F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
a  l  l  t    o  m    m  a  t    o  c  h    l  i  t  e    t  i  l  l

Plommon textOtto von Friesen

Julen 1995 tog min yngre syster Bulle en överdos sömnmedel. Vår mor hittade henne död på julaftons morgon. Bulle hade gjort ett par försök tidigare, nu hade hon lyckats. Hon lämnade ett brev efter sig där hon sa att hon inte ville bli räddad. Hon orkade inte mer. Försvarslös och stigmatiserad av en hård och kall värld valde hon modigt en annan.
Något år senare kom hon till mig i drömmen. Hon kom köksvägen som hon brukar, kortklippt, pigg och ivrig. Jag höll på vid spisen, överrumplad frågade jag: "Är inte du död?" Hon förklarade att så enkelt var det inte. Hon fanns, det kunde jag väl se. Och hon hade det bra. Så gick hon vidare in till vardagsrummet för att prata med Gerlinde.
Min döde far kom in i köket. Han var vital, brunbränd, rakryggad. Inte trött och böjd som i en tidigare dröm. Han förklarade att utvecklingen fortsätter, efter döden. Det stämde, jag kunde se att han förändrats. Jag frågade honom om Bulle. Han skrattade upprymt och sa: "Hon är ett plommon!" Jag förstod det så att hon inte kommit så långt ännu; hon var en frukt ur vars kärna ett träd skulle växa.
Sist kom min fosterbror. Han viskade djupt hemlighetsfulla insikter i mitt öra om det som hänt. Som finskt krigsbarn i periferin visste han hur allt hängde samman.
Julen handlar om ett barns födelse. Vi vet vilket. Men innerst handlar julen om vår egen födelse, den efterlängtade eller förnekade. Den som inte är som ett barn förstår inte att leva. Födelse och död är allas våra livs villkor och förutsättningar.
På menlösa barns dag 1995 skulle Bulle ha fyllt 45 år. Hon förstod att födas och att dö, men att leva i den midvinternattens köld som är vår uthärdade hon inte.

Som en föraning om en ny sommar som skall komma, tar jag upp en ask urkärnade plommon ur frysen. De får tina i kylen över natten, men inte helt. Jag lägger dem i en vid kastrull, strör lite socker över, kanske en halv dl. Värmer dem försiktigt. När lagen som bildas börjar puttra, lyfter jag kastrullen av värmen. Ljumma får de komma på bordet, en andäktig efterrätt julaftons kväll, med lent lösvispad grädde överströdd med flagad, rostad mandel. Skiva mandeln tunt, kanske med skivsatsen i matberedaren. Rosta den lätt i en torr stekpanna på medelgod värme, rör om särskilt mot slutet och passa mandeln så att den inte blir för mörk. Strö litet av mandeln över vispgrädden, resten i en skål att ta ur efter behag.
Har du inga plommon i frysen, så kan du ta katrinplommon. Lägg dem i vatten så att det knappt täcker över natten. Sjud dem försiktigt mjuka med litet socker.
Och kom så ihåg att frysa in litet av plommonskörden nästa sommar. Ta mogna plommon, halvera dem och ta bort kärnorna. Lägg dem som de är i en bra plastburk med lock, skriv etikett och sätt på locket. Lägg i plastpåse, så ramlar inte etiketten av.

Läs också Otto von Friesen om Vilhelm Moberg i detta nummer här

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---