F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/98
i n t e r n e t u t g å v a n
text Otto von Friesen
På pärmen skriver Valter: INNEHÅLLER SANNINGAR. Somligt av det han skriver in i sin anteckningsbok blir han med tiden tvungen att stryka, annat kommer till. Så är det med sanningen, upptäcker Valter, den låter sig inte en gång för alla sättas på pränt. Den måste omprövas.I sin anteckningsbok skriver Valter också ner sina uppdiktade berättelser - men dessa lär han sig snart att hålla för sig själv. Ty modern tar Valters påhittade historier för lögner, och bestraffar honom handgripligt. I spänningsfältet mellan de utsagor om tillvaron som Valter formulerar och i driften att gestalta en annan verklighet finns motorn till hans utvecklingshistoria, men också till författaren och medborgarrättskämpen Vilhelm Mobergs hela livsgärning.Med friheten är det inte lika enkelt som med brödet och arbetstidens längd; friheten låter sig inte beskrivas som en skiva bröd eller ett stämpelur. Det är med friheten som med den hemlighetsfulla morkullan som i skymningen sträcker snuddande nära soldattorpets ryggås och så på ett ögonblick försvinner under vårhimlen; frihet är känslan av att det finns något mer "utöver det korta och otillräckliga liv som är kroppens". Valter vill inte låta sig nöjas med mindre. Det måste finnas något som är hans eget, någonting som är han själv.När Valter Sträng får arbete på den nystartade socialdemokratiska tidningen Läns-Demokraten tror han sig till fullo kunna verka för sin vision om frihet och sanning. Han har lämnat sin anställning på en borgerlig tidning då saker han skrivit blivit censurerade av ansvarige utgivaren. Den knappt tilltagna lönen på en arbetartidning uppvägs av att han nu tror sig fritt få utveckla sin syn på socialismen. Men snart visar det sig att chefredaktören Fläderbaum har ett annat perspektiv på den politiska verkligheten, för Valter framstår han alltmer som en cynisk karriärist för vilken sanningen är den utsaga som passar bäst för dagen. När Valter hållit sitt första valtal med utgångspunkt i det socialdemokratiska partiprogrammet, lämnar han stolt ett referat till sin redaktör. Men reaktionen blir inte den väntade, Fläderbaum går i taket. Det är huvudlöst av Valter att agitera för partiets krav på socialisering, på republik och kyrkans skiljande från staten, åtminstone så här nära valet och för en så okunnig publik.Valter menar å sin sida att det vore väl konstigt om man inte ens får tala om vad det står i partiprogrammet. Fläderbaum genmäler att Valter inte förstår socialismens krav på lojalitet och solidaritet, att hans frihet att uttrycka sig måste begränsas för att garantera friheten åt den stora massan. - Om partiet tar skada av sanningen - är det alltså sanningens fel? kontrar Valter.Den unge journalisten, för vilken sanningen är det högsta, drar ett streck - antingen kommer hans referat in i tidningen, eller så slutar han. Fläderbaum svarar: vill inte Valter underordna sig de principer som håller samman arbetarrörelsen, då ska han genast ut i den anarkistiska individualismens öken!Soldat med brutet gevär, denna klarsynta, faktiska och samtidigt lyriska bildningsroman, hade Vilhelm Moberg börjat arbeta på i förkrigstidens trettiotal. Nu kommer han inte vidare. Han kan inte fortsätta skriva romaner om sin personliga problematik, inte nu när kriget hotar landets gränser. Vilhelm Moberg blir också med Valter Sträng tvungen att stryka ytterligare en av sanningarna i sin anteckningsbok; han inser att nu är inte tid för pacifism, nu gäller det att med vapen i hand stå det onda emot."Om nu invånarna i ett främmande land intränger beväpnade i vårt land, så blir de för mig kriminella element. - - - Och mot kriminella individer har jag nödvärnsrätt. Här gäller det endast utövning av det rättens våld, på vilket vårt gamla kultursamhälle är uppbyggt. Här måste jag stå det onda emot, det gives icke något val för mig."I en biblisk metafor beskriver han den svenska frihetskänslan:"Vad som vuxit fram hos släktena under årtusendens liv i frihet kan icke i en handvändning förintas. Hos ett av ålder friboret folk lever någonting, som våldet icke kan nå. De okuvade släktena frambringar något oåtkomligt. Och till detta oåtkomliga hos folket litar jag helt och fullt. Det kan förliknas vid