F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

I april 1989 planerades ett illdåd i Borås som kom att förstöra en oskyldig människas liv

En affär brinner ner i Borås. En invandrare får skulden och sätts i fängelse i tre år. En mänsklig tragedi har utspelats.

Här är reportaget som gömts av medierna i tio år. Det är en berättelse som ingen utom reportern Torkel Ivarsson vågat eller orkat ta tag i. FiB/K är den enda tidningen som kan publicera hela materialet.

ägen går spikrak fram över fälten och ända fram till bergen. Bomullen har nyss skördats och om några dagar skall byns tavernor fyllas av bönder med fickorna fulla av drachmer och de kommer att ha mycket att tala om. Den aningen rostfärgade jorden doftar mustigt, lärkorna drillar och jag borde vara glad över att få vistas i den här miljön ett par veckor, hundratals mil från vardagen i Borås. Men mina känslor är kluvna.
Nyss berättade nämligen Melina för mig hur hon den där söndagen stod vid spisen och stekte köttbullar när polisen plötsligt knackade på. Trots chocken, men trogen sin uppfostran, bjöd hon de båda polismännen inte bara på köttbullar utan även sina egenhändigt målade påskägg. Samtidigt, i en annan del av staden, grep två andra poliser hennes man. Melinas berättelse gjorde mig bedrövad.
Som vanligt går jag med långa steg. En hund funderar ett ögonblick på att ta upp förföljandet, men ångrar sig. Avståndet är för långt. Jag är glad för det, för någon har varnat mig för hundarna. Jag vänder efter fem, sex kilometer och går tillbaka till byn. Den stora vägen är kantad av bomull som flugit av lastbilarna.
Jag passerar maskinstationen och böndernas speciella taverna. På kvällarna samlas de här för att dricka ett glas och spela kort. Nu är det senhöst och de ännu arbetsklädda männen makar sig närmare kaminen för att få lite värme. Ett par nakna glödlampor lyser upp den för mig ovana scenen. Så har bönderna suttit i generationer. Det är här som historien om Jannis börjar.

Slätten är milsvid med blåa berg runtom. En vinterdag känns som svensk vår med ett ständigt löfte om en lång och varm sommar. Människorna levde av jorden och de borde varit rika för åkrarna var oändliga. Men de var utsugna av feodalism och krig och de unga flydde till jobben i de växande regionerna eller utomlands.
Jannis första minne är från inbördeskriget. Han fick följa med på en militärlastbil till ett gömställe för partisaner. Marken där var fuktig och bevuxen med vass.
Jannis växte upp i en liten by. Hans pappa var småbrukare. De var sju syskon i familjen, Jannis var äldst. Huset var byggt på turktiden i lera och inte större än ett vanligt svenskt lägenhetskök. Familjen var fattig.
De odlade vete men det räckte inte ens till det egna brödet. Mamman skötte om några små land med grönsaker och de hade några olivträd. Jannis och hans syskon hjälpte till på de små åkrarna. På en gulnad bild står barnen uppradade med räfsor och andra redskap och miljön känns mycket ålderdomlig.
Jannis gick bara tre år i skolan. Han lärde sig varken att läsa eller skriva.
Han blev murarlärling och byggde ett nytt hus åt familjen. Han startade en liten byggfirma och prövade flera andra jobb. Som äldste son blev det hans lott att ta ansvar för småsyskonen, men han insåg snart att han inte skulle klara det.
En god vän som varit i Sverige berättade att om man var sparsam kunde man skicka hem pengar. Jannis övertalade sin far, sålde en ko för tretusen drachmer och köpte en biljett.
Jannis hade redan en kusin i Borås och denne rekommenderade honom att söka jobb på den stora konfektionsfabriken. En januaridag i mitten av 60-talet stod Jannis på centralstationen i Borås. Han vägde 57 kilo och hade hål i skorna. I fickan prasslade en ensam tia. I handen höll han en gammal resväska med lite kläder i. Det snöade.

