F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

Att vifta med hunden
Wag the dog

Regi: Barry Levinson

av Hans Isaksson

Historien om Saddam och kuvöserna hade då två gånger av president Bush använts som argument för ökade amerikanska krigsinsatser, och fortsatte därtill, långt efter det att dementierna nått världspressen, att användas för att inför kongressen motivera fortsatt bojkott av Irak. Ty om man ger en lögn 24 timmars försprång hinner sanningen aldrig ikapp.

Vad kommer först - livet eller konsten? Den vanligaste föreställningen är att konsten efterliknar livet. Det var först vid sekelskiftet som någon med framgång kunde hävda en motsatt uppfattning, t ex Oscar Wilde, som i Lögnens förfall påpekade att naturen före romantiken varit ful och träig och att solen endast tack vare impressionismen numera glittrar i trädens lövverk.
I vårt århundrade har bland annat framhållits i vilken tacksamhetsskuld män som Mussolini och Hitler stod till teatern och operakonsten - såväl vad gäller kostymer och gester som i antalet lik i slutscenen.

Vid studiet av samtida amerikansk politik är kännedom väsentlig om USA:s ena stora bidrag till världskulturen: filmkonsten. Då Georges Bush 1990 vill fjädra sig inför den amerikanska allmänheten höjer han ett pekfinger mot Saddam Hussein och säger "Go ahead - make my day!" - och alla vet då att han citerar partivännen Clint Eastwoods Dirty Harry, som med erigerad Colt Magnum står lutad över en just nedslagen, men ändå hotfull förbrytare.

Varje insiktsfull bedömare inser i efterhand, att president Clinton måste ha fått full förhandsinformation om innehållet i Wag the dog. Hans agerande på senare tid kan nämligen bara förstås som ännu ett exempel på hur politiken efterliknar dikten - vi stod för bara någon månad sedan på randen av ett s k gylfkrig.
I Wag the dog har filmens och USA:s högpotente president under tre minuter befunnits vara ensam med en gästande, minderårig flickscout i ett utrymme bakom ovala rummet. Uppenbarligen är hans rykte sådant att detta förhållande måste betraktas som dynamit i händerna på motkandidaten i den pågående kampanjen för hans omval. Goda råd är dyra - men (skatte)medel finns. Vita husets panikslagna stabschef Anne Heche inkallar partiets ärrade mediemanipulator Robert de Niro, som likt Herr Wolf i Pulp Fiction skall sopa igen spåren. Han enrollerar den solariebruna och hypomana Hollywoodproducenten Dustin Hoffman som i sin tur kallar in countrysångaren Willie Nelson och trendexperten Denis Leary. Man enas raskt om att situationen endast kan räddas genom ett krig. Här har man antagligen inspirerats av Michael Moores Canadian Bacon, (1994) där USA:s trängde president låtsades starta krig mot Kanada, eller av Ronald Reagans Grenadainvasion, som skulle få media att sluta intressera sig för den misslyckade Libanoninvasionen. I likhet med Moore och till skillnad från Reagan nöjer man sig dock med ett fejkat krig.

En första åtgärd blir alltså att offentligt dementera varje rykte om att man avsåg att sätta in B3-bombare mot Albanien för att åtgärda den för USA "outhärdliga situation" (internationella situationer blir lätt outhärdliga när man har sådana militära resurser som USA har) som uppges ha uppstått genom den albanska regimens påstådda oförmåga att handskas med den lokala (likaledes fiktiva) muslimska fundamentalismen. För den erfarna amerikanska allmänheten kan detta bara betyda en sak: man har redan satt in B3-bombare mot Albanien.

Krigshysterin infinner sig enligt planerna och överskuggar till och med intresset för presidentens sexuella övningar. Willie Nelson diktar snabbt en patriotisk slagdänga som sprider sig som en löpeld i media och i Hollywoods ateljéer fabriceras digitalt tårdrypande dokumentärfilmer om en flicka som med katt i famnen flyr ur en brinnande albansk by undan de dreglande muslimernas lustar.

Att Albanien hela tiden dementerar att krig pågår är det förstås ingen som bryr sig om. CIA, som tycker sig ha blivit utsatt för ett revirintrång genom att andra tillfälligt tagit över deras desinformationsverksamhet lyckas däremot göra slut på kriget. Då återstår dessvärre fortfarande några dagar till valet. Enda sättet att rädda situationen blir att uppfinna en krigshjälte, som blivit kvar bakom linjerna i Albanien och som nu måste räddas hem till varje pris.

Efter sju sorger och åtta bedrövelser ros även detta projekt i hamn, presidenten omväljs och Hollywoodproducenten fimpas för gott då hans diskretion inte säkert kan påräknas i framtiden. Som redan Shakespeare formulerade, Herbert Tingsten blev varse, och som filmproducenten i Wag the dog bittert får erfara - en hund är en hund och har endast respekt så länge han går maktens ärenden.
Man hamnar därtill i ett riktigt krig med Albanien. Men presidentens omval var fixat, och när omelett tillreds må ägg knäckas.
Wag the dog representerar något delvis nytt inom amerikansk samhällskritisk film. Inte genom skärpan i kritiken: Dr Strangelove var vassare i sin kritik av det militärindustriella komplexet. M*A*S*H (filmversionen) gjorde bitvis vad den kunde för att undergräva den blinda tilliten till USA:s militära mandat i världen och detta medan Vietnamkriget ännu pågick och ryssen hade tänderna kvar. Network försökte varna för vad media kunde användas till i politiken.