alstrandets kraft i mullen. Vad är det som kommer sädens korn att gro och svälla? Jag gräver med spaden i jorden - men jag förmår inte urskilja vad som utgör själva groningens makt. Den finns där hela tiden - en för ögat osynlig makt, som driver ett korn att gro, som förvandlar ett korn till ett strå, som en dag står där och vajar fritt för vindarna. Kornet har mångfaldigats i ett ax, som rymmer hundra korn. Så är det med den oåtkomliga kraften hos ett friboret folk. Den stannar kvar i osynlig måtto, den gror i själarna, den sväller - tills den bryter sig fram genom jordskorpan och åter sträcker sig mot ljuset därovanför."Moberg kopplar samman denna kollektiva frihetssträvan med sin egen:"Jag har någonting att dö för, som är av högre värde än mitt enskilda liv, än mina återstående levnadsår: Det är rätten att råda över mig själv, över själ och kropp. Det är rätten för mina barn att leva fria i det land, där de fötts; - - - Det är andens fria liv på vår jord, det är tron på andens suveränitet och okränkbarhet - det är allt som jag sammanfattar i den sköna drömmen om jorderiket, som en gång skall höra människan till."Ställningstagandet betyder inte att han därmed är beredd att underordna sig den svenska statsapparat som i mycket representerar motsatsen till friheten:"Jag erkänner icke att människorna är skapade för någon stats skull, vilken den än må vara. Jag är i den tron, att staterna blivit till för människornas skull. Jag anser att vår svenska stat är skapad och ständigt måste skapas på nytt för medborgarnas skull - för att bereda invånarnas livsmöjligheter fritt rum."Ett aktivt samhällsengagemang hos medborgarna är nödvändigt för att staten ska kunna utvecklas till att tjäna sina uppdragsgivare. Därför blir människan värd något för samhället och sig själv först om hon lever efter insikten att hon är en länk både till det förflutna och till morgondagen, att hon är en tillvarons medskapare. Sin djupaste mening, det Moberg kallar "det oåtkomliga", får hon del av först om hon samtidigt som hon lever sitt eget liv efter eget huvud också förmår att ta ansvar för det sammanhang hon lever i, så som Valter Sträng gör i Soldat med brutet gevär, eller skoggångaren Ragnar Svedje i Rid i natt.Att försteklassaren Carl Arthur Wilhelm lärt sin läxa för livet ger han prov på i det han kallar sin beredskapsuppsats. Förläggaren Tor Bonnier, som den 9 april 1940 ängsligt inställt tryckningen av Mobergs Finlandspamflett Natten till den 13 mars, beställer nu, kanske som plåster på såren, ett kapitel till en antologi som senare samma år kommer ut med titeln I angeläget ärende. Rubriken på Mobergs bidrag är "Svensk strävan". Året därpå trycks beredskapsuppsatsen som broschyr av Försvarsstabens Bildningsdetalj.Före detta pacifisten och antimilitaristen Vilhelm Moberg, han som I vapenrock och linnebyxor häcklat det svenska försvaret och dess representanter, blir nu dess ivrige tillskyndare; han formulerar de goda argumenten för varför Sverige måste försvaras med vapen i hand. "Svensk strävan" sprids i 10.000 exemplar bland befäl och värnpliktiga. Det är fråga om försvarspropaganda, men texten kan också ses som en programförklaring både till Rid i natt, som han nu sätter sig att skriva, och till hans trettio år senare utgivna Min svenska historia."Det är ett sällsamt begrepp och ett sällsamt ord, detta: Frihet! Det är något, som människor tveklöst dör för i denna dag. Det är något, som människor har dött för i alla tider och i alla länder. Det är något, som ett oräkneligt antal människor har dött för i detta land, i Sverige. Det stora priset för friheten, den omistliga, har erlagts av tusentals fallna män ur gråa bondehärars led. Vår allmoges historia vittnar för oss om det värde, som jordens folk satte på friheten; den är historien om strider och livsoffer för frihetens bevarande."Hösten 1940 skriver Moberg sin viktiga text om hotet mot tryckfriheten i en artikel med rubriken Vapnet som icke får utlämnas. Den refuseras av DN och SvD, men från Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning, GHT, kommer svaret: - Tack! Fortsätt att skriva! Jag lovar ta in det!GHT är vid den här tiden den enda större dagstidningen i landet som trotsar både konfiskationer och den självcensur som förespråkas av den i korporativ anda inrättade Pressnämnden. På