F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

    Olle Länsberg [th] tillsammans med Henry Miller - "Käre John i Hollywood"

    Och författarens namn var
    OLLE LÄNSBERG

    En stor folklig författare gick ur tiden när Olle Länsberg dog på Varbergs lasarett i slutet av november. Han fick smaka segerns sötma efter framgång med böcker och filmer men också förlorarens bittra brygd när skattefogdarna jagade honom med blåslampa.

    text Torbjörn Säfve • foto Christian du Bois Larson

    I min barndoms husorgan Rekordmagasinet fanns en följetong som hette "Tuppens bravader". Den läste jag med iver och förtjusning varje torsdag. Tuppen var en gosse med frisk aptit på livets fysiska njutningar och äventyr. Han hade ett sinnelag som utstrålade käckhet och rättvisepatos. Jag ville bli som Tuppen, men när jag försökte bli det i praktiken hindrades jag av alla dessa lagar som förpestar våra liv från födelsen till döden: familjens lagar, kvarterets lagar, kommunens lagar, regionens lagar, landets lagar och givetvis den allt överskuggande metafysiska Sedelagen.
    Författaren till "Tuppens bravader" var anonym och jag visste inte då att han var identisk med mannen bakom mitt tidigare tonårslivs favoritroman Den hårda leken. Jag är knappast ensam om att minnas den romanen. På tydlig och energisk svenska fick vi genom den en filmatisk inblick i proffsboxningens märkliga mekanismer, som så oförblommerat pekar på kapitalismens kalla logik. Jag hade börjat träna boxning (för att Tuppen inom mig måste ha en kanal att färdas genom) när jag läste boken och den gav mig flera avgörande impulser: dels fascinerades jag för all framtid av yrkesboxarens livssituation och den uppenbara parallellen mellan denne och den psykiskt påpucklade proletären, dels gavs jag en smärtfylld insikt i att kärleken förstörs när den maskulina rigiditeten drivs för långt. Annat fick jag smak för också genom att läsa denna roman: att nagelfara korruptionen och profitmakeriets cynism. Det var en politisk lärdomsroman och författarens namn Olle Länsberg lade jag på minnet.
    Sen halkade jag ur tonåren och kom till Uppsala, där snart en våg av frigjordhet sköljde över mig och alla andra i min ålder: den pornografiska revolutionen med Kärlek I och II. I denna våg placerade även Olle Länsberg några barkbåtar med kapten Adamsson ombord. I rask följd utkom Adamsson i Sverige, Adamsson i paradiset och Men kära Adamsson. Obehövligt är att säga att de alla tre var skrivna med uppsluppen lätthet. Det var som om författaren förförts av sin egen pekuniära framgång och särskilt av den omständigheten att hans romaner gärna togs om hand av filmbranschen. Båda de tidigare romanerna Den hårda leken och Käre John hade blivit biosuccéer - och därmed fick Olle Länsberg smaka på "storkovan". Tyvärr blev denna storkova en storsmocka: han torskade på orimligt höga skatteskulder och pressades till ett spartanskt sparande.
    När jag första gången lärde känna honom personligen på sjuttiotalet (under en författarfest på Djurö Värdshus) befann han sig i denna dystra gnetsituation: han kunde inte längre skriva därför att han måste tillfredsställa en myriad av trakasserande skattekontrollanter. Olle var ingen smitare. Han hade en orubblig socialistisk världsuppfattning, så han hörde inte alls till fallskärmsglidarna och överklassens "skatteplanerare". Han ville "göra rätt för sig", trots att ingen i överklassen gjorde det. "Envis som en moralisk åsna" (hans eget uttryck) gav han sig fan på att betala tillbaka vartenda öre myndigheterna avkrävde honom.
    När vi senare kom att umgås flitigare, eftersom han bosatte sig i min hemstad Luleå, försökte jag lura honom att sätta sig vid skrivmaskinen igen. Det kunde han inte. Han hade förpliktigat sig själv att gå omkring med konduktörsväska på magen och däri lägga de slantar han tjänade på att sälja billighetsböcker på allehanda marknader. Men mitt i denna slitsamma verksamhet höll han humöret uppe. Han lärde mig dricka Göteborgsgrogg och han hade en glimt i ögat för alla vackra damer. Jag uppskattade hans sällskap oerhört mycket. Han berättade om sina äventyr i filmvärlden, som sannerligen gör skäl för att kallas Den hårda leken.
    Han talade om makthavarnas miserabla kvaliteter, om de religiösa inbillningarnas infantilitet, om det angelägna i att aldrig väja för sin egen självkänsla. Det sistnämnda kostade honom alltför mycket: på en marknad i Jokkmokk fick han ena skulderbladet söndersparkat och efter den malören förlorade han merparten av sin livslust. Han flyttade söderut igen för att tillbringa sina "summeringsår" tillsammans med sin mest älskade kvinna i Höganäs.
    Då och då sände han mig ett brev. Det sista, daterat 12 juli 98 innehåller följande rader: "Att skriva färdigt blir nog ikke. Det är så jävla jobbigt att bli missförstådd. Livslögnen kan göra mig till vitskäggig åldrig patriark och korkskalle. Du och vi har inget att ångra. Vi har ingenting missat. Behöver ikke bli goda. Det var vi från födseln. Och efter 70 blir det mesta bara repriser. Du var rolig när du ville ha mig som ordförande i Sveriges Författarförbund. Sämre kunde det ju inte gått. Hela kulturen är byråkrater. Och svenskarna kan inte läsa." Bara några veckor senare kom den fatala hjärnblödningen. Och jag läste hans sista meddelande gång på gång.
    "Svenskarna kan inte läsa." Jag vrider och vänder på hans ord. Jag vet inte om de är hundraprocentigt riktiga, men jag får i alla fall tanken att rekommendera svenskarna att försöka. Börja med Tuppen och pamparna, den ungdomsroman Olle gav ut för snart fyrtio år sen. Där får läsaren sig till livs en moralisk grundhållning som ger kraft att färdas rakt fram genom de samhälleliga bedrägeriernas motvind. Och fortsätt sedan med alla hans vuxenböcker.
    Då kanske ni lär er att läsa.





    F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
    i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n