Men rättsystem kan som träd bli murkna och angri­pas av röta, inte som träd för att de faller och ruttnar, utan för att de som dömer är korrupta. De kan kor­rumperas av pengar — det är inte så vanligt i Sverige — eller för att de vill vara underdåniga mot makten. Där har Sverige liksom Tyskland gamla om än inte särskilt fina traditioner. Det senaste graverande exem­plet är Arbetsdomstolens dom, mot Byggnads och Elektrikernas strejk för svensk lönestandard till lettiska byggnadsarbetare i det så kallade Laval-målet.

Bakgrunden är känd. Det lettiska företaget Laval anlitades för att bygga skola i Vaxholm. Företaget blockerades av Byggnads och Elektrikerna hösten 2004 när det vägrade teckna kollektivavtal enligt svensk lönestandard. Företaget stämde facken till Arbetsdomstolen som förklarade att stridsåtgärden sannolikt var tillåten enligt svensk rätt och därför kunde fortsätta. Laval hade emellertid invänt att den svenska rätten stred mot EG-rättens krav på fri rörlighet för tjänster, och Arbetsdomstolen frågade EG-domstolen hur det förhöll sig med det.

EG-domstolen förklarade i december 2007—tvärtemot vad deras egen utredare, den så kallade generaladvokaten kommit fram till — att den svenska grund­lagens skydd för en juste strejkrätt var passé i detta den moderna kommersialismens århundrade —ja riktigt så utryckte sig förstås inte domstolen, men det var innebörden.

Stridsåtgärden var alltså förbjuden enligt EG-rätten. Dessutom passade domstolen på att förklara, att den lag som alla trodde skulle skydda arbetare mot lönedumpning när de tillfälligt jobbade i ett annat EU-land, Utstationeringslagen, inte var ett skydd för arbetarnas ministandard som lagtexten sade, utan ett skydd för den fria rörligheten så att företagen skulle slippa för höga löne- och villkorskrav, alltså en lag som inte skyddade, utan begränsade arbetarnas rätt.

EG-domstolen är en mycket politisk domstol. Den har alltid sett som sin uppgift att framför alla andra intressen främja den fria rörligheten för varor, kapital och tjänster. Då drar man sig inte för att sparka ut väg­garna på paragraferna. Den fria rörligheten för varor, kapital och tjänster är näringslivets intresse.

Strejkrätten är ju motsatsen, så därför har det bara varit en tidsfråga när domstolen skulle börja äta i sig in i den. Nu tyckte man uppenbarligen att facken i Europa var så försvagade att tiden var mogen.

Efter avgörandet i EG-domstolen hamnade frågan åter på Arbetsdomstolens bord och domen kom nu i december 2009 (AD 2009 nr 89). Laval hade nämligen begärt ersättning för den förlust man gjort; ekono­miskt skadestånd, och allmänt skadestånd som är ett slags straffskadestånd som inte svarar mot någon ekonomisk skada samt rättegångskostnader från facken. Och nu kommer vi till Upplandslagens principer om klar lagstiftning. För här hade Arbetsdomstolen pro­blem.

För det första fanns det inte någon passande svensk och för den saken inte heller någon EG-bestämmelse som gav rätt till skadestånd vid tvister mellan enskilda, i all synnerhet inte eftersom det var staten som missat när man översatte EG-rätten "fel".

Dessutom kunde Laval inte visa upp sin bokföring i Arbetsdomstolen för att styrka skada, för då skulle det säkerligen avslöjas att de lettiska arbetarna inte fått den lön som företaget påstod i domstolen.

Förbudet mot strejken var en rättsregel som tillkom­mit först genom EG-domstolens dom efter det strejken avslutats. Om Arbetsdomstolen dömde ut skadestånd skulle grunden för detta krav vara så kallad retroaktiv lagstiftning, vilket anses förbjudet eller i vart fall myck­et olämpligt i de flesta demokratier.

Arbetsdomstolen kunde inte döma ut ekonomiskt skadestånd eftersom Laval på grund av utebliven bok­föring inte kunde styrka skada och Arbetsdomstolen brukar aldrig döma ut allmänt skadestånd, "straffska­destånd" eller rättegångskostnader första gången man slår fast en ny princip. Att det var fråga om en ny prin­cip här framgick tydligt dels av att strejken var uttryck­ligen godkänd i medbestämmandelagens ordalag, och att såväl Arbetsdomstolen som EG-domstolens egen generaladvokat tidigare hade ansett den förenlig med både svensk rätt och EG-rätt.

Trots detta dömdes Byggnads och Elektrikerna att betala nästan 3 miljoner i allmänt skadestånd och rättegångskostnader. 550000 är bland de högsta all­männa skadestånden som någonsin dömts ut för brott mot MBL.

Hur var det nu? Lag ska vara stadgad och stiftad allt folket till ledning både rika och fattiga och till åtskill­nad mellan rätt och orätt.

Landets högsta specialdomstol på arbetsrätt, Arbets­domstolen, ansåg — uppenbarligen felaktigt — att stridsåtgärden borde vara tillåten när man 2005 pre­liminärt gav facken rätt att fortsätta strejken. Men nu kräver Arbetsdomstolen att facket då skulle haft den insikt som inte ens Arbetsdomstolen eller för den delen lagstiftaren hade 2005. När denna högsta juridiska instans sedan har mage att hoppa så högt för maktens piska att den utan uttryckligt lagstöd dömer ut ett av de högsta allmänna MBL-skadestånden någonsin, då är det något ruttet i konungariket Sverige.