GHT:s berömda tredje sida publicerar Vilhelm Moberg sina principiellt viktiga artiklar under kriget. I Vapnet som icke får utlämnas går Vilhelm Moberg tillrätta med Per Albin Hansson, en gång stridbar förebild och redaktör för det socialdemokratiska huvudorganet, Social-Demokraten, där Moberg själv medarbetat, nu representant för en regering som tillämpar Karl XIV Johans summariska metod att utan rättegång konfiskera för dess utrikespolitik obekväma tidningar och andra tryckta skrifter. Moberg menar att en socialdemokrat som uppmärksamt följt en del av sina ledares beteende, måste känna djup blygsel när han nu får bevittna att det i stället är högermän som Gustaf Stridsberg och Gustaf Cassel som energiskt försvarar den svenska demokratin. Och vad hade inte arbetarrörelsens egen martyr i kampen för tryckfriheten, Axel Danielsson, sagt om han levat!Tvärtemot vad regeringen anser, hävdar Moberg i sin artikel att en stark beredskap förutsätter att de styrande inte avhänder folket de värden som det med insatsen av sina liv är beredda att försvara. Slutklämmen blir: "En fri press - det är vapnet som icke får utlämnas."Opinionen mot censurlagen blev dock så stark att den aldrig sattes i verkställighet. Däremot fortsatte beslagen av tidningar och böcker i stor omfattning, utan laglig prövning. Det innebar att ett förlag som Natur och Kultur utan ersättning blev av med böcker för stora summor.När kriget väl var slut avskaffades censurlagen liksom den mörkrets riddarvakt som hette statens informationsstyrelse. Tryckfrihetsförordningen reformerades. I sina nya utformning av 5/5 1949 förstärktes garantierna för yttrandefriheten. Statsmaktens kovändning till det bättre kan väl om något vara ett erkännande åt dem som med Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt och Ture Nerman vägrade ge tappt under de mörka krigsår då tystnaden lägrat sig över Sverige.Under jubileumsåret 1998 har Vilhelm Mobergs politiska hemvist diskuterats. Arkivforskning visar att han åren 1924-27 var aktiv i Sveriges liberala parti i Alvesta. Själv har Moberg inte kommenterat detta sitt kortvariga partipolitiska engagemang, vilket väl får tolkas så att det blev en återvändsgränd för honom. Att hans politiska ståndpunkt legat nära socialdemokratins har han däremot gett uttryck för i olika sammanhang, t ex i den ovannämnda artikeln Vapnet som icke får utlämnas i GHT: "Undertecknad har sedan tidiga år i stort sett omfattat den socialdemokratiska åskådningen /.../."Senare var han noga med att påpeka att han inte hörde hemma i något parti. Detta var en principsak för honom, han tyckte alla författare borde vara politiska löskekarlar. Han säger med André Gide att en författares värde bestäms av hans kraft till opposition. Varje konstnär kommer med naturnödvändighet i motsättning till de maktägande i det samhälle han lever, han kommer i oppositionsställning till den härskande regimen, den må vara despotisk eller demokratisk. Han måste vara en av dem som övervakar överheten. Han skulle ge upp sin innersta natur om han på något sätt träder i tjänst hos de styrande och ställer sin talang till deras förfogande för förkunnelse av en viss lära eller någon särskild politisk idé. Det sociala anseendet hör till de mindre väsentliga ting han därmed får avstå ifrån.Vi vet ju att Moberg hårdnackat värjde sig för hedersdoktorat - och det skulle aldrig ha fallit honom in att acceptera en plats i Svenska Akademin; spriten och Svenska Akademin ansåg han vara de största farorna för en författare. Han häcklade Gyllensten och Forssell som han tyckte borde haft bättre omdöme än att sätta sig i en kunglig akademi.Själv var han väl den svenske författare som mer än någon annan var kvalificerad för ett Nobelpris i litteratur, men liksom förebilden August Strindberg fick han aldrig den tveksamma äran. Om Nobelpriset i litteratur, det ständigt aktuella, skriver Vilhelm Moberg i sin sista bok, Otrons artiklar: "/.../ att Nobelpengarna i stället borde avsättas till en hjälpfond för världens förföljda, landsflyktiga diktare, en fond för dem som fördrivits av diktaturregimer i sina hemländer och för en otrygg tillvaro som emigranter. Dessa författare i exil är berövade den självklara, mänskliga rätten att publicera sina verk på sitt modersmål; deras möjligheter att utöva sitt yrke är