F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/98
g   o   d   i   s     f   ö   r     k   r   y   d   d   s   t   a   r   k   a

Söndags soppa textOtto von Friesen bildGittan Jönsson

KOLLEKTIV DEPRESSION

I medierna spekulerades över det kapitala svenska misslyckandet i Nagano.
- Dålig mental träning, säger idrottspsykologen Unestål.
- Föråldrade grenar säger idrottshistoriker. Men är det egentligen så konstigt att det gick dåligt? Landet Sverige har ju gått dåligt. Folkhemmet har demonterats, arbetslösheten ligger på 30-talsnivå. Sjukvården går på knäna, skolorna rustas ner. De fackliga ombuden är stolta om de uppnår status quo i löneförhandlingarna. Samtidigt höljer sig bolagspamparna med oerhörda gratifikationer och fallskärmar, politikerna beviljar sig höjda arvoden och traktamenten. Som någon slags självutnämnda företagsledare flyger de Euroclass till Bryssel och Milano och super och horar på skattebetalarnas bekostnad.

Allt det här hade väl gått an om det funnits en motrörelse att tala om, en gemensam strävan för det vi känner skulle kunna vara vårt land. Nu härskar istället en kollektiv depression, en förlamande sorg över att det vi som folk trodde på inte existerar längre. Framtiden för landet Sverige har förvandlats till en fråga om företagarklimat. Det finns inget gemensamt Sverige att vara stolt över, att tävla för, att vinna för. Att tävla för kungadömet och det multiplikatoriska kapitalet genererar ingen inspiration, att tävla för sig själv och skita i andra inte heller.
Men den kollektiva depression som är vår förebådar förändring och utveckling. När grynvällingen är slut, då ser vi vad som såldes bort. Sen blir det dags att lämna gamla utslitna och förljugna illusioner om den ensammes lycka och börja arbetet med att formulera vad vi vill med oss alla och vårt land. Den enda framtid som finns är den vi själva kan ta ansvar för. Överlåter vi den i undersåtlig invandhet till politiker, ombudsmän och företagsledare, då får vi skåda motsatsen i vitögat; tillbakagång, upplösning, intighet. Inte bara som en själens utsatta ensamhet och hopplöshet, utan som konkret och illavarslande fattigdom i sämre och dyrare bostäder, i sjuk och manipulerad kost.
Sådant ser jag läget. Och bjuder på en stärkande soppa.

GULASCHSOPPA 4 personer 3 gula lökar 1-2 vitlöksklyftor 0,5 kg kravmärkt nötfärs, gärna grovmald 1 grön och 1 röd paprika 3-4 potatisar, mjölig sort 1 liten burk tomatpuré, 3 msk 1 rågad msk paprikapulver, mild sort 8 dl vatten 1,5 buljongtärningar 6 hela vit- och svartpepparkorn 1 msk rödvinsvinäger matolja

Börja med att hacka lök och vitlök, fräs den glasig i olja. Lägg ner nötfärsen och låt den fräsa med smula sönder den med en gaffel. Tillsätt paprikapulvret och rör om. Häll på vatten och lägg i buljongtärning och tomatpuré. Skär potatisen i tärningar och låt dem komma i. Koka långsamt utan lock en halvtimma. Tärna nu paprikorna och låt dem komma i. Efter ytterligare en kvart, smaka av. Det betyder - fattas något? Behövs salt, peppar eller mer paprika? Kanske litet rödvinsvinäger för att spetsa till soppan litet?

När potatisen nästan kokat sönder och soppan är tjock och mustig, då kan det vara dags att ställa grytan på bordet. Gärna höga soppskålar. Den som vill kan skeda litet gräddfil eller crème fraiche överst. Den vita, friska syrligheten står bra mot den röda, mustiga gulaschsoppan. Vitt bröd att tugga på.

Soppan vinner i smak på att lagas en dag i förväg. Då för man också möjlighet att lyfta bort den tunna fettskorpa från nötköttet som stelnat överst.

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  4/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---