Jannis under militärtjänsten i Grekland

Jannis kände sig lätt omskakad den första dagen i fabriken. I sysalarna satt flera hundra, ja flera tusen människor vid symaskiner och andra apparater. Jannis lärde sig att sy och pressa byxor. Han arbetade mycket hårt. Han började att förverkliga sin plan, att hjälpa syskon och barn till en bra framtid. Nästan alla kom till Sverige, de flesta till Borås och konfektionsfabriken. Tillsammans med hundratals andra greker bildade de en stor koloni.
För grekerna, vana vid fattiga förhållanden, blev syfabriken räddningen. För syfabriken, som ville ha billig och kravlös arbetskraft, blev invandrarna räddningen.
Den första generationen greker levde ganska isolerat, som en ö mitt i svenskheten. Många talar ännu mycket dålig svenska, som Melina. Hon förstörde liksom hundratals andra sin hälsa i fabrikerna och är nu förtidspensionär.
De första åren kände Jannis en sorg i hjärtat. Men han övervägde aldrig på allvar att flytta tillbaka till Grekland. Det finns en bild på honom från den här tiden som föreställer en vacker ung man med Elvisfrisyr och mycket eleganta kläder. Han ser drömmande ut. Jannis har alltid varit svag för stil. Hans garderober är fulla av kostymer och bländvita skjortor.
Nästan varje sommar har han och Melina semestrat i Grekland. Ofta har Jannis kört hela vägen, trehundrafemtio mil, utan att vila. I födelsebyn har han med egna händer byggt ett hus, utan att skuldsätta sig.
Det gick bra för syskonen och barnen. De har Jannis att tacka för mycket. Han har aldrig velat dra sig undan det självpåtagna ansvaret även om det varit tungt. Fabriksarbetet har tärt hårt på hans kropp. Axlar och rygg värker.

Jannis har levt ett hederligt, arbetsamt liv. Men hans äktenskap med Melina motsvarar inte idealbilden. Han har roat sig på restauranger och dansställen. Han har träffat andra kvinnor. Med en av dessa, Lena Nilsson, inledde han ett långvarigt och intimt förhållande. Det är något som han i dag djupt ångrar. Jannis och Lenas vänskap var ganska stormig.
Det gick faktiskt så långt att Lena uppsökte polisen. Hon gjorde ingen regelrätt anmälan men berättade att hon kände sig hotad av Jannis. Själv har han alltid förnekat att han hotat henne. Lena har senare tonat ner saken. Men det skrevs ett protokoll som berättar att Jannis var mycket svartsjuk på Lena, som är en rätt parant kvinna i 50-årsåldern och mycket utåtriktad.
Lena arbetade som oavlönad praktikant hos en tyghandlare vid namn Lars Svensson. Efter en tid började de två prata om att Lena kanske skulle överta en del av rörelsen. Jannis besökte då och då affären. Han brukade bjuda hela personalen på pizza. Lena, som vid den här tiden var ganska trött på hans uppvaktning, berättade för Lars Svensson att hon kände sig förföljd av Jannis.
Jannis talar högt och snabbt. Han kan någon gång säga saker som låter otrevliga men utan att mena något illa. Om man inte känner honom eller hans kulturkrets närmare tonar lätt bilden fram av en svartsjuk, aggressiv och impulsiv sydeuropé. En man som dessutom bedrar sin fru, om än öppet. Detta gjorde saken lättare för dem som skulle döma honom.
Den egenartade affärsmannen Lars Svensson var en misslyckad affärsman. Det hade inte alltid varit så. För många år sedan gick affärerna riktigt hyfsat. Svensson skröt ohämmat. En affärstidning skrev en stort uppslagen hyllningsartikel om tygkungen Lars Svensson. Men nu var han på fallrepet. Svensson hade nämligen fått en rätt egenartad affärsidé. Han köpte omoderna tyger som han sedan hade svårt att bli av med och därför tvingades slumpa bort. En av hans tidigare anställda, Sussi Bengtsson, berättade målande för mig.
- Han hade mycket strunt på lagret och i butiken. Allt han köpte var fel eller av för stora kvantiteter. Det var bara en massa damm, en ständig ström av skit. Svensson kom varenda dag med bilen full.

