengt berättar gärna om hur han tror att kulturarbetare kan övervinna folks rädsla inför det främmande. Jag behöver knappt ställa några frågor längre. Hans röst är jämn och lugn men han lutar sig ibland över bordet för att liksom trycka på de viktigaste orden. Pluralism är ett återkommande sådant.
- Under Mårbackakvällarna fanns en spännvidd av olika uppträdanden. Monica Zetterlund drog publik men även Dublin Fairs irländska musik. Blandningen var viktigast. En kväll kallade vi Multi-kulti då lokala förmågor som bland annat de kurdiska pizzabagarna och den holländska servitrisen bidrog med musik och dikter. Man upptäcker plötsligt att norsk poesi är det underbaraste man kan tänka sig.
- Människan har så många bottnar och ett kulturpolitiskt mål måste vara att öppna alla dörrar. Ur demokratisk synvinkel är både bokbussar och opera viktigt att subventionera. Även om jag inte går på opera. Man undrar varför de inte privatiserar kungahuset. Det är såpass privat!
I höstas släppte Bengt Berg två böcker. Stjärnbetaren (Sober) är ett urval från de senaste diktböckerna (88-97). Opublicerade alster finns där också, de flesta runt fenomenet tid.
Den andra boken, Vid Frykens ände (LT:s förlag), belyser ur historiskt perspektiv övre Fryksdalen och Finnskogen. Privata sidor får utrymme. Som drömmen att bli idrottsman på 50-talet. Men även polemik mot utvecklingen då den stavas ekonomism.
Om bokens framtid är Bengt ändå förhoppningsfull. Men han hyser även oro för att litteraturen och sökandet efter kunskap blir en klassfråga.
- Utlåningen på biblioteken ökar men det kan vara en liten, kunskapstörstande grupp människor som läser mera böcker.
Han hävdar att endast de små förlagen kan försvara pluralismen. Mångfalden och underifrånperspektivet är de viktigaste förutsättningarna i Bengt Bergs författarskap.
Han tror att Heidruns förlag klarar sig, men då är utåtriktade kulturevenemang viktiga. På landsbygden har man relativt små fasta kostnader. Dessutom finns kanaler, upptrampade stigar som gör att människor hittar dit.
Bengt Berg är också partipolitiskt aktiv, som ordförande för vänsterpartiet i Torsby kommun. Men han har många synpunkter på begreppet partipolitik.
- Jag anser att vänsterpartiet är det enda socialistiska alternativet med någorlunda inflytande. Det handlar om att påverka från olika håll. Att å ena sidan förändra partiet, å den andra tillföra partiet vad väljarna tänker och tycker i sitt vardagsliv. Det behövs mer folkligt inflytande - inte fler politiker. Fler utomparlamentariska aktioner behövs.
- Många intellektuella tycker sig ha svar på de viktiga frågorna, gör inget praktiskt, än mindre inom något parti. Man föraktar makthavarna och ser dem som skitstövlar. En viktig resurs tillförs aldrig i beslutsprocessen.
Bengt anser att den samhälleliga omgivningen bestämmer innebörden i en ideologi.
- Den socialistiska grundsynen bäddar för en långsiktig lösning på ägande- och maktförhållandena. Att säga "detta är mitt" leder till konflikt. Drivkraften måste bli annan än att bara tjäna pengar.
Jag frågar Bengt hur han tror det går i framtiden och han tycker tydligen att hans utopiska idéer fått för stor plats i intervjun. Hans allvar övergår i sarkasm.
- Åt helvete. Vi ser tendenser om att folklig demokrati inte fungerar. För tjugo år sedan var det orimligt med ett fascistiskt parti som det i dagens Frankrike.
- Hur ser framtiden som diktare ut?
- Åt helvete! (skratt) Men hellre ett rejält helvete än en fejkad himmel.
Bengt berättar att han skriver på en roman till och från, med titeln Tio dagar vinter.
En historia där stort och smått, personligt och tidsbundet blandas. En idé han fick för tolv år sedan vid besöket av Eremitaget i Leningrad.
- Andra idéer inför framtiden?
- Det skulle vara roligt att anordna en poesifestival här i Fensbol. Med all världens musik och poesi och byns bönder och tillresta på första parkett i den grönlummiga trädgården som omger Heidrunhuset i Fensbol, mitt emellan Sicilien och Nordkap, mitt i byn. Mitt i världen. Det är en poäng som är betydligt större än vattenfestivalen i Stockholm.
Om han menar allvar är det ingen som vet. Den som lever får se.F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 3/98
i n t e r n e t u t g å v a n

