F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
S   e   t   t    •    L   ä   s   t    •    H   ö   r   t

Hur kunde kyrkan under 1100- och 1200-talen legitimera - ja, t o m uppmuntra och organisera - sina alltmer blodiga erövrings- och plundringståg? Jesus sammanfattar själv sin moraliska undervisning i två bud: älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Hur kunde någon då hävda att ett liv i Kristi efterföljd skulle vara förenligt med att mörda - och därtill i Guds namn?
De avgörande faktorerna måste sökas långt bak i tiden; i 300-talet, då den kristna tron under loppet av sjuttio snabba år gick från att utövas av en förföljd minoritet till att bli den enda tillåtna bekännelsen i romarriket. När kristendomen blir statsbärande religion förändras för lång tid kyrkans förutsättningar. Det är här som konturerna till medeltidens stora samhällsbygge anas, med kejsare och kyrka under samma tak.
Genom denna symbios med staten vinner kyrkan lugn och ro, så att hon systematiskt kan bygga upp sin verksamhet. Resultatet av den nyvunna positionen blir naturligtvis ett enormt inflytande, över samhälle och över människor.
Samtidigt förlorar kyrkan annat. En omärklig glidning inleds, där de rikedomar som ställdes i Guds och människors tjänst tenderar att börja leva sitt eget liv, med maktkamp och intriger som oundviklig följd. Kyrkan får allt svårare med den kritiska distansen till den egna samtiden, när blicken vänds från den osynliga verkligheten till de mer handfasta realiteterna i denna värld. Men hur var det Mästaren sagt: »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?»
I Jan Guillous senaste roman Vägen till Jerusalem (Norstedts) är denna spricka i kyrkans själ uppenbar - hon är en Ecclesia mixta, en kyrka blandad av helgon och syndare. Jämsides med brinnande tro och självuppoffrande arbete i Guds örtagård finns mygel och strider.
Den unge adelssonen Arn Magnusson får i boken se hur de cisterciensiska klostrens vilja att kultivera människor och land på ett subtilt sätt vävs samman med den politiska viljan att kontrollera dem. Genom en räcka märkliga händelser - som kan tolkas, och av Arns familj tolkas, som Guds ingripande - kommer Arn att växa upp och fostras i Varnhems kloster. Eftersom Fader Henri och de andra munkarna där ännu inte kan veta vad som är Guds planer för den unge gossen ger de honom en så bred skolning som möjligt. Hans bildningsgång innefattar 1100-talets yppersta lärdom, hela klostertraditionens andliga arv och en riddares alla stridskonster.
Klostren skildras här som de bildningshärdar de faktiskt var. Det Sverige som håller på att växa fram formas i mycket av den nyss segrande kristendomen; som inte bara bringade ny tro till landet, utan också ny byggnads- och jordbruksteknik och nya skolor. I skildrandet av denna brytningstid har Guillou också för egen personlig del slutit cirkeln. Innan han genom "en märkvärdig slump och några oskuldsfulla misstag" blev journalist hade han "kommit ganska långt i förberedelserna för en avhandling om de kristna rättsbegreppens inverkan på det germanska rättssystemet."
Dessa nya rättsbegrepp var grundade i en ny människosyn. Och när "munkapojken" som sjuttonåring skickas tillbaka till fädernegården Arnäs - och möter världen utanför - krockar världs- och människobilderna. Klostrens mål på medeltiden var att realisera societas perfecta, det fullkomliga samhället. Tränad i denna strävan efter hjärtats renhet har Arn svårt att förstå sina fränders pragmatiska tro. Dessa oskuldens möten med mänsklig illvilja, lögn och rädsla är utan tvekan de finaste avsnitten i hela boken.
Guillou visar här en stor respekt för den troende människan - men till en djupare, inre förståelse av tron har han ännu inte kommit. Men syftet med det som är en kommande medeltidstrilogi är ju inte heller att skildra den troendes värld, utan att belysa vår egen tid. Målsättningen är denna gång mer klart uttalad än den var med Hamilton-serien. I de tio Coq Rouge-böckerna ville Guillou skildra samhället inifrån maktens korridorer.
Nu skall uppmärksamheten riktas mot vår tids kampanjer mot muslimerna - inte så mycket administrerade av kyrkorna som av CNN och västvärldens andra medvetande-industrier - ty Guillous tes är att islam nu fått avlösa kommunismen som enande fiende efter Sovjetsystemets fall.
När han väljer en historisk epok för detta projekt går han in i en viktig tradition, tydligast förvaltad av Vilhelm Moberg. När han år 1941 lät de frie svenske männen förvara sig mot en tysk fogde i Rid i natt skrev han rakt in i beredskapssverige. Greppet både döljer och avslöjar samtiden på en gång. Det befriar till att kunna säga sådant som annars inte skulle kunna sägas - samtidigt som den historiska parallellen ger relief och perspektiv åt vår egen tid.
För inte heller vi går fria från faran att reproducera lämplig ideologi åt makten. Det gäller att få ögonen öppnade för vad herrarna vill få oss att tänka, tycka och tro. På Arns tid löstes knuten med det okränkbara människovärdet och muslimerna upp på ett lika enkelt som ondskefullt sätt: "de är inte människor."
Så slutar första delen av Jan Guillous trilogi med att Arn Magnusson med gott samvete och kyrkans välsignelse sitter upp för att som korsriddare - denna fullständigt osannolika blandning av munk och riddare/krigare - hjälpa till att rena den heliga staden från muslimerna (eller saracenerna, med den tidens språkbruk). I eldskrift lyser citatet på försättsbladet: "Vägen till helvetet är stenlagd av goda föresatser."

Läs ett utdrag ur romanen här

Jan Guillou

F O L K E T  I  B I L D / K U L T U R F R O N T  11-12/98
i   n   t   e   r   n   e   t   u   t   g   å   v   a   n

---