F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/98
m   e   d     o   r   d     o   c   h     i   n   g   a     v   i   s   o   r

Plastkorten godis för journalisterna »Nyhetshetsen skapar osanning genom ofullständighet och slarv. Ekonomijournalistiken skapar osanning genom att den är den mest propagandistiska formen av modern journalistik, styrd av politiska avsikter snarare än journalistiska avsikter i gammal mening.«

är Mona Sahlin ljög om sitt privata inköp av snask på statens plastkort ställde hon till med avsevärd skada för svensk journalistik. Men det kunde knappast någon ana vid den tiden, när Tobleroneaffärens svallvågor gick som högst och svepte fram en Göran Persson till statsministerposten i stället för Mona Sahlin. Göran Persson fångades förvisso på bild något senare när han snattade snask i en butik på Drottninggatan i Stockholm, stal direkt i stället för att använda statens plastkort. Men den incidenten fick inga betydande efterverkningar vare sig för statsministern eller för journalistiken. Ty då gick redan plastkortsdrevet över landet och det hade i sin tur upphov i Tobleroneaffären.
Mona Sahlins taktiska misstag var begripligt. Om en skandalreporter med låg trovärdighet på den fientligt sinnade tidningen Expressen tyckte att hon köpt för många Toblerone så kunde det te sig som en politiskt obetydlig fara. Ingen brydde sig heller om Expressens indignation de två första dagarna. Men när Mona Sahlin så till den grad underskattade kombinationen Expressen/skandalreporter att hon ljög, så var det snart riktig skandal med hela det blodtörstiga drevet efter henne. Det var lögnen som startade drevet, inte plastkortsvimsandet i sig.
Eftersom följderna blev dramatiska för både Mona Sahlin och Sverige så drabbades nog både allmänheten och journalistkåren av samma felsyn: det är numera plastkort som gäller. Vi har sen dess haft en våg av plastkortsjournalistik över landet, vilket knappast kan ha undgått någon medborgare. Samtliga politikers plastkort torde vid det här laget ha granskats. En del av dessa avslöjanden har onekligen varit nyttiga, och dessutom ganska kul för andra än de inblandade. Politiker som går på porrklubb eller spelkasino för skattebetalarnas pengar skulle naturligtvis avslöjas, rullas i tjära och fjäder och ledas ut på stång från bygemenskapen. Det är inte det som är problemet.
Däremot kom plastkortsvågen att passa alltför väl i en senare tids starka tendenser till försämrad och förytligad journalistik. Att granska plastkortsnotor är nämligen snabbt och enkelt, arbetsinsatsen är obetydlig för sådan journalistisk undersökning. Och det är just det som kom att passa alltför väl in i den nya tiden.

Under senare år har nämligen medierna mer och mer koncentrerat sig på så kallade nyheter. Radion sänder så kallade nyheter ett femtiotal gånger om dygnet och tv producerar inte bara fler och fler nyhetssändningar på riksnätet utan håller också lokala nyhetsstationer. Snattret är öronbedövade.
Eftersom nyheter är färskvaror måste de hela tiden bytas ut mot nya nyheter, innan man ens hunnit ta reda på hur det låg till med de gamla nyheterna. Allt ska berättas innan man vet hur det ligger till. Sen när man vet hur det ligger till är saken inte längre nyhet och kan inte berättas av den anledningen.
En tydlig konsekvens av detta hetsande efter så kallade nyheter blev alltså att finansborgarrådet Mats Hulth inte granskades för det sätt han skött Stockholms affärer, en fråga om miljarder, utan för det sätt han betalat pilsner på sina plastkort. Att granska hans affärer hade blivit för tidskrävande och omöjligt att klämma in i snattret av så kallade nyheter.
Romantiseringen av nyheter är lika tempohöjande som kvalitetsförsämrande. En direkt effekt är att svenska medier dragit ner på utlandsbevakningen med egna korrespondenter, eftersom den är för långsam i jämförelse med den amerikanska snatterproduktionen av nyheter. Tempohöjningen i nyhetsjakten har utsatt oss för en sorts nyhetsimperialism så att amerikanska mediamogulers världsbild blir tvångsmat för oss alla.

Om nyhetsdyrkandet är journalistikens ena stora undergrävande fara så är satsningen på ekonomi den andra. Ekonomijournalistik är en blandning mellan oklara förutsägelser, ungefär som astrologi, och nyliberal propaganda och belägger nu 40 procent av textutrymmet i exempelvis morgonpress i Stockholm.
Nyhetshetsen skapar osanning genom ofullständighet och slarv. Ekonomijournalistiken skapar osanning genom att den är den mest propagandistiska formen av modern journalistik, styrd av politiska avsikter snarare än journalistiska avsikter i gammal mening.
Nyhetiseringen och ekonomiseringen av journalistiken är lika internationella som svenska fenomen. Ekonomijournalistiken världen över går ut på att bevisa att fattiga människor blir lata om de får pengar (avskaffa all offentlig sektor!) och att rika människor blir flitiga av mer pengar (sänk skatterna för rika så får alla det bättre!)
Och nyhetsjournalistiken går ut på att beskriva vad som händer i världen.
De stora medieägarna tjänar på detta och medborgarna förlorar. Så när allt kommer omkring, var det inte bara Mona Sahlins fel...

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  6-7/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---