sålunda starkt förminskade, om de inte helt fråntagits dem."Moberg gillade inte Luther. Som pojke hade han varit tvungen att lära sig lilla katekesen utantill, och särskilt det fjärde budet gjorde honom upprörd: "Hvar och en vare underdånig den maktägande överheten. Ty ingen överhet finnes utan af Gud, och den överhet som finnes är förordnad av Gud."Moberg menade att reduktionen under Karl XI undanröjt de materiella förutsättningarna för en antifeodal revolution i vårt land. Men därmed uteblev även den borgerliga revolution som hade behövts. Statskuppen 1809 hade inledningsvis progressiva förtecken, den stolta tryckfrihetsförordningen av 1766 återinsattes. Men som i alla kupper kom de ädla motiven snart nog i bakgrunden. Den svenska demokratin låg på efterkälken jämfört med i USA, där oavhängighetsförklaringen av år 1776 slog fast att "alla människor hava skapats till jämlikar, att de av Skaparen har förlänats vissa oförytterliga rättigheter och att till dessa höra liv, frihet och strävan efter lycka".Här, menar Vilhelm Moberg, 13 år före den franska revolutionen och nästan 150 år före den svenska demokratins stora genombrott, står den moderna demokratins vagga.Den franska revolutionen 1789 hämtade inspiration ur den amerikanska författningen. Fransmän som Alexis de Tocqueville reste över Atlanten för att lära av det amerikanska exemplet. I sin andra bok om den amerikanska demokratin som kom 1840 formulerar han något om tryckfriheten som är en 1800-talets och demokratins bärande tanke:"Folksuveränitet och tryckfrihet är följaktligen två alltigenom sammanhängande ting, däremot motsäger censur och allmän rösträtt varandra och kan inte längre existera vid sidan av varandra inom samma folks politiska institutioner. Bland de tolv miljoner människor som bor i Förenta staternas område finns det inte en enda som har vågat föreslå en inskränkning av tryckfriheten."Frankrike blev i sin tur ett föregångsland för den demokratiska utvecklingen i Europa, men också ett hotande exempel för de besuttna klasserna. 1789 års revolution följdes av julirevolutionen 1830 och den tredje franska revolutionen 1848. Med dessa 1800-talets folkliga resningar var Moberg väl förtrogen, den senaste av dem låg bara 50 år tillbaka i tiden då Vilhelm Moberg föddes.1848 blev ett hela Europas upprorsår. Reformbanketter ordnades överallt, även i Stockholm. Det var inga fridfulla tillställningar, de hade karaktären av allvarligt menade politiska manifestationer. De drevs fram av ett djupt missnöje med rådande maktförhållanden, folket krävde sina politiska rättigheter. 1848 kom också den upproriska appellen Kommunistiska Manifestet. Den första översättningen från tyskan var svensk, Pehr Götrek gav ut den samma år. Men redan i november 1847 hade Götrek tryckt en annan skrift på samma tema: Om proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen. Bakom denna utgåva stod förutom Götrek själv de två skräddargesällerna C.R. Leufstedt och J. Pettersson, som sammanträffat med Marx och Engels i Paris och London. Exemplet visar på goda kontakter mellan de politiskt intresserade i Stockholm och i huvudstäderna i Europa.Kommunistiska Manifestet kom ut i en rad översättningar de närmaste åren med Axel Danielssons version som gemensam nämnare och Hjalmar Brantings, Kata Dalströms och Zäta Höglunds bearbetningar som efterföljare. Någon av dessa utgåvor fick Vilhelm Moberg under ögonen i ungdomen, och enligt egen uppgift blev det nu 150-åriga uppropet till de egendomslösa betydelsefullt för hans egen politiska utveckling.Moberg tillhör vår tid, men han var född i 1800-talet, ett sekel som ju alls inte var någon lugn och sävligt bygderomantisk epok, det var ett upprorens århundrade eller för att tala med Alphonse de Lamartine: En folkets tidsålder. Lamartine var en diktare som precis som Vilhelm Moberg aktivt tog del i samhällets politiska liv, en konsekvent och vanlig kombination under 1800-talet.I förordet till den andra upplagan av Därför är jag republikan, tillägnad republikanen Hjalmar Branting, skriver Vilhelm Moberg 1966: "Vi antecknar i första hand det svenska statsskickets förvandling från konstitutionell till kommersiell monarki och den kungliga dynastin Bernadottes förvandling till PR-män och PR-kvinnor för Firman Sverige."I arbetarrörelsens ungdom utpekades