Hösten 1976 arresteras Sanfrid Eriksson i Morjärv anklagad för att vara rysk spion. Hans hustru Karin Eriksson minns dagen då hennes make blev gripen. Hon arbetade som lärare i Råneå. När hon skulle fara hem stod hon och skrapade rutorna på bilen.

- När jag vänder mig om står där två män i rock och hatt. En av poliserna som var lång och jag har för mig att han hette Westerberg, han tog min hand och sa "Din man är anhållen för landsförräderi.

Sanfrid Eriksson, den så kallade Morjärvmannen, släpptes ur häktet i juletid 1976, efter att ha suttit fängslad i över en månads tid misstänkt för spioneri. Åklagaren kunde inte binda Sanfrid Eriksson vid något brott, vare sig för att ha spionerat åt främmande makt eller för att ha inhämtat försvarshemligheter för egen del. Säpo hade sett spion där ingen spion fanns.  Enligt Karin Eriksson vägrar Säpo än idag att redogöra för sina bevekelsegrunder.

Det var efter att ha besökt Sovjetunionen 1956 som Sanfrid Eriksson fick Säpos ögon på sig. Polismän kom till byn och förhörde sig om den misstänkte spionens förehavanden vilket startade en hämningslös rykteskarusell i bygden.

Sanfrid Eriksson märkte att Säpo skuggade honom men när han konfronterade dem beskyllde de honom för förföljelsemani. Det väckte Sanfrid Erikssons ilska och därför började han driva och spexa med Säpo; han låtsades vara intresserad av Kalixlinjen och med anteckningsblock och penna i högsta hugg frågade han ut militär personal om försvarsanläggningarnas bestyckning.

Att han som spion betraktad var kvalificerat ohemlig för att inte säga klantig minskade inte Säpos intresse för honom. Säpo punktmarkerade Eriksson under flera år. Allt registrerades, från utlandsresor till köp av sparobligationer och färg-tv. Hans anteckningar av telefonnummer och körsträckor tolkades som koder. Säkerhetspolisen skapade ett nätverk av informatörer och angivare. Grannar och vänner fungerade som amatörspanare. Telefonavlyssning och kontroll av post försåg polisen med ytterligare material som exakta klockslag när Eriksson var hemma. Säpo producerade otaliga PM om hans förehavanden, inte minst om hans ekonomiska transaktioner. Säpomännen gav honom öknamnet "Löken". Av alla små detaljer konstruerade de den stora konspirationen om spionen Eriksson.  Den 21 november 1976 stövlade tio polismän in i hans hus, spikade fanérskivor för fönstren och vände upp och ner på bohaget i jakt på spiondokument.

Men det skulle visa sig att det det inte fanns någon grund för anklagelserna över huvud taget. Sanfrid Eriksson frikändes och efteråt prickades praktiskt taget varenda tidning som rapporterat om fallet.

Tillsammans började Karin och Sanfrid Eriksson att skriva en bok om händelserna. Först nu , tjugo år efter hans död, har boken kunnat slutföras, tack vare att Karin Eriksson inte fick tillgång till Säpos hemligstämplade papper förrän 2008. Då hade dokumenten hamnat hos Riksarkivet, en myndighet som tillämpar offentlighetsprincipen.

- De skickade materialet och jag löste ut det på posten, åtta kilo i en kartong, säger Karin Eriksson.
De 2.000 sidorna var smärtsam läsning. Där framgick vilka i byn som skvallrat, eller uppträtt som "sagesmän". Så här berättar Karin Eriksson:
- Jag grät när jag läste vissa passager, när jag insåg hur illa Sanfrid och familjen har behandlats. Nog har jag anat hur Säpo arbetade, men när jag såg det svart på vitt blev jag mycket upprörd.

Materialet är mycket dissekerande och nedvärderande. Och genom att det hemliga materialet är mycket privat, och jag har svarat på detta, har boken blivit mycket självutlämnande, vilket jag har brottats med. Saker som jag helst har velat hålla för mig själv har jag tvingats gå ut med, eftersom det tas upp i det hemligstämplade materialet. Vi har helt enkelt varit tvingade att skriva en bok så att allt blir nyanserat och korrekt.  Nu hoppas hon att boken ska få folk att inse att Sverige haft en mörk historia, att Säpo använt sig av rena "Stasimetoder".

- Det är viktigt att blotta rättsövergreppen. Kanske kan då de grövsta felstegen undvikas i framtiden, säger hon till Norrbottens-Kuriren.

Säpo har rannsakat sig självt  efter Sanfrids frigivning skriver Karin Eriksson i boken: " Med fallet Morjärvmannen som avskräckande men lärorik modell, modifierade Säpo sina arbetsmetoder, allt enligt säker källa.  Enligt källan kallades den interna översynen Lex Morjärvmannen. Bl.a togs ett beslut att Säpoagenter fick arbeta med samma ärende i högst fem år och den interna sekretessen sågs över. Precis som Sanfrid Eriksson föreslagit under förhören när han var häktad, så gav han dem en "handbok" i spaningsarbete. Men han fick betala ett högt pris för läxan Lex Morjärvmannen, avslutar Karin Eriksson.

- Det kommer snart en begäran om skadestånd för den behandling familjen fick utstå! säger hennes förläggare Lars Hjalmarson.

Nils Lundgren