Sussi Bengtsson arbetade hos Lars Svensson nästan ett år. Hon beskrev det som tufft. Arbetsmiljön var usel, lokalerna knappt uppvärmda. Svensson var väldigt ombytlig i humöret. Sussi Bengtsson fick tjata sig till sin lön.
- Ibland var han mycket givmild men han kunde byta skepnad kvickt och stämningen mellan honom och hans fru, Märta Svensson, var rent otäck, berättade Sussi Bengtsson.
Lena hade samma bild:
- Han var inte mycket värd i sin frus ögon, sa hon. Lars Svensson bar ständigt på stora idéer som han sällan förverkligade. Han strödde frikostigt löften omkring sig, men glömde av dem. Han var duktig på att dupera människor.
Lars Svensson ägde vid den här tiden två butiker. Den andra butiken låg i Varberg och drevs med stor framgång av de anställda. De vägrade ofta att ta emot Svenssons nyinköpta, men värdelösa partier.
Affärerna i Borås gick alltså uruselt. Svensson tvingades rea var och varannan vecka. Han försökte i flera omgångar att sälja butiken, bland andra till Sussi Bengtsson. Uppgörelser som alltid stupade på att han begärde för mycket pengar för sitt omoderna tyglager. Revisorer och banker avrådde de tilltänkta köparna.
Lars Svensson hade nu två konkurser bakom sig. Priset, två och en halv miljoner kronor, fick ett stort antal små och stora leverantörer betala. Lena berättade för mig:
- Svensson hade en väldigt risig ekonomi. Han brydde sig inte ens om att öppna kravbreven utan slängde dem direkt i papperskorgen. Fordringsägarna jagade honom. Han brukade hålla sig undan så mycket som möjligt.
Lena hade som expedit en god insyn i penningströmmen. Hon berättade att dagskassan ibland bara innehöll några hundralappar och aldrig mer än tvåtusen kronor. Lena hörde ofta Svensson tala om de två konkurserna och han oroade sig mycket för försäkringsvärdet, "om något skulle hända".
- En dag hörde jag Svensson tala med sin fru om skulderna. En summa om sjuhundratusen kronor nämndes. Han hade kommit ihop sig med banken och sa att han fått ett kort anstånd av fordringsägarna. Han måste ha varit förtvivlad, sa Lena.
Den tredje konkursen var nu nära. Problemet förvärrades av att Svenssons kamrer Anders Månsson krävde ut en stor fordran. Detta löste Svensson så att han för en struntsumma sålde den mer lönsamma butiken i Varberg till Månsson. Enligt vad denne berättade för mig betalade han femtiotusen kronor. Enligt Lena "fick han den gratis".

Affären med kamreren löste bara en del av problemet. Lars Svensson var också tvungen att göra sig av med butiken i Borås. Den här gången gick budet till Lena. Kunde hon möjligen tänka sig att överta rörelsen? Jo, svarade hon, men inte till vilket pris som helst. Svensson begärde 450.000 kronor för inredning och lager.
Siffran är intressant för den anger storleksordningen på Svenssons skuld till Månsson. Men det var för dyrt ansåg Lena som inte tyckte att de gamla tygerna var värda tillnärmelsevis så mycket. Förhandlingarna ledde så småningom fram till ett pris på 75.000 kronor för inredningen och 160.000 kronor för lagret. Men det gick trögt. Övertagandet sköts framåt flera gånger. Lena hade väldigt svårt att få någon bank att ställa upp. "Ska du göra affär med Svensson så får du inte ett öre av oss", var det vanliga svaret. Lena var mycket tveksam. Hon ville inte heller ta över lagret mitt i sommaren. Hon krävde att Svensson först skulle sälja ut de omoderna tygerna. Slutligen hjälpte Jannis till med en bankkontakt och det bestämdes att köpet skulle göras upp i augusti.
Lena anlitade en revisor för att få ett grepp över sin blivande rörelse. Denne revisor, Mats Persson, sa till mig senare:
- Det stora problemet var finansieringen. Men hon räknade med att höja omsättningen och jag tror att det hade varit möjligt.
Enligt Persson återstod dock flera olösta frågor. Det var oklart när övertagandet skulle ske, vem som förutom Lena skulle arbeta i affären, och med hyreskontraktet.
- Hyreskostnaden var betydande och en höjning var aviserad. Jag tror också det hade varit svårt att teckna en försäkring. Huset var gammalt och slitet, elledningarna hängde ner från taket, berättade Mats Persson.
Svensson hade faktiskt vägrat att gå med på de nya hyreskraven och det gick så långt att polisen fick delge honom dessa. "Svensson ville helst inte betala ett öre i hyra", konstaterade hyresvärden när jag träffade honom. Han hade luttrats av Svenssons ovilja att göra rätt för sig.
I själva verket hade Svensson kommit på en helt annan lösning. Trots vissa tvivel på försäkringsbolagets vilja att betala ut pengar beslöt han sig för att chansa på ett försäkringsbedrägeri. Rörelsen var försäkrad för 322.000 kronor och det var ju trots allt lite mer än vad försäljningen till Lena Nilsson skulle inbringa. Den affären verkade ju dessutom hänga i luften och Svensson började få bråttom.

Några andra faktorer spelade också in för hans beslut. Bara Lena skulle vara kvar i butiken en tid framöver. Den enda anställda expediten, Fanny Fransson, skulle just sluta och Svenssons fru ville inte ställa upp. Hon hade en egen rörelse att sköta om. Lena ville inte ha ansvaret själv, och det sa hon till Svensson. Hon var ju trots allt bara praktikant. Svensson själv längtade till Medelhavet, där han varje sommar seglade turister och tjänade grova pengar som de svenska skattemyndigheterna aldrig fått se röken av.
Svensson kände sig pressad. Någon riktig gangster var han inte, bara en skrupelfri liten fifflare. Han beskrivs av sina före detta anställda som en man som lätt skiftade sinnesstämning och som var fullt i stånd att utföra det han nu tänkte göra.
Ur Svenssons synvinkel var det inte så märkvärdigt. Själva byggnaden hade verkligen sett sina bästa dagar. Den liknade mest en sliten barack och bara försäkringsbolagets kunder skulle förlora på att den brann ner. Ingen skulle sörja den vanskötta butiken och Svensson skulle snabbt och lätt göra sig skuldfri. Visst värjde han sig något mot ordet mordbrand, men en liten brasa skulle väl inte skada i alla fall, eld uppstår ju så lätt i gamla hus. Men hur skulle den arrangeras?
Svensson kände en ung man som kanske skulle kunna stå till tjänst, Bengt Pettersson, som bodde på samma gata som Svensson.
- Jag såg Svensson, Pettersson och dennes flickvän i affären vid några tillfällen. De pratade länge med varandra och verkade mycket bekanta, berättade Lena för mig.

Flickvännen hette Josefin Larsson och bodde alldeles nära Svenssons butik. Bengt Pettersson var en omogen ung man med något diffusa moralbegrepp. Han accepterade efter en tids övertalning uppdraget att sätta eld på det gamla rucklet. Inte heller Pettersson tyckte att det var så farligt. Han skulle ju anlägga elden på ägarens direkta uppdrag, ingen människa skulle komma till skada och han skulle få en hacka för besväret. Han hade just tagit körkort och var väldigt sugen på att köpa en bil. Pappan ville helst att sonen skulle köpa en billig, begagnad bil. Men mammans nye man, som var ganska förmögen, understödde Bengt Petterssons dröm om en flottare bil.
Villkoret var dock att denne själv bidrog med en slant. Svenssons erbjudande kom därför som en skänk från ovan, och Bengt Pettersson kunde köpa en sportbetonad vagn för åttiotusen kronor. (Den hade för övrigt samma dag sålts till bilfirman av en direktör som för många år sedan levererat kol till Lars Svensson utan att få betalt.)
Bengt Pettersson invigdes närmare i planen. Den sattes i verket en ljummen vårkväll.

Pappa det brinner! Jannis mådde inte bra. Den gamla värken i axlarna hade blivit värre. Ett minne från de många åren i industrin. Särskilt ont gjorde det i höger axel. På eftermiddagen gick han därför till sin husläkare som har mottagningen vid Stora torget i Borås. Jannis fick en cortisonspruta i axeln, den andra sprutan inom ett par veckor. Han kunde bara lyfta armen en liten bit, och då med starka smärtor.
Efter läkarbesöket tog han en kort promenad till den lilla kebabrestaurangen där han var en väl sedd gäst, och vid femtiden avslutade han med en kopp kaffe på stamkaféet. Sedan for han hem till lägenheten. Vid åttatiden på kvällen ringde han Lena. De pratade om en liten fest som skulle äga rum nästa dag då Fanny Fransson skulle sluta sin anställning. Jannis frågade om han fick vara med och Lena tyckte att han blev lite sur när hon sa nej. Jannis sa att han bara skämtade. Egentligen hade de tänkt gå och dansa, men Jannis var ju inte bra i armen och Lena kände sig inte riktigt frisk utan valde att tillbringa kvällen i sängen.

Vid niotiden kom Melina hem efter ett besök hos yngsta dottern. Hon lagade till en sallad och Jannis lade sig i soffan i vardagsrummet. De tittade tillsammans på en videofilm med en grekisk mässa. Jannis somnade. Medan han sov kom kusinen hem. Denne bodde tillfälligt hos Jannis och Melina. Jannis vaknade kvart i tolv och tog som han brukade en promenad runt kvarteret.
Lars Svensson hade burit sig konstigt åt hela torsdagen. Han tog inte bort skylten om söndagsöppet, trots att han sa till Lena Nilsson att de skulle ha stängt på söndagen. Hon frågade vilken tid hon skulle komma på fredagen och fick svaret: "Du kommer när du vill."
Svensson hade hela veckan köpt in mängder av billigt tyg och på torsdagen gjorde Lena en märklig iakttagelse. Svensson klippte utan urskiljning i tygrullarna, det hade aldrig hänt förr.
Vid sextiden lämnade Lena och Fanny affären och vid halvniotiden for även Märta Svensson hem. Lars Svensson var ensam kvar. I förhörsprotokollet skulle det sedan stå att han ägnade sig åt förberedelser inför nästa dags försäljning. Men det var brottet han förberedde. Han bar ut en dunk med bensin till den bakre, oanvända delen av byggnaden. Där var ett gammalt lagerrum med ett par dammiga maskiner och skräp av varjehanda slag. Han bröt upp ett fönster med en kofot. Om byggnaden till äventyrs inte brann ner så skulle polisen i alla fall tro att en inbrottstjuv låg bakom branden. Sedan lämnade han butiken och for hem. De båda bilar som tillhörde firman och som normalt stod parkerade intill huset, hade han för säkerhets skull flyttat under dagen. Det var ju onödigt att dessa också förstördes. Lite nervöst kändes allt detta. Men Svensson var beredd att ta en risk. Det hade han gjort under hela sin affärskarriär.

Bengt Pettersson hade tillbringat kvällen i staden med sin flickvän, Josefin Larsson. Nu var det sent och dags att skjutsa hem henne. Också Bengt var lite skärrad. I kväll måste han uppfylla sitt löfte till Lars Svensson. Bengt hade brottats med de här tankarna i flera dagar och hade svårt att bevara sitt yttre lugn. Josefin märkte att allt inte stod rätt till och frågade försiktigt. Hon fick ett avvärjande svar.
Bengt rattade sin fina bil förbi affärsbyggnaden och klack till. Nu skulle det alltså ske. Han tog ett hårdare tag i ratten när han efter ett par hundra meter svängde upp på den lilla grusväg som ledde fram till familjen Larssons hus. Det unga paret pratade en stund med varandra och Bengt försökte skärpa sig för att inte göra Josefin mer orolig. De skildes, Bengt startade bilen och körde samma väg tillbaka. Klockan var nu kvart över elva.
Ett hundratal meter nedanför huset, just där grusvägen delar sig i två grenar vilka båda går ner till den stora vägen, parkerade Bengt sin bil så att han snabbt kunde köra därifrån. Han tog med sig den luva med hål för ögonen han nyligen köpt på överskottslagret, och förflyttade sig in i skuggan. Där tog han på sig luvan och fortsatte i den snåriga och oländiga terrängen fram till baksidan av affärsbyggnaden. Ett av fönstren var uppbrutet precis så som Svensson sagt att det skulle vara. Bengt kastade sig upp mot fönsterkarmen och hävde sig in. Detta krävde en hel del spänst men Bengt var ung och smidig.

Han stannade till några sekunder innanför fönstret för att vänja ögonen vid mörkret. Så fortsatte han in i det större, angränsande rummet, fann bensindunken och hällde ut ordentligt med bensin på de båda maskinerna som stod där, och utefter väggarna. Bengt lekte bokstavligt talat med elden. Han hade inte klart för sig hur lättantändlig den här brasan var. Det var kruttorrt i de båda rummen och bensin brinner mycket häftigt.
Han tände en tändsticka och kastade den. En kraftig explosion blev följden. Bengt ryggade bakåt och kände lågorna slicka ansiktet. I panik tog han sig ut genom fönstret. Det stack till i huvudet, luvan brann. Raskt rev han den av sig och kastade den. Nu gällde det att kvickt komma därifrån. Bengt tog sig så fort han kunde genom snåren, uppför den lilla höjden, ut på ängen och de sista meterna på grusvägen fram till bilen. Han satte sig med bultande hjärta och skakande ben, vred om tändningsnyckeln och for iväg. En halv minut senare passerade han affärsbyggnaden och såg ett eldsken avteckna sig mot träden. Och där stod redan en polisbil.
Saken var klar. Bengt hade gjort rätt för sina pengar och ingen hade sett honom. Men det var nära ögat. Han kunde blivit en levande fackla.
- Pappa, pappa det brinner! ropade Olle Turessons dotter och fick sin far att med ett språng kasta sig ur sängen som han nyss lagt sig i. Turessons bodde grannar med familjen Larsson och från sitt hus hade de en utmärkt utsikt över affärsbyggnaden som låg en bit ner i backen. Olle Turesson tittade ut mot branden. Den var då i sitt inledande skede, lågorna hade börjat slå ut genom ett av fönstren på baksidan. Elden spred sig snabbt till de övriga och inom några få minuter var hela bakre delen av byggnaden övertänd.

Turesson ringde genast 90 000. Han stod nu så att han samtidigt kunde se branden och medan han väntade på att få svar såg han en bil som han tyckte var bekant köra förbi affärsfastigheten på den stora vägen. Var det inte unge Pettersson? Turesson hade nyss hört honom komma och sedan köra iväg igen och dragit den slutsatsen att Pettersson skjutsat hem sin flickvän. Men det var sex sju minuter sedan. Hade ynglingen något med branden att göra?
Brandförsvaret i Borås är mycket alert sedan en mycket svår hotellbrand då många ungdomar miste sina liv. Bara några veckor före katastrofen gjorde brandchefen en inspektion av säkerheten i den aktuella byggnaden. Men det var för sent. Alla lärde sig emellertid något av den tragiska händelsen och den gamla tidningsklyschan att brandkåren var snabbt på plats gäller verkligen i Borås.
Så även denna kväll. Anförda av den mycket erfarne brandförmannen Björn Jensen tog det styrkan bara sex minuter att köra till brandplatsen. Väl framme orienterade sig Jensen blixtsnabbt, skickade in rökdykare och lät vräka in skum i huset. Den häftiga branden släcktes lika snabbt som den uppstått. Denna förträffliga insats gjorde det sedan enkelt för polisens tekniker. De kunde konstatera att branden var anlagd.
På Borås Tidning hade kvällen varit lugn. Första upplagan rullade redan i pressen och journalisterna började förbereda sig på att gå hem. Med bara någon minuts fördröjning kom larmet om branden till redaktionen via den ständigt brusande polisradion. Nattredaktören lyfte direkt på telefonluren för att informera sig och utdelade sedan hastigt två order. Den ena stoppade pressen och den andra fick en fotograf på fötter. Denne kom till brandplatsen bara tre minuter efter brandkåren. Rutinerat lät han sin motordrivna kamera arbeta.

Nyheten om branden upptog en stor del av förstasidan i Borås Tidning på fredagen. Resultatet av nattredaktionens snabba, obyråkratiska arbete träffade framför allt Bengt Pettersson som ett knytnävsslag. Han hade mycket svårt att ordna anletsdragen vid frukostbordet. Han svarade undvikande på frågor. Men du var ju där i går kväll. Såg du inget? Bengt Pettersson mådde dåligt. Han hade en malande känsla av att det kunde bli än värre.
På fredagens förmiddag föll den replik som ohjälpligt kom att leda in utredningen på fel spår. Det var Lena Nilsson som sa: "Tänk om det är Jannis. Han är så svartsjuk på mig." En svartsjuka som redan fanns på pränt hos polisen. Man bestämde sig omedelbart för att Jannis var den skyldige.
- Svensson hade en himla tur att polisen hittade en gärningsman. Fast dom misstänkte inte Svensson. Den förste polisen som var här frågade lite om honom, hur han var och så, och vi sa att vi alltid varit goda grannar. Men den andre polisen, han som legitimerade sig, sa att Svensson inte alls var misstänkt. De hade redan hittat gärningsmannen, berättade Anna Andersson, närmsta granne till tygaffären, senare för mig.

Svensson, som först blev mycket stressad av polisens hypotes om brandorsaken, konstaterade nu lättad att det var Jannis polisen intresserade sig för. Och att motivet ansågs vara svartsjuka, inte pengar. Det bara tio minuter långa förhöret på brandplatsen lugnade honom ytterligare. Han fick inga besvärande frågor och kunde fritt påstå att affärerna gått bra. Men han förstod också att detta kanske inte räckte för att han själv skulle klara sig ur knipan. Misstankarna måste späs på ytterligare och det fick bli den unge Bengt Pettersson som måste kasta även den stenen. Gärningsmannen gjordes om till vittne. Bengt Pettersson blev förskräckt. Att sätta eld på det gamla skjulet var en sak, att ange en oskyldig en annan. Men Svensson hotade: "Det är bättre att greken hamnar i fängelse än att vi gör det." Bengt Pettersson utkämpade sitt unga livs svåraste strid. Efter två dagars vånda träffade han sitt val och ringde anonymt till polisen med en uppdiktad historia om vad som hänt under torsdagskvällen.
Han uppgav att han sett en mystisk man och en mystisk bil på vägen till Larssons. Han antecknade bilnumret. Någon brand hade han inte lagt märke till. Kriminalinspektören som tog emot samtalet kontrollerade registreringsnumret. I dessa datoriserade tider går detta sekundsnabbt. Fram på skärmen kom Jannis namn. Alltså samme man som polisen redan misstänkte för brottet. Plötsligt tog utredningen ett jättesprång framåt.
Så här långt kan man tro att resten var en ren formalitet. Men i praktiken kvarstod ett viktigt problem. Det gällde att hitta den anonyme anmälaren och få honom att ställa upp som vittne. Utan andra bevis hade åklagaren haft ett svagt åtal, om något alls.
På söndagens förmiddag knackade kriminalinspektören Sten Johansson och jouråklagare Sven Lundström på hos familjen Larsson. De hade räknat ut att de via familjen skulle få kontakt med det anonyma vittnet. Utredningen gick nu som på räls. Hemma hos Larssons fanns nämligen båda ungdomarna. Bengt Pettersson förstod att det anonyma spelet var förlorat och att det nu gällde att löpa linan ut så trovärdigt som möjligt. Han märkte snart att oddsen var goda. Han behandlades med den största respekt, helt utan misstänksamhet.

Vädret var varmt och skönt. Alla fyra satte sig tillsammans i trädgårdsmöblerna.
- Det var inget regelrätt förhör, utan mera som ett avspänt samtal, berättade åklagare Lundström senare för mig.
Josefin Larsson hamnade i en svår knipa. Vad skulle hon offra? Sin pojkvän å ena sidan eller en nästan okänd människa och sin heder å den andra? Hon valde det senare alternativet och berättade att hon också sett den mystiska bilen, men däremot ingen mystisk man. Denne hade Bengt Pettersson observerat på tillbakavägen.
De fyra tog sedan en promenad ner till den plats där bilen enligt ungdomarna stått uppställd. Tillsammans upptäckte de bilspår på den lilla trekantiga gräsplätt som låg där vägen grenade sig. De enades om att spåren måste komma från den mystiska bilen.

Alla namn i texten är fingerade utom Sten Johansson och Björn Jensen. Reportaget fortsätter här i nästa nummer.



"På torget greps Jannis, helt oförstående inför de anklagelser som nu riktades mot honom"
Foto: Veronica Karlsson

Boken bakom reportaget Texten till Torkel Ivarssons reportage finns också som nyligen utgiven bok på Hässleakademins förlag. Där under namnet Föranleder ingen åtgärd med underrubriken "Reportage om ett brott". Hässleakademin är ett Boråsförlag vars verksamhet fortfarande befinner sig i inledningsfasen. Det leds av den brinnande föreningsmänniskan och pensionären Jan Löberg som inte slagit sig till ro på äldre dar utan satsar på att förbättra vår yttrande- och tryckfrihet. Förhoppningsvis får vi stifta en bredare och närmare bekantskap med hans förlag framledes. Conny Hultgren

Mannen bakom avslöjandet

Torkel Ivarsson om sig själv

I FÄNGELSE Artikelseriens fortsättning

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---