Tronen, Altaret, Svärdet och Penningpåsen som folkets huvudfiender. Penningpåsen väger tyngst i dag, och stöttas av tronen. Med altaret och svärdet är det däremot inte lika mycket bevänt. Statskyrkans saga är all, och svärdet läggs i malpåse. Gunnar Sträng, i sin myndighet en Gustav Vasas like, sa en gång på Arosmässan att "det som är bra för näringslivet, det är bra för folket". Det var ju sant i en bemärkelse, företagen måste kunna betala ut löner till dem som arbetar. Men man kan vända på Strängs uttalande och säga att det som är bra för folket, det är bra för företagen. I ett och annat företag förstår man det här. Man behöver inga nickedockor, utan levande och tänkande människor. Men företagen och dess organisationer kan inte inspirera människorna att söka sin mening. Det är inte deras uppgift.Människolivet från vaggan till graven är ett mål i sig självt, vidhöll Vilhelm Moberg. För många i dagens Sverige verkar den tunga penningpåsen inte bara vara ett medel, utan själva meningen med livet. Men när Vilhelm Moberg framgångsrikt verkade för att författarna äntligen skulle få sin biblioteksersättning, så var skälet inte som utredaren Ragnar Edenman anmärkte, att Vilhelm Moberg ville tjäna ännu mer pengar. Med bitande ironi förklarade Moberg att han donerade sin del av kakan till ett vilohem för den Edenmanska utredningens medlemmar. Skälet för biblioteksersättningen var att författarna skulle kunna leva på vad de skrev. De skulle inte behöva bli statsförfattare utgivna på statliga förlag, som i dåtidens DDR eller andra s k socialistiska länder. Sådana tankar var i högsta grad levande Sverige under efterkrigstiden, ja ända in i vår egen tid. Vem minns inte Hjalmar Mehrs märkliga ståndpunkt att författarnas upphovsrätt skulle tillhöra samhället.Därmed kan det vara dags att avliva föreställningen om att Moberg var en folktribun; han var ingen ombudsman för det svenska folket. I grund och botten representerade han bara sig själv som ansvarig svensk medborgare. Han engagerade sig för enskilda offer för orätten som t ex Unman, Kejne och Haijby. De var åskådliga exempel för ett härskande maktmissbruk, men de var också verkliga offer som krävde solidaritet i handling.Kanske var det därför som Moberg inte drog sig undan för gott i sitt författarparadis i Laguna Beach i Kalifornien - även om det säkert kunde vara frestande. Han var ansvarig svensk medborgare, han reste hem och gick ytterligare några ronder mot överheten. Kanske behövde han också spänningen mellan de två polerna i sitt liv, kampen för den nödvändiga friheten och författarskapets utmaning att göra morgondagen möjlig.Justitieminister Laila Freivalds deklarerade i våras att åsiktsregistrering inte förekommer i vårt land; de som är registrerade är registrerade därför att de tillhör organisationer som på sitt program har inskrivit att de avser att med våld omstörta samhället. Till detta kan man väl säga att Republikanska klubben knappast hade för avsikt att störta den konstitutionella monarkin med våld. Såvitt jag förstår tyckte medlemmarna att det kunde räcka med sunt förnuft och två riksdagsbeslut för att förpassa monarkin där den hör hemma - på museum.Moberg fick aldrig sina fotokopierade bevis konfirmerade. Han tröstade sig med att han lärt sig att aldrig tro på en uppgift från högsta håll förrän den blivit ordentligt dementerad. Så vi får väl tro justitieministern på orden, åsiktsregistrering förekommer faktiskt och den är av regeringen påbjuden. Dennis Töllborg, juridikprofessor och fibbaren Torsten Leanders försvarare, menar för sin del att det är viktigt att vi alla utnyttjar den av regeringen Persson utlovade insynen i Säpos register nästa år. Vi bör alla kräva att få se vad som finns om oss i filerna. Först då kan det bli möjligt att tvinga fram en förändring av den olagliga åsiktsregistreringen. |
| Vilhelm Moberg 1952. Porträttfotot, av Lars Nordin, ansåg Moberg själv var det bästa som tagits av honom. Lars Nordin var enligt Rune Hassner en av landets absolut främsta fotografer under 1950-talet. Under en period i slutet av 40-talet hade han varit i USA där hanarbetade hos Richard Avedon. Tyvärr brände han ut sig och dog i förtid. Allt arkivmaterial har gått förlorat. |
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 11-12/98
i n t e r n e t u t g å v a n