Det nya med Wag the dog är inte heller den populistiska kritiken mot lögner och korruption inom den politiska sfären - den som läst Mark Twains skrönor om hur det gick till då han kandiderade till senator vet att detta är allmängods när politiker och Washington kommer på tal. Det nyare är snarast att det i denna film är den amerikanska allmänheten som ställs vid skampålen.

Tricket i filmen fungerar nämligen genom att det amerikanska folket tillmäts två skenbart motsatta egenskaper:
Naivitet - oförmåga att ifrågasätta USA:s övergripande nationella myt: att USA står för det goda, det rätta och det sanna i en ond värld.
Cynism - alla meddelanden från ledningen av detta sanningens och godhetens hemvist uppfattas som falska till motsatsen bevisats. Dess dementier - de må gälla krig eller sex - uppfattas konsekvent som bekräftelser. Till högste ledare har man valt en man som man inte betror med att stanna i byxorna under tre minuter i sällskap med en minderårig tös.

Denna kombination av blind tilltro till de egna idealen och fientlig likgiltighet gentemot det rationella offentliga samtalet (resulterande i politisk passivitet) borde rimligen bädda för extrem mottaglighet för auktoritära mediahjältar som Oliver North. Hollywoods högerfalang, med Sylvester Stallone och Michael Cimino i spetsen har också vetat att utnyttja detta förhållande och försökt upprätta filmiska dolkstötslegender kring USA:s nederlag i Korea, Kina och Vietnam.

Om filmen hade haft rätt vore alltså USA:s folk, och därmed resten av världen, illa ute.
Filmens fabel rör sig på den cyniska nivån intill ett par minuter från slutet - extremt länge för att vara en amerikansk produkt. När filmmakaren då visar sina kort och antyder att det här med regeringsmakten kanske är en allvarlig sak, att folk kanske rentav dör av den, är man nästan på väg hem från salongen.

Det har sagts att det kusliga med Wag the dog är hur på pricken lika verkligheten dess våldsamt komiska överdrifter är. Detta tål att tänka på, men inte heller detta bör man svälja oreflekterat. Om filmen har rätt - hur skall vi då få veta vad verkligheten egentligen är lik? Skall vi tro en person som påstår att han alltid ljuger?

Man kan hävda att frågan är fel ställd, ungefär som frågan hur tinget i sig egentligen ser ut, eller vad som egentligen är upp och ned i universum. Vi känner ju den politiska verkligheten huvudsakligen genom media, dvs definitionen på en verklig händelse är numera att den kommit till vår kännedom därigenom, enkannerligen genom filmat TV-material.

Helt konsekvent får vi i Wag the dog aldrig reda på vad presidenten i verkligheten haft för sig med flickscouten. Alla inser ju att det är helt ointressant (annat än för flickan och hennes närmaste), lika oviktigt som vad Clinton haft för sig med sina praktikanter. Politik är inte som orientering, ty här är det i fall av bristande överensstämmelse mellan karta och terräng alltid kartan som gäller. Och kartan tillhandahåller de som kontrollerar media.
Och vi vet, om vi tänker efter, att de som kontrollerar produktionen av politiska sanningar ytterst gör det för att de kontrollerar all annan produktion i samhället.
Om Wag the dog hade gestaltat detta förhållande hade filmen vederlagt sin egen tes - att media struntar i sanningen.
Något sådant kan man självfallet inte begära av en sanningssägare.

Noter Om någon händelsevis missat det, anspelar filmens titel på det kända förhållandet att hunden, endast genom att vara klyftigare än sin svans, kan vifta med densamma. Där motsatsen är fallet är det svansen som viftar med hunden. Motsatsen antyds således vara för handen i USA. Bojkotten pågår som bekant alltjämt och har hittills troligen kostat en miljon irakiska barn livet. Hur många vet att Iraks invasion av Kuwait krävde högst 600 dödsoffer, varav knappast några civila? Det berättas att Bill Clinton, då han någon gång i fjol strosade omkring i Vita Huset, stötte på ett filmteam under ledning av regissören Barry Levinson (mannen bakom filmer som Bugsy, Rain Man och Upp-vaknanden m fl). På presidentens fråga vad som var på gång fick han enligt uppgift lugnande besked, det sades röra sig om något oskyldigt, likgiltigt vad. Man avslöjade inte att man höll på att spela in Wag the dog. Clinton anklagas ju heller inte för detta (vad det än är) utan för att ha begått mened, eller mera exakt, för att ha varit så dum att han ljugit utan att ha förvissat sig om att kunna komma undan med lögnen.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T